[afl. af nylat. diœcia, i Linnés sexualsystem benämning på den tjuguandra klassen (äfv. på en ordning inom den tjugutredje klassen) af växterna; bildadt af Linné af gr. δι-, två-, tve- (se DI-) o. οἶκος, hus, hem (jfr DIECES), o. syftande därpå att hos ifrågavarande växter hann- o. honblommor l. en- o. tvåkönade blommor sitta på olika stånd; jfr det af densamme bildade nylat. dioicus, adj. (se DIOIK), användt om tvåbyggare äfv. utanför ifrågavarande klass, samt monœcia i motsv. anv.]
bot. växt hörande till den tjuguandra klassen i Linnés sexualsystem, hvilken utmärkes därigenom att den har enkönade blommor, hann- o. honblommor, o. att dessa sitta på olika stånd; jfr TVÅBYGGARE.Mercurialis, rhodiola och empetrum .. af diœcister, (äro) icke för kor och kalfvar .. någon sund och naturlig spis. Gadd Landtsk. 2: 207(1775). Agardh Bot. 1: 357(1830). NF(1880). Strindberg Utop. IV(1885). 2 NF(1906).
