DIOPTRIK di1optri4k (dioptri´k Weste, diåpptri´k Dalin), r. (m. Sahlstedt, Möller(1790, 1807); f. Weste, Dalin(1850), G. Dalin(1871) m. fl.); best. -en; pl. (i bet. olika framställningar af dioptriken) -er. Anm. Tidigast förekommer ordet i sv. i lat. form. Dioptrica, som handlar om Radio refracto, eller Synbrytning. Tiselius Vätter 1: 72 (”102”) (1723).
Etymologi
[jfr t. dioptrik, eng. dioptrics, pl., fr. dioptrique, nylat. dioptrica, dioptrice, af gr. (ἡ) διοπτρική (näml. τέχνη), äfv. τὰ διοπτρικά, af διοπτρικός, adj. till διόπτρα (se DIOPTER). jfr KATOPTRIK]
fys. läran om genomgående ljus l. om ljusets gång gm genomskinliga kroppar; i inskränkt bemärkelse läran om ljusets brytning (refraktion); äfv. om särsk. framställning af denna lära; stundom allmännare om det sätt hvarpå ljuset brytes i ngt visst fall. Klingenstierna Musschenbroek 397(1747). Dioptriken, eller läran om strålars brytning under deras framfart genom olika mellankroppar (dvs. medier). De Rogier Euler Bref 1: 157(1786). Floderus Fys. II. 1: 62(1865, 1889). K(epler) är den förste, som vetenskapligt behandlat dioptriken och särskildt teorien för tuberna. NF 8: 614(1884). (Cartesius') dioptrik. Topelius Planet. 3: 75(1888, 1889). Insektögats dioptrik. Quennerstedt En värld 14(1904).
