publicerad: 1912
Ordformer
(i ä. tid ofta skrifvet dialogue. — Anm. Tidigare förekom ordet i sv. i lat. form, t. ex.: Förste Dialogus. A. A. Angermannus (1587) hos L. Petri Dial. om mess. 2 a, Fierde Dialogus. Dens. Därs. 146 a)
Etymologi
[jfr t. dialog, eng. o. fr. dialogue, lat. dialogus, af gr. διάλογος, som urspr. synes hafva betydt: särskiljande (i muntligt föredrag), sedan: utredning osv. (jfr 1 a). Det är trol. sekundärt bildadt till verbet διαλέγειν (-λέγεσϑαι), eg.: särskilja, söndra, af διά, genom, isär (jfr DI-), o. λέγειν, plocka, läsa, tala (jfr LEXIKON). Ordets bet. i nyare spr. har påverkats af det förr allmänna antagandet, att det urspr. o. i klassisk grekiska skulle hafva betydt rätt o. slätt ’samtal', i ngn mån också af den äfvenledes på oriktig anknytning till δι- (se DI-) beroende uppfattningen att det företrädesvis betecknade ett samtal mellan två personer. Jfr Hirzel Der dialog 1: 2 ff. (1895). I sv. synes ordet till stor del vara fr. lån. — jfr MONOLOG]
(i sht i litterärt fackspr.; jfr 3, 4)
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] samtal (mellan två l. flera personer; jfr etym. afd.) hvari ett (l. flera) ämne(n) af vikt diskuteras l. utredes (utredas). — särsk. om vissa litterära typer af ett sådant samtal:
a) om den gm Platon (i anslutning till Sokrates' undervisningsmetod) utbildade typen, där ämnet till stor del utredes gm frågor (från en som gm dessas form vill till en djupare o. renare insikt leda den som förutsättes ännu sakna sådan) o. svar (från denne senare). (Platons skrifter) bestå af en talrik mängd Dialoger öfver metafysiska, politiska, moraliska och dialektiska ämnen. Norrmann Eschenburg 1: 258 (1817). Leopold 5: 197 (c. 1827). Den, numera nästan obrukliga, s. k. sokratiska dialogen. Cederschiöld Skriftspr. 131 (1897, 1902). Viktor Rydberg har givit oss en förträfflig vetenskaplig dialog om ”Ting och fenomen” men icke heller den .. är konst i samma mening som Platons dialoger äro det. .. Platons dialoger äro ett stycke liv. Larsson Id. o. makt. 20 (1908); jfr b.
b) i senare efterbildningar, i allmännare anv., om samtal hvarunder ett ämne utredes l. mer l. mindre allsidigt belyses gm inlägg från deltagarna (som ofta framställas ss. representanter för o. förfäktare af motsatta ståndpunkter); utan klar gräns öfvergående i 2. Jag hafver til thenna sakens vplysande vtarbetat en liten dialogue; vti hvilken jag hafver förestelt thenna tvisten, såsom en rättegångs-Process, agerad emellan intellectum och voluntatem, judice sapientiâ (dvs. mellan förståndet o. viljan med visheten som domare). Rydelius Förn. 314 (1721, 1737). (Boken) Dialogus creaturarum ... Består af 122 dialoger. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 112. Rameaus Brorsson, Dialog af Diderot. (1825; boktitel). Larsson Id. o. makt. 20 (1908; se under a).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr.] allmännare: samtal öfverhufvud ss. litterär konstform (äfv. inom musiken; jfr c), själfständigt utbildad (i sht inom dramat; i fråga om det antika dramat delvis liktydigt med EPISOD) l. omväxlande med annorlunda byggda partier. Arierne (i Grétrys komiska operor) äro noga bibehållne och dialoguerne gjorde til recitatif af Holtzbawer. SP 1779, s. 394. Låt dina glada ord ej födas med besvär, / Och dialogens styl naturlig, enkel, ledig, / Förråda ingenstäds att auktorn talar der. Remmer Theat. 1: 225 (1814); jfr b. Sophocles sjelf .. nyttjar aldrig utom choren dessa (doriska) former, utan i dialogen alltjämt de motsvarande allmänna. Tegnér 3: 558 (1820). (Livius Andronicus) åtskilde (i dramat) sång och dialog. Lysander Rom. litt. hist. 264 (1858). Den komiska operan (under 1700-talets senare del) hade talad dialog i stället för den stora operans recitativer. Wegelius Mus. hist. 208 (1892). Den litterära dialogens historia går tillbaka till indiernas och hebreernas fornlitteraturer. 2 NF (1906). — jfr KÄRLEKS-, TEATER-, VERS-DIALOG m. fl. — särsk.
a) (mindre br.) (litterär) samtalsform l. samtalsstil; jfr DIALOG-FORM. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Dalin (1850). — särsk. [jfr i prosa o. dyl.] i förb. i dialog, i form af samtal, i samtalsform. Noveller i dialog. Melsted (1901; boktitel).
b) med tanke särsk. på den konstnärliga kompositionen o. tekniken (i sht i språkligt afs.) o. de kraf som ställas på dem. Om .. dialogen (i operan är) släpande. Kellgren 3: 169 (1785). Oaktadt alt detta har denna Piece en förtjenst ..; at äga en fri, hastig, couperad Dialog. SP 1790, nr 80, s. 3. Man säger .., at dialogen öfveralt är väl sammansatt, underhållen, interessant, o. s. v. Envallsson Mus. lex. 78 (1802). Ju mindre (svenska) språket den tiden (dvs. omkring 1780) ännu var bildadt för en naturlig dialog. Franzén i SAH 8: 334 (1818). (Alexandrinen) är för tungrodd för en lifligare dialog. Tegnér 5: 356 (1824). En lätt, qvick dialog. Dalin (1850). Dialogen i hans pjes är särdeles väl lyckad. Därs. Styckets styrka ligger .. i den goda dialogen, som alltid är naturlig och underhållande, stundom spännande och effektfull. C. D. af Wirsén i PT 1888, nr 92 A, s. 3 (i fråga om ett drama). En verklig dramatisk dialog, ett replikskifte i modern mening är i medeltidsdramat en sällsynthet. Mortensen Profandr. 3 (1897).
c) [jfr liknande anv. i t., ä. eng. o. fr. samt af it. dialogo] (numera föga br.) mus. i utvidgad anv., om (parti af) komposition för två musikstämmor som alternera. I musiken kallas dialog en komposition för tvänne röster eller instrumenter, hvilka liksom tiltala och svara hvarandra. Envallsson Mus. lex. (1802).
3) i sht pedag. samtal komponeradt i undervisningssyfte ss. prof på (det lediga) samtalsspråket (i sht inom ngt visst främmande språk). (Boken) innehåller .. en del fullkomligt elementära dialoger till repetition af de första grunderna. Storm Fr. talöfn. VIII (1887). Man borde (vid undervisningen i främmande språk) mer än brukligt är låta dialoger, hämtade direkt från det dagliga lifvet omväxla med öfversättningsöfningar af historiskt innehåll. C. Svedelius i Ped. tidskr. 1898, s. 160.
4) [jfr liknande anv. i eng. o. fr.] (mera tillfällig anv.) samtal i allm. (särsk. mellan två personer). Dialog på källaren. Lenngren 124 (1798; öfverskrift). (Jag) beder .., att Du .. alls icke må vidröra hela detta ämne, hvarom blott monolog och alls icke dialog kan äga rum. J. J. Tengström (1844) i Förh. o. upps. 20: 136.
Anm. till 4. Att Swedberg Schibb. 264 (1716) o. Sahlstedt (1769) m. fl. ordböcker öfversätta ordet helt enkelt med ’samtal', är intet bevis för förekomsten af denna bet.
Ssgr (i allm. till 1 l. 2): DIALOG-ARTAD103~20. —
-FORM~2. den (litterära) form som benämnes dialog. Delar af texten, som man ej lyckats tvinga in i dialogformen. Mortensen Profandr. 2 (1897). särsk. i förb. i dialogform; jfr DIALOG 2 a slutet. En i dialogform hållen afhandling om krigskonsten. Bolin Statsl. 1: 27 (1868). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 17 (1898). —
-PARTI~02. i dialogform affattadt parti (af litterärt verk). Risberg Aischylos Agamemnon XI (1890). (Den aristofaneiska) Komedien består af omväxlande dialog- och kor-partier. Paulsson Aristophanes 1: 41 (1901). —
-VERS~2. vers som nyttjas i dialog(parti); särsk. om den i dialogpartiet af det antika dramat använda versen. Småningom fattar hon (dvs. Kassandra) sig och, i det hon öfvergår till vanlig dialogvers (trimetrar), framställer hon sin spådom ”obeslöjad”. Risberg Aischylos Agamemnon VIII (1890).
Spoiler title
Spoiler content