DIAFYS di1afy4s, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er. Anm. Tidigare användes (i bet. 1) den gr.-lat. formen diaphysis, t. ex.: När benen blifva fullkomnade försvinna epiphyserna så att de växa till ett benstycke med diaphysis. Florman Anat. 1: 39(1823).
Ordformer
(förr vanl. skrifvet diaphys)
Etymologi
[jfr t. diaphyse, eng. diaphysis, fr. diaphyse, af gr. διάφυσις, genomväxande, (en knopps) bristning l. utsprickande (Theophrastos) m. m., till διαφύεσϑαι, växa igenom l. emellan, af διά, igenom (jfr DI-), o. φύειν, låta växa, växa (jfr FYSIK)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.; benämningen synes hafva införts i det anatomiska fackspråket af tysken Heister (1715) o. afser tydligen att beteckna det ifrågavarande benpartiet ss. ’växande emellan' de båda epifyserna] anat. om mellandelen l. mellanstycket af långsträckt (rörformigt) ben i människo- l. djurskelett; närmast motsatt EPIFYS;jfr APOFYS.Konv.-lex.(1858). J. G. H. Kinberg i Öfvers. af VetAFörh. 1869, s. 365.Klercker Män.-kroppen 230(1902). De långa benen indelas .. i en mellersta del, diafysen, och tvenne änddelar, epifyserna. Müller Anat. 11(1905).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] bot. missbildning bestående däri att stamdelen i en blomma ’växer igenom' denna o. bildar en förlängd blomaxel som kan antingen sluta i en ny blomma l. öfvergå i ett löfbladskott, genomväxning. 2 NF(1906).
