DIADELFIST di1adälfis4t l. -del-, äfv. 01—, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[afl. af nylat. diadelphia, i Linnés sexualsystem benämning på sjuttonde klassen af växterna o. af honom bildadt af gr. δι- (se DI-) o. ἀδελφός, broder (här ”allegoriskt” användt om växtens ståndarstammar); jfr nylat. monadelphia, polyadelphia]
bot. växt hörande till den sjuttonde klassen i Linnés sexualsystem, hvilken utmärker sig därigenom att ståndarsträngarna äro sammanvuxna på ett sådant sätt att de bilda två stammar. Papilionacéerna äro i allmänhet diadelfister. Gadd Landtsk. 2: 375 (1775). Linné kallar sådana (växter) egenteligen diadelfister, som hafva tie ståndare, hvaraf nie äro sammanväxte med hvarandra; men den tionde är fri. Marklin Illiger 409 (1818). 2 NF 6: 289 (1906).
