publicerad: 1911
DIAGONAL di1agωna4l l. -go- l. -gå-, l. 01— (diagona´l Weste, - -gånál Dalin),
sbst., r. l. m. (f. Dalin (1850), Kindblad (1868); m. Weste, Sundén (1885), Lundell); best. -en, äfv. -n (Fröberg El.-fys. 1: 29 (1820; två gånger)), Björling El.-geom. 1: 37 (1831)); pl. -er;
l. adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. diagonale, sbst., o. diagonal, adj., eng. diagonal, sbst. o. adj., fr. diagonale, sbst., diagonal, adj., af lat. diagonalis (Vitruvius), adj., nylat. diagonalis, sbst., motsv. gr. διαγώνιος, af διά, genom, emellan (jfr DI-), o. γωνία, vinkel (jfr GONIOMETRI, TRIGONOMETRI); jfr gr. γόνυ (se KNÄ). Se vidare nedan o. särsk. under I 3]
I. sbst.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. Anv. har uppstått gm ellips af lat. linea diagonalis, resp. dess motsvarigheter] i sht geom. benämning på rät linje som förenar två icke angränsande vinklar i en rätlinig plan figur l. två icke angränsande hörn i en solid figur med plana begränsningsytor; stundom i ngt utvidgad anv. (jfr 2); jfr HÖRN-, KNÄ-, SNED-, TVÄR-LINJE. En rät linea, som sammanbinder spitsarna af de vinklarna som stå mitt emot hvarandra uti henne (dvs. fyrhörningen), kallas Diagonal. Strömer Euclides I. 1: 47 (1744). När han (dvs. kroppen) af bägge orsakerna (AC o. AB) drifves, måste han röras uti Parallelogrammets ABCD Diagonal AD. Klingenstierna Musschenbroek 135 (1747). Hvarje rätlinig figur kan, genom diagonaler, delas i så många trianglar, som den har sidor, på två när. Conv.-lex. (1821). Lindelöf An. geom. 135 (1864). En rät linie från en vinkelspets till en annan .. kallas en diagonal, derest den icke är en sida. Bergroth Geom. 32 (1876). Om man bortser från kristianstadsslätten, bildar den fyrkantiga provinsens (dvs. Skånes) nordväst-sydostliga diagonal gränsen mellan skånskt och uppsvenskt landskapskynne. P. Rosenius i Sv. turistfören. årsskr. 1906, s. 5. (Inmutningspunkten) är belägen i skärningspunkten mellan diagonalerna till det år 1902 tilldelade utmålet ”Tålamodet”. PT 1907, nr 218, s. 1. — särsk.
a) bildl. o. oeg. Oftast har jag genom dragandet af en diagonal emellan de olika meningarna trott mig komma sanningen närmast. Palmblad Fornk. 1: Föret. VII (1844). Han dref (dvs. vankade) ett par diagonaler öfver mattan. P. Hallström i Nornan 1898, s. 44.
b) [jfr fr. en diagonale] (mindre br.) i uttr. i diagonal, på en diagonal, i diagonal riktning, på sned. Ibland luta ock åkrarne i diagonal eller ifrån hörn til hörn. Gadd Landtsk. 3: 90 (1777). Att löjtnantens högra ben drogs ihop i knävecket som af spatt, och att han gick på en diagonal som hästflugan. Strindberg Utop. 225 (1885). — (†) Skall det gifvas eld på diagonalen, hvilket endast sker med eld på knä, förändras detta kommando-ord till (osv.). Inf.-manövren 1: 120 (1823); jfr: Eld på diagonalen. Förändr. t. ex.-regl. f. reg. t. fot 78 (1836).
c) landtmät. rät linje som å landtmäteritaflan utmärker en af de riktningar i förhållande till en gifven baslinje under hvilka en punkt som skall kartläggas synes från baslinjen (den andra riktningen som likaledes utgår ifrån nämnda baslinje, men från en annan punkt å densamma, kallas ”afskärning”); förr äfv. i allmännare anv.: rät linje som drages (l. utstakas) från en punkt mot en syftpunkt; jfr DIAGONAL-LINJE a. Alreik Landtmät. 83 (1843). Man utväljer en linie AB .., som helt nära följer ägogränsen efter ... Derefter väljer man en ny linie eller diagonal BC ... På samma sätt fortfar man med diagonalerne CD och DE. Därs. 172. (När nummerstickorna äro nedsatta) återgår (man) till (mät-)taflan för att derifrån draga diagonaler på stickorna. Bergstrand Ant. i fältmätn. 1: 47 (1863). Skärningspunkten mellan diagonalen och afskärningslinien är den sökta punkten. Andersson Geod. mätn. 188 (1876).
d) miner. i fråga om kristall: biaxel. — jfr BRAKY-, KLINO-, MAKRO-, ORTO-DIAGONAL.
e) skeppsb. om de räta linjer i planritning till fartyg hvilkas plan äro ställda snedt mot fartygets medelplan; jfr DIAGONAL-LINJE b. Uti planritningen finnes alla i spantritningen befintliga diagonaler. Uggla Skeppsb. 1 (1848, 1856). Diagonal-lines, (skeppsb.) diagonaler, diagonal-linier. Uggla Sjölex. (1878). Diagonaler, skärningar mellan fartygskroppen och plan, som äro vinkelräta mot spantplanet och så valda, att de i möjligaste mån skära spanten vinkelrätt. Engström Skeppsb. 93 (1889, 1904). Tidn. f. idr. 1896, s. 125.
2) i utvidgad anv. om ngt långsträckt o. jämnbredt som har ett läge l. en riktning som erinrar om en diagonal i bet. 1. Brickorna uppställas (vid ett visst damspel) så, att stora diagonalen i början är tom. Wilson Spelb. 170 (1888). — särsk.
a) i fråga om kapplöpningsbana: väg som går diagonalt öfver kapplöpningsfältet. SD(L) 1901, nr 33, s. 6. På diagonalen ledde Rose von Jericho. Men vid tribunhindret var Good Morning främst. V. Nauckhoff Därs. 1904, nr 145, s. 5.
b) [jfr t. diagonale strecke, eng. diagonal drift] bergv. ort som i diagonal riktning förenar en stross med en hufvudort; jfr DIAGONAL-ORT. Snedt mot strykningen drifna orter förekomma förnämligast i flötsgrufvor och benämnas der diagonaler. Wetterdal Grufbrytn. 189 (1878).
c) [jfr motsv. anv. i eng.] i sht tekn. aflångt stycke som i en konstruktion har diagonal riktning; jfr DIAGONAL-BAND, -BÅGE, -FÖRBINDNING, -JÄRN, -KORS, -RIBBA, -SKENA, -SPANT, -SPÅR-, -STAG, -STINNARE, -STRÅLE, -STRÄFVA, -STÖTTNING, -SÄNT, -TIMMER. Af dessa broar (dvs. statsbanornas brobyggnader) erbjuder bron öfver Komojock ett och annat nytt i konstruktionsväg. Sålunda äro de dubbla diagonalerna borttagna och ersatta med enkla styfva sådana. SD(L) 1900, nr 513, s. 3. Förgyllda platta mässingscirklar af 3 millimeters bredd och 5 centim. genomskärning, med en diagonal af samma material och bredd som periferin. K. G. Leinberg i Förh. o. upps. 17: 299 (1904).
3) [jfr t. diagonal (pl. -ls), eng. diagonal, fr. diagonale i liknande anv.; jfr äfv. språkprofvet från Uppf. b. under II] benämning på vissa, vanl. enfärgade, tyger med kypertbindning hvilkas mönster företer snedt uppstigande smala ränder l. strimmor; jfr DIAGONAL-TYG, -VÄFNAD. Diagonal .. ett slags fint rödt fodertyg. Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878). Grå diagonal. Freja 1874, s. 148. Korderojer, Byxtyger, Diagonaler & Dofflar. AB 1890, nr 17, s. 1. I bindningsläran bruka somliga författare skilja mellan diagonal och kypert, i det att de med diagonal mena sådan kypert, i hvilken bindepunkterna ej försättas lika många steg åt sidan som uppåt utan bilda linier, som bilda mindre än 45° vinkel mot tygets längdriktning (ifall neml. tätheterna i varp och inslag äro de samma). (Ekenberg o.) Landin 910 (1894). I inskränktaste bemärkelse kallar man ett fyrskaftadt, i bataviabindning .. väfdt tunnt mjukt bomullstyg för Diagonal, hvilket användes till täckfoder o. d. Därs. Nytt lager af Underkjolar i Siden, Diagonal, Kläde och Moiré. GHT 1895, nr 245, s. 1. Svarta och blå Diagonaler, lämpliga för konfirmander. SDS 1901, nr 83, s. 4.
II. [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] adj. o. adv.: som bildar l. liknar l. erinrar om en diagonal i bet. I 1; som går på sned l. tvärs öfver ngt (från ett hörn till ett annat icke närliggande), gående l. fortlöpande i sned riktning (öfver ngt). Weste (1807). I bottnen på innersidan af förtimringen anbringas (ss. förstärkning) trä- eller jernpjeser uti diagonal riktning. Witt Skeppsb. 79 (1863). Har man uti Dagboken .. inskrifvit en post helt och hållet oriktigt eller tvenne gånger, så kan den medelst ett diagonalt streck öfverstrykas. Smedman Kont. 1: 27 (1872). Alla bindningsställen få (vid kypertväfnaden) en diagonal riktning. Uppf. b. 6: 436 (1875). Diagonal förhydning. Uggla Sjölex. (1878; under diagonal-doubling); jfr DIAGONAL-BORDLÄGGNING. Diagonala förbindningsplåtar. Därs. (under diagonal tieplates). Hvarje cylinders öfverände kommunicerar medelst en diagonal kanal med den motstående cylinderns underände. Tekn. tidskr. 1880, s. 133 (i fråga om en viss ångmaskin). Mäster fäste uppmärksamheten på, att dessa sifferrader gifva summan 34, antingen man hoplägger dem vågrätt eller lodrätt eller diagonalt. Rydberg Vap. 136 (1891). Diagonalbordläggning .. tillgår så att öfver en fullständig stomme till den blifvande båten bordlägges först ett diagonalt lag och sedan utanpå detta ett annat vinkelrätt deremot. Smith Båts-ordb. 30 (1899). Han gick af och an diagonalt öfver golfvet. Ahrenberg Män. 2: 261 (1907). En färd diagonalt genom hela Tibet ser på kartan så elegant och bekväm ut. Hedin Transhim. 1: 233 (1909). — (mindre br.) hippol. Hästen stödjes i traf på 2 diagonala, och i pass af 2 liksidiga ben. Ehrengranat Häst. rör. 53 (1818).
Anm. till II. I st. f. adv. diagonalt, i diagonal riktning, förekommer i sv. icke sällan den lat. formen diagonaliter. Hufvudgatorna (i Washington) afskäras diagonaliter af andra som hafva namn efter de särskillda Stater som utgöra Republiken. Litt.-tidn. 1795, s. 121. Ljusnan genomlöper provinsen (Hälsingland) diagonaliter från nordvest till sydost. C. O. Widmark i VLS 71 (1885). Han gick under hela samtalet diagonaliter öfver golfvet, tummade nervöst sin klockkedja. Sk. aftonbl. 1907, nr 48, s. 2.
Ssgr (i allm. till II): DIAGONAL-BAND1003~ l. 0103~2. [jfr t. diagonal-band] skeppsb. jfr -FÖRBINDNING 1. Talrika diagonalband af järn fästas med träskrufvar utanpå träspanten. Engström Skeppsb. 173 (1889, 1904). —
-BINDNING~20. väfn. kypertbindning. (Ekenberg o.) Landin 904 (1894). —
-BORDLÄGGNING~020. [jfr t. diagonal-beplankung] skeppsb. bordläggning af två diagonalt lagda lag som korsa hvarandra vinkelrätt. Witt Skeppsb. 271 (1863). Smith Båts.-ordb. (1899). —
-BYGGD~2, p. adj. [jfr eng. diagonal-built boat] sjöt. om båt med diagonalbordläggning. Witt Skeppsb. 265 (1863). På diagonalbyggda båtar saknas ofta spanten helt och hållet. Engström Skeppsb. 74 (1904). —
-BYGGNAD~20. skeppsb. det byggnadssätt för en båt vid hvilket diagonalbordläggning användes. NF 2: 1430 (1878); jfr 2 NF 4: 815 (1905). —
-BÅGE~20. byggn. i diagonal riktning spänd hvalfbåge; korsbåge, kryssbåge; jfr -RIBBA, STRÅLE. Rothstein Byggn. 604 (1859, 1875). Ett sådant hvalf (dvs. ett korshvalf) har två hvarandra korsande diagonalbågar och fyra gränsbågar. Hildebrand Kyrkl. konst 10 (1875). Hahr Arkit. hist. 243 (1902). —
-BÅT~2. [jfr t. diagonal-boot] (mindre br.) båt med diagonal bordläggning. 2 Uppf. b. 9: 604 (1906). —
-FORMEL~20. kem. kemisk formel som liknar en sexhörning med tre diagonaler dragna, hvarvid linjerna beteckna det sätt hvarpå atomerna (atomgrupperna) äro bundna vid hvarandra. Claus' diagonalformel för benzolderivat. Tekn. tidskr. 1898, K. s. 38. —
-FÖRBINDNING~020.
1) skeppsb. mellan spant o. dyl. i diagonal riktning anbragt förstärkning (å fartyg med starkare byggnadssätt, i sht krigsfartyg); särsk. om dylik afsedd att förhindra ett fartygs ryggbrytning; jfr -BAND, -SKENA, -STINNARE, -STRÄFVA, -STÖTTNING, -TIMMER. Diagonalförbindning, inombords af träd eller jern: (eng.) Trussing. Uggla Skeppsb. Sv. o. eng. lex. (1856). Witt Skeppsb. 81 (1863). På träfartyg, där större grad af styrka erfordras, anbringas diagonalförbindningar .., såsom diagonalstinnare och kontraspännare, i 45° vinkel fastbultade till förtimringen. 2 Uppf. b. 9: 593 (1906).
-FÖRSTRÄFVAD~020, p. adj. tekn. försedd l. förstärkt med sträfvor i diagonal riktning; jfr -STRÄFVA. Dessa bjälkar äro med hvarandra diagonalförsträfvade såväl i öfre ramstyckenas plan som medels vertikalkryss i hvarannan knutpunkt. Tekn. tidskr. 1897, B. s. 103. —
-GATA~20. tekn. i diagonal riktning gående gata (anlagd för att underlätta trafiken på större afstånd inom staden). Tekn. tidskr. 1892, s. 250. Därs. 1901, V. s. 85. —
-GENOMSKÄRNING~0020. geom. genomskärning medelst ett diagonalplan. Mellberg Bergroth Geom. 225 (1885). —
-HARF~2. (i sht förr) jordbr. ett slags rektangulär harf som är anspänd nära det ena hörnet; jfr ROMBOIDAL-HARF. LAHT 1877, s. 173. 2 NF 10: 1466 (1909; angifvet ss. en ”förr” bruklig benämning). —
-HJUL~2. tekn. koniskt kugghjul hvars kuggar stå i 45° vinkel o. som, verkande mot ett annat kugghjul af samma art, användes för att öfverföra en rörelse i en riktning som är vinkelrätt mot den ursprungliga. Björkman (1889). —
-INSKÄRNING~020. inskärning i diagonal riktning. Golfvet bestod af kvadratiska, med diagonalinskärningar försedda tegelskifvor. A. Jönsson i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 41. —
-JÄRN~2. tekn. förstärkningsjärn som är afsedt att anbringas i diagonal riktning. C. Rinman i Jernk. ann. 1819, s. 130. FFS 1853, s. 102. —
-KRAFT~2. fys. o. mek. om resultanten af två krafter hvilkas riktningslinjer bilda vinkel med hvarandra. I nu anförda bevis är antaget för gifvet, att en kropps Rörelse-storhet .. kan såsom en Diagonal-kraft .. uplösas i tvänne .. sidokrafter. Z. Nordmark i VetAH 1818, s. 186. Zidbäck (1890). —
-LINJE~20. = DIAGONAL I 1. Rålamb 1: 27 (1690). Wallerius Tankar 27 (1776). Dalin (1850). Björkman (1889). särsk.
a) (förr) landtmät. syftlinje som från ngn punkt å kartan uppdrages mot utom mätningsområdet belägna punkter ss. tornspiror, väderkvarnar o. d. At .. diagonal lineer samt intersections puncter tages på nästliggande .. Hus, Kyrketorn eller hwarjehanda andre notable och synbara ting, börande bemälte diagonal lineer beskrifwas hwarpå de sig sträcka. Landtm.-förordn. 83—84 (efter handl. fr. 1695).
-MARSCH~2. (förr) mil. marsch som företages i diagonal riktning (efter att halft höger l. halft vänster om blifvit gjordt). Alla deployader och frontförändringar ske (i Danmark) compagnivis och med höger och venstersväng. All diagonalmarche och marche ur flanquen är här en okänd sak. J. G. De la Gardie (1798) i Dela Gard. arch. 18: 157. —
(I 1 c) -METOD(EN)~02. landtmät. särsk. (förr) om ett särskildt slag af den brutna linjemetoden (jfr det utförda citatet från Alreik under I 1 c); motsatt TRIANGEL-METOD o. PARALLELL-METOD. Alreik Landtmät. 170 (1843). —
(I 1 e) -MÄRKE~20. skeppsb. märke å planritning hvilket angifver det ställe där en från medellinjen dragen diagonal träffar skrofvet. Witt Skeppsb. 216 (1863). —
(I 2) -PARTI~02. spelt. ett slags damspel hvari brickorna uppställas så att stora diagonalen på dambrädet i början är tom. Wilson Spelb. 170 (1888). —
-RAND~2. väfn. i sht i pl. om de sneda ränderna i kypertartade väfnader. Andersson Väfn. 23 (1880). —
-RIBBA~20. [jfr t. diagonalrippe] byggn. dels = -BÅGE, dels ena halfvan af en diagonalbåge från bågens hjässpunkt till hvalfstödet; jfr -STRÅLE. Hahr Arkit. hist. 218 (1902). —
-RUTIG~20. snedrutig. Matarevalsarne äro cylindriska valsar med svagt diagonalrutiga ytor. Tekn. tidskr. 1899, M. s. 55 (i fråga om en viss radsåningsmaskin). —
-SKALA~20. [jfr eng. diagonal scale] skala l. måttstock på hvilken diagonaler, dragna öfver parallella längdlinjer, göra det möjligt att uppmäta små bråkdelar af de på måttstocken utmärkta enheterna. Rajalin Nav. 98 (1728). Uggla Sjölex. (1878; under diagonal-scale). Björkman (1889). —
-SKENA~20. [jfr t. diagonalschiene] skeppsb. diagonal förbindning af järn i form af en skena. Witt Skeppsb. 83 (1863). Ramsten Naut. handlex. 4, 129 (1866). NF 3: 1132 (1880). Björkman (1889). —
-SPANT~2. skeppsb. Långa fartyg erhålla utom de lodräta spanten äfven diagonalspant, hvilka bilda 45 graders vinkel mot de förra och korsa hvarandra under räta vinklar. Uppf. b. 7: 346 (1875). Uggla Sjölex. (1878; under diagonal-timbers). —
-SPÅR~2. tekn. i diagonal riktning gående spår å vals (till valsverk). C. J. Malmgren i Jernk. ann. 1867, s. 261. G. Uhr Därs. 1878, s. 171. —
-STAG~2. tekn. i diagonal riktning gående stag; jfr -FÖRBINDNING 2. Uggla Sjölex. (1878; under diagonal-stay). Patent nr 1234 (1888). —
-STINNARE~200. skeppsb. jfr -FÖRBINDNING 1. Uggla Skeppsb. Sv. o. eng. lex. (1856). Engström Skeppsb. 31 (1889, 1904). På träfartyg, där större grad af styrka erfordras, anbringas diagonalförbindningar .. såsom diagonalstinnare och kontraspännare, i 45° vinkel fastbultade till förtimringen. 2 Uppf. b. 9: 593 (1906). —
-STRECK~2. i diagonal riktning draget streck. Friesen Vår älsta handskr. på fornsv. 11 (1904). —
-STRÅLE~20. byggn. = -RIBBA; jfr -BÅGE. Kryssbågarne eller diagonalstrålarne träda (i stjärnhvalf) .. ofta särskildt profilerade framom det andra hvalfvet och de emellan dem anbragta mindre strålarne likaså. Rothstein Byggn. 605 (1859, 1875). I hvalfvens hjärtpunkt sammanfattas diagonalstrålarne medelst en rund, med bladverk smyckad slutsten. Hahr Arkit. hist. 244 (1902). —
-STRÄFVA~20. [jfr t. diagonal-strebe] tekn. i diagonal riktning gående sträfva; jfr -FÖRBINDNING 1. Emellan (bro-) bågarne och långbjelkarne äro i de punkter, der hängjern äro placerade, inpassade diagonalsträfvor i afsigt att jemt fördela trycket på hela bågens längd. C. Adelskiöld i Tidskr. f. byggn. 1859, s. 145. Vagnskorgen är hopsatt med diagonalsträfvor och järnstag långs väggarne, så att dessa erhålla den styfhet, att vagnskorgen icke förändrar sin form, då den fritt upplägges på 4 stöd vid hörnen. Tekn. tidskr. 1891, s. 119 (i fråga om boggivagn). —
-STÖTTNING~20. skeppsb. konkret o. kollektivt; jfr -FÖRBINDNING 1. När diagonalskenorna läggas inombords i förening med diagonalstöttning af trä. NF 3: 1133 (1880). —
-SÄNT~2. skeppsb. Diagonal-sent: (eng.) Diagonal ribbands. Uggla Skeppsb. Sv. o. eng. lex. (1856). Uggla Sjölex. (1878; under diagonal-riband). —
-TIMMER~20. skeppsb. jfr -FÖRBINDNING 1. Det är svårt att hålla rent och torrt i alla de vinklar och hörn, som uppkomma mellan diagonaltimren. Witt Skeppsb. 82 (1863). —
-VALSVERK~20 l. ~02. Man afser med diagonalvalsverket att kunna få spåren i den medlersta valsen fullt öfverensstämmande med både öfver- och undervalsens spår. R. Åkerman i Jernk. ann. 1868, s. 326. Därs. 1872, s. 68. —
Spoiler title
Spoiler content