publicerad: 1912
DIFFERENTIAL dif1erän1tsia4l, äfv. -än1-sia4l (- -ränntsiál Dalin), adjektivisk första ssgsled o. sbst. r. (f. Dalin (1850), Wenström o. Jeurling (1891)); ss. sbst. best. -en, stundom -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. differential, adj. o. sbst., fr. différentiel, adj. (jfr DIFFERENTIELL), différentielle, sbst., f.; af mlat. l. nylat. differentialis, afl. af lat. differentia (se DIFFERENS)]
I. adjektivisk första ssgsled: som på ett l. annat sätt står i förhållande till en differens l. åtskillnad l. differenser l. åtskillnader; särsk. fys., mek. o. tekn.: som står i sammanhang med l. beror på l. utvisar skillnaden mellan två (l. flera) rörelser, tryck, temperaturer l. andra mätbara fysiska egenskaper; jfr DIFFERENTIELL.
II. sbst.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. äfvensom fr. différentielle] mat. om hvardera af de två storheter hvilkas inbördes förhållande är lika med gränsförhållandet mellan en beroende o. en oberoende variabels oändligt små tillväxter (inkrement), dvs. lika med funktionens (den beroende variabelns) derivata. En differential af en differential kallas differential af andra ordningen. Logarithmen til en quantitet är integralen til samma quantitets differential dividerad med sjelfva quantiteten. F. Palmquist i VetAH 1748, s. 20. Oändligt små tillväxter .. betecknar man derigenom, att man sätter d framför den variabla quantiteten, som får en sådan tillväxt, och man kallar dem Differentialer. Harfwefeldt El.-cours i mat. 3: 149 (1824). Täljarne i dessa bråk äro differentialerna af y af respektive 3:dje, 4:de, .. n:te ordningen. Björling Diff.-kalk. 48 (1866, 1908). (Man kallar) summan af de partiela differentialerna af u för funktionen u:s totala differential. Fogelmarck Diff.-räkn. 1: 116 (1873). Enligt denna metod (dvs. infinitesimalmetoden) menas med dx, eller differentialen för en variabel storhet x, en af x oberoende, oändligt liten, till noll konvergerande tillväxt, gifven åt denna variabel. Jochnick Diff.- o. integralräkn. 16 (1879, 1900).
2) [efter motsv. anv. i eng.] biol. under utvecklingens lopp framträdande åtskiljande variation, gm differentiering uppkommen förändring. Hvad tvingar oss väl till den uppfattning, att hennes (dvs. humlans) tunga skulle vara tillpassad till bestämda blommor, d. v. s. hafva genom oändliga differentialer ernått sin nuvarande längd jämsides med och i direkt förhållande till dessa? Quennerstedt Kamp. om tillv. 45 (1898). Allt går af sig själf, regelbundet som en maskin, ofelbart och ohejdbart som den allmänna fullkomningen genom idel differentialer. Hallström Skepn. 41 (1910).
Sammansättningar (jfr I).
Anm. I regel hafva här anf. ssgr utländska förebilder o. motsvarigheter.
DIFFERENTIAL-ACKUMULATOR10103~00020 l. ~01020. tekn. ackumulator vid hvilken en konstant belastning bringas att verka på en stor o. en liten kolf l. på skillnaden mellan båda. C. A. Ångström i Jernk. ann. 1886, s. 447. Accumulatorer: vikts-accumulatorer, vanliga eller differential-accumulatorer, trycklufts-accumulatorer. Dens. Därs. 1894, s. 320. —
-ANEMOMETER~00020 l. ~01020. meteor. tryckanemometer på hvilken vindstyrkan afläses i skillnaden mellan vätskenivåerna i de båda vertikala benen af ett böjdt glasrör, af hvilka det ena, som upptill är horisontalt utböjdt, vid begagnandet riktas mot vinden. NF (1880). 2 NF (1906). —
-BANDBROMS~02, äfv. ~20. tekn. bandbroms vid hvilken bromsbandets båda ändar äro fästa vid bromshäfstången på sådant sätt att skillnaden i deras spänningars kraftmoment blifver bestämmande för den erforderliga bromskraftens storlek; jfr -BROMS. 2 NF 4: 245 (1905). —
-BAROMETER~0020. [efter t. differentialbarometer (E. F. August i Annal. d. physik u. chemie 3: 329, 333 (1825))] fys. instrument som angifver lufttrycket gm volymen hos en afspärrad luftmassa, hvilken, allt efter tryckets till- l. aftagande, sammandrages l. utvidgas. Berzelius Årsber. t. VetA 1826, 1: 71. NF (1880). —
-BLOCK~2. mek. o. tekn. jfr -BLOCKTYG. Bland de många föremål, som på sistlidne års exposition i London ådrogo sig en allmännare uppmärksamhet, var äfven det s. k. differentialblocket. Tidskr. f. byggn. 1863, s. 37. Konow (1887). SD 1899, nr 61, s. 3. —
-BLOCKTYG~02, äfv. ~20. mek. o. tekn. blocktyg bestående af tvenne med hvarandra förbundna fasta blockskifvor med olika diameter på samma axel, medelst en kedja utan ända förenade med ett löst block (hvari lasten hänger) på sådant sätt att, då en del af kedjan upplindas på den större skifvan, en annan aflindas på den mindre, så att alltså skillnaden mellan längden af den upplindade delen (som åstadkommer lastens höjande) o. den aflindades kommer att bero på skillnaden mellan de båda skifvornas diametrar; jfr -BLOCK, -TALJA, -VINDSPEL. Differential-blocktyget, som är ett i senaste tider utfördt häftyg, har redan funnit ganska stor användning. Ekstrand o. Storckenfeldt Krankonstr. 2 (1871). 2 Uppf. b. 2: 77 (1901). —
-DIAGNOS~002. [jfr t. differentialdiagnose samt DIFFERENTIELL slutet] med. diagnos som särskiljer sådana sjukdomar som hafva flera symtom gemensamma, differentiell diagnos. Lennander Croup o. difteri 45 (1887). Sådana patienter (som lida af ren orddöfhet) påminna mycket om vanliga lomhörda, och det kan ibland vara mycket svårt att ställa en säker differentialdiagnos. Herrlin Minnet 40 (1909). —
-EKVATION~002. [jfr eng. differential equation; efter nylat. æquatio differentialis; termen, införd af Leibnitz, förekommer tidigast i ett bref af 1676 (Leibnitz Math. schriften, hrsg. v. Gerhardt I. 1: 156; jfr Dens. i Acta eruditorum 1684, s. 469)] mat. ekvation som innehåller derivator. F. Palmquist i VetAH 1748, s. 20. Hvarje eqvation, som sammanbinder differentialerna eller derivatorna af en funktion med andra, variabla eller konstanta, qvantiteter, kallas en differentialeqvation. Fogelmarck Diff.-räkn. 1: 100 (1873). De genom successiv differentiation (af implicita funktioner) bildade ekvationerna kallas differentialekvationer. Jochnick Diff.- o. integralräkn. 46 (1879, 1900). Differentialekvationerna indelas i vanliga, som innehålla derivator i afseende på endast en variabel, och partiella, som innehålla derivator i afseende på mer än en variabel. 2 NF (1906). —
-FORMEL~20. mat. formel som innehåller derivator. Första grunderna till trigonometriska differential-formlers integrering. (1812; boktitel). Jochnick Diff.- o. integralräkn. 17 (1879, 1900). —
-GALVANOMETER~00020 l. ~01020. fys. ett slags galvanometer som angifver skillnaden i styrka mellan två olika elektriska strömmar. Nyström Telegr. 144 (1869). Düben Thompson 197 (1896). Differentialgalvanometer .. en galvanometer med två trådrullar, afsedda att genomlöpas af strömmar i motsatt led och hvilkas verkningar på instrumentets magnetnål kunna upphäfva hvarandra. 2 NF (1906). —
-KALKYL~02. [jfr eng. differential calculus, fr. calcul différentiel; efter nylat. calculus differentialis; termen införd af Leibnitz (Acta eruditorum 1684, s. 469)] mat. = -RÄKNING. SPF 1822, s. 75. Differential- och Integral-Calculen är af vidsträckt användbarhet, då frågan uppstår, att från vissa Trigonometriska formler deducera andra. Nycander Lardner 26 (1837). Det var .. ett geometriskt spörsmål, tangentproblemet, som föranledde differentialkalkylens upptäckt. Björling Diff.-kalk. 32 (1866, 1908). —
-KOEFFICIENT~00102. [jfr eng. differential coefficient] mat. derivata; jfr -KVOT. C. G. Spens i VetAH 1817, s. 168. D'Alembert föreslog bestämmandet af värdet på det bråk, hvars täljare och nämnare utgöras af functionens och den variablas motsvarande tillväxter, då dessa äro oändligt små. Detta värde kallade han Differentialcoefficient. Nycander Lardner 7 (1837). Björling Diff.-kalk. 34 (1866, 1908). —
-KOLF~2. tekn. sammansatt kolf (å motor, i pump l. kompressor o. d.) som består af två l. flera sinsemellan fast förenade enkla kolfvar med olika stora effektiva tryckytor. C. A. Ångström i Jernk. ann. 1874, s. 209. Tekn. tidskr. 1901, M. s. 25. 2 Uppf. b. 2: 600 (1901). —
-KVOT~2. [jfr t. differentialquotient] mat. derivata; jfr -KOEFFICIENT. Fogelmarck Diff.-räkn. 1: 42 (1873). Jochnick Diff.- o. integralräkn. 17 (1879, 1900). —
-LAMPA~20. tekn. elektrisk båglampa med två induktionsspolar som verka i motsatt riktning mot hvarandra på kolelektroderna o. reglera dessas afstånd. Tekn. tidskr. 1891, s. 75. Först med den år 1879 af v. Hefner-Alteneck konstruerade differentiallampan erhöll man en någorlunda mönstergill (elektrisk) båglampa. 2 Uppf. b. 1: 609 (1898). Man skiljer (i fråga om båglampor) mellan hufvudströmslampor, shuntlampor och differentiallampor. Wijkander Elektrotekn. gr. 121 (1899). —
-MANOMETER~0020. fys. för mätning af tryckskillnader afsedd manometer; stundom: (för uppmätning af höga tryck afsedd) manometer bestående af ett rör som böjts så att det bildar flera enkla häfvarmanometrar i följd efter hvarandra o. vid hvilkens begagnande kvicksilfret sjunker i hvarannan lodrät rördel o. stiger i hvarannan, så att skillnaden mellan trycket i det slutna rummet o. luftens tryck blir lika med summan af tryckskillnaderna i rördelarna, tagna parvis efter hvarandra. NF (1880). O. Pettersson i Sv. kem. tidskr. 1908, s. 183. —
-MASKIN~02. tekn. maskin hvars arbete (i motsats till förhållandet med andra maskiner som tillhöra samma klass l. tjäna samma ändamål) på ett l. annat sätt betingas af l. modifieras medelst differentialrörelse. Tekn. tidn. 1871, s. 220. Uppf. b. 6: 383 (1875). —
-MUTTER~20. tekn. mutter med tvenne olika skrufgångar af hvilka den ena har större stigning än den andra. Priskatal. fr. W. Sonesson 1895, s. 178. —
-OBSERVATION~0102 l. ~0002. astr. benämning på de iakttagelser gm hvilka det relativa läget af tvenne hvarandra skenbart nära belägna himlakroppar bestämmes. NF (1880). B. Hasselberg i Nord. tidskr. 1896, s. 563, 564. —
-PRESS~2. tekn. ett slags press i hvilken pressningen utföres med differentialskruf (som möjliggör en först. hastigare o. sedan långsammare pressning). Ahlberg Farm. tekn. 83 (1899). —
-PUMP~2. tekn. pump med differentialkolf; pump som arbetar med enkel sugverkan o. delad tryckverkan, hvarigenom lika kraftverkan i båda riktningarna ernås. NF 13: 421 (1889). —
-RÄKNING~20. [jfr t. differentialrechnung; se för öfr. under -KALKYL] mat. benämning på den gren af matematiken som handlar om funktioners derivator, differentialkalkyl; jfr FLUXIONS-RÄKNING. Sedan frågan upkom, om rättigheten til påfundet af differentialräkningen, antingen den borde tilfalla Newton eller Leibnits, .. och Ängelske Societeten (dvs. Royal Society i London) hade den tildömt Newton, var ej utan, at det gick Leibnits och hans vänner til sinnes. P. Elvius i VetAH 1748, s. 86. Jochnick Diff.- o. integralräkn. 16 (1879, 1900). —
-RÄNTA~20. nat.-ekon. ränta l. afkastning som en med afs. på bördighet, läge l. kultur bättre beskaffad jord gifver sin ägare utöfver hvad en ägare af sämsta i bruk varande jord kan påräkna vid användning af lika mycket arbete o. kapital. Jordränta är .. i verkligheten en differentialränta. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 385 (1893). —
-RÖRELSE~200. mek. o. tekn. (sammansatt) rörelse som uppkommer, då en starkare hufvudrörelse hämmas l. förminskas gm en motsatt svagare rörelse. Tekn. tidn. 1871, s. 290. Differentialrörelse .. en rörelse, som uppkommer genom två rörelsers sammansättning. Af en sådan begagnar man sig stundom för att gifva en maskindel en mycket långsam förflyttning eller för att genom maskindelens rörelse utveckla en betydande kraft. NF (1880). —
-SKRUF~2. mek. o. tekn. skruf med tvenne olika skrufgångar af hvilka den ena har större stigning än den andra. Fock 2 Fys. 1: 76 (1857). Friedrich Wilhelm Breithaupt, .. f. 1780, d. 1855 .., införde användningen af differentialskrufven. NF 2: 1097 (1878). Zidbäck (1890). —
-SYSTEM~02. nat.-ekon. (tullskydds)system utmärkt af högre tullsatser l. sjöfartsutgifter o. d. för varor l. fartyg från ett land än från ett annat l. för varor fraktade med utländska skepp i förh. till sådana fraktade med inhemska l. dyl.; inom kommunikationsväsendet det förhållandet att tariffer med olika enhetspris för fraktad vara l. befordrad person tillämpas. Forssell Stud. 2: 406 (1879, 1888). Differentialsystemet (upphäfdes 1857) i fråga om sjöfarten, så att främmande fartyg i afseende å såväl skeppsumgälder som varornas tullbehandling från denna tid likstäldes med landets egna. Fahlbeck Handelspol. 3 (1892). Fliesberg Handb. f. köpm. I. 2: 113 (1899). 2 NF 6: 385 (1906). —
-TALJA~20. tekn. jfr -BLOCKTYG. Konow (1887). Tidn. f. lev. 1899, nr 8, s. 2. Därs. 1904, nr 47, s. 4. —
-TARIFF~02. nat.-ekon. inom kommunikationsväsendet: järnvägs- l. ångbåtstariff med olika enhetspris (t. ex. ett sådant som faller med afståndet) för fraktad vara l. befordrad person. LAHT 1882, s. 113. Förbud mot sådana vare sig differentialtariffer eller hemliga ”refaktier”, genom hvilka personafgifter eller fraktafgifter för samma slags varor blifva absolut lägre för längre afstånd på en järnvägs- eller ångbåtslinie än för en del af samma sträcka. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 357 (1893). 2 NF (1906). —
-TERMOMETER~0020. fys. Berzelius Reseant. 60 (1812). Leslies bekanta Differential-thermometer. Dens. Årsber. t. VetA 1822, s. 43. För att uppmäta små temp(eratur)skillnader mellan tvenne närbelägna punkter begagnas termoskoper eller differentialtermometrar. Fock 1 Fys. 421 (1853, 1861). 2 Uppf. b. 2: 315 (1901). —
-TULL~2. nat.-ekon. tull som för en o. samma vara är olika i ett land, antingen på det sättet att varor från olika länder äro belagda med olika tullsatser, l. så att tullen på en vara växlar, allteftersom den införes sjöledes l. landvägen, från dess ursprungsland l. från annat land, l. varierar efter nationaliteten af det fartyg hvari den fraktas; skillnadstull. SPF 1850, s. 220 (”210”). Rydquist Statsekon. betr. 40 (1865). Ett vid riksdagen 1886 liksom vid den föregående väckt förslag om införande af differential-tullar. Fahlbeck Handelspol. 41 (1892). 2 NF (1906). —
-UTVÄXLING~020. tekn. utväxling som möjliggör att, då det drifvande hjulet går med konstant hastighet, tvenne andra af detsamma drifna hjul kunna gå med olika hastigheter; jfr -KOPPLING, -VÄXEL. Tekn. tidn. 1871, s. 290. Tekn. tidskr. 1901, Allm. s. 33. —
-VÄXEL~20. tekn. jfr -KOPPLING, -UTVÄXLING. Tekn. tidskr. 1901, M. s. 34. Då hjulen (på en automobil) vid fordonets gång i kurvor måste gå olika fort, så äro de anbringade på hvar sin axel, hvilka äro i linje med hvarandra. Till dessa axlar öfverföres kraften genom ett kuggväxelsystem, så att axlarna kunna röra sig oberoende af hvarandra. Denna anordning kallas differentialväxel. 2 NF 2: 489 (1904).
Spoiler title
Spoiler content