publicerad: 1916
DIS di4s, sbst.1, f.; best. -en; pl. -er40, äfv. 32 (Björner Kong Alf 29 (”27”) (1737), Rydberg Myt. 1: 346 (1886) osv.) ((†) -ar Sjöborg Nomenkl. 183 (1815)); numera sällan DISA di3sa2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[af isl. dís, tidigast sannol. med bet. ’afliden persons ande (i kvinnlig gestalt) som på skilda sätt ingriper i de lefvandes öden', i ngt yngre tid äfv. ’valkyria', ’kvinna' o. möjl. ’gudinna'. Ordet sammanhänger måhända med got. filu-deisei, illfundighet, list; den till grund för detta ord liggande adjektiviska stammen dīs- har kanske betydt ’förfaren, kunnig, vis', o. diserna skulle då hafva benämnts efter den kunskap om fördolda ting som bl. a. utmärkte dem (i likhet med de närbesläktade fylgjorna, nornorna osv.). Större svårighet möter sammanställningen med fsax. idis, fht. itis, feng. ides, kvinna, fru (i fht. äfv. om valkyria). Om hittills framställda uppfattningar af ordet se L. Levander i Ant. tidskr. XVIII. 3: 25 ff. (1908), E. Brate i Zeitschr. f. d. wortf. 13: 145 ff. (1911). De ifrågavarande väsendena voro, särsk. fattade som en koll. enhet, trol. öfver hela Norden föremål för kult, hvarom dels den fornnord. litteraturen, dels ortnamn — i Sv. t. ex. Disevid (’Dysauij' Österg. handl. 1544, nr 2 i Kammarark., ’Disaui' Därs. 1545, nr 6) o. Diseberg i Österg. samt Dise offerkälla i Skåne — o. med hänsyn till det centrala Sv. särsk. DISTING(EN) (se d. o.) bära vittne. Ordet träffas också, ensamt l. ss. senare ssgsled, redan på runstenar ss. kvinnonamn, hvarvid äfv. svag form nyttjades (Disa, -disa); vid ssg var förleden växlande, ej sällan ett gudanamn. Ss. appellativ hade ordet emellertid tidigt dött ut i sv., o. det var först gm bekantskapen med den isl. litteraturen som det på 1600-talet återupplifvades. Därvid inkom ordet också i den åtm. för klassisk isl. främmande formen disa (se t. ex. Verelius Ind. 51 (1681). Denna torde i sv. ha vunnit stöd gm den redan tidigare betygade sagan om ’drottning Disa' (se anm. vid den etym. afd. under DISTING)]
(nästan bl. i öfvers. från fornvästnordiskan o. i skildringar af fornnordiskt lif o. kultur; jfr a slutet).
a) kvinnligt väsen som kallar människorna hädan, valkyria, ödesgudinna; fylgja, skyddsgudinna; stundom äfv. allmännare: gudinna. Hastom oss hädan, / Hem bjuda mig Disor / Som frå Herjarens sal, / Hafver oss Oden hitsänt. Björner Lodbr. 51 (1737). Om så Disor duga (dvs. hjälpa). Därs. 30. Disar voro Gudinnor i allmänhet, i synnerhet Odens Valkyrier. Sjöborg Nomenkl. 183 (1815). Ett .. slags (skydds-)väsenden, under namn af Disor eller Fylgjor, hvilka ansågos hörande till hvarje enskild person. Ling Edd. 145 (1820). Väl må du .. kalla goda Disor dig till hjelp, att .. (mjödet) må bli klart och kraftigt. Bremer Träl. 11 (1840). Förgrymmade på dig äro diserna! ropar Oden till .. Geirröd. Rydberg Myt. 1: 346 (1886). Spjutens glada dis. A. Klinckowström i Vintergatan 1894, s. 111 (om en valkyria). I eddadiktningen uppträda diserna med en alldeles bestämd funktion: de äro dödsgudinnor, ”totenführer”. L. Levander i Ant. tidskr. XVIII. 3: 28 (1908). — särsk. (tillfälligt) i fråga om moderna förh.: skyddsande, genius. Hjelpen, vänner, mig den hulda prisa / .. Hon är husets hägn, dess goda Disa. F. V. Scholander (1876) hos Jolin Jolin 214.
b) [bet. har intet stöd i den gamla litteraturen] (†) prästinna (inom den till Norden invandrande asakretsen). AsiaOden till Gylfe nu trädde / med Disor och Diar, i gullmantlar klädde. Ling As. 145 (1816, 1833). Bremer Träl. 45 (1840). jfr: Somliga hafva .. trott, att benämningen Disor motsvarade den af Diar, såsom de hedniska presterna kallades och skulle en Disa således betyda en prestinna, eller hustrun till en prest. W. Stålberg i Skand. forntidsm. I. 1: 10 (1857).
Anm. På följande ställe står Disa ss. en personifikation af Jorden: Än Disa ger sin hulda patt / Åth alt, som hänne täcker. Rydelius Vitt. 92 (1707). Denna anv., som står i full öfverensstämmelse med tidens poetiska stil (jfr motsv. anv. af lat. Ceres o. Bacchus), härrör från Rudbecks identifikation (jfr Atl. 2: 208, 394) af Disa o. gr. Γῆ, Γαῖα (latiniseradt Gæa), Jorden; förbindelseledet var därvid Göja (i Göjemånad hölls ju distingen, ’Disas ting'). Ss. gudinna hade Disa uppfattats redan af Vastovius Vitis aqvil. Dedic. s. 2 (1623). Ss. mångudinna angifves hon i mytologiska arbeten ännu fram på 1800-talet, o. inom poesien spåras denna uppfattning hos J. G. Oxenstierna 2: 315 (1795, 1806), 89 (1796, 1806).
Ssgr (till a): A: DIS-TING, se d. o.
B: DISA-BLOT30~2. (disar- Lagerbring, Schück Litt.- o. rel.-hist. 1: 96 (1904) m. fl.) [efter isl. dísablót; om formen disar- se C] blot till diserna. Peringskiöld Mon. upl. 139 (1710). Det stora Disa-blotet eller Midvintersoffret i Upsala. Dalin Hist. 1: 398 (1747). Då .. (konung Adils) vid et stort offer, eller Disarblot skulle efter tidsens bruk rida kring Templet eller Disarsalen. Lagerbring 1 Hist. 1: 111 (1769). (Jag antager) tre olika fäster: julfästen i förra hälften av januari .., disablotet eller goiblotet i början av göjemånad .. ock det vart nionde år firade offret en månad därefter. L. F. Läffler i Sv. landsm. 1911, s. 639. Anm. Stundom har disablot uppfattats ss. gudinnan Disas blot (jfr under DISTING). Så hos Dalin Hist. 1: 144 (1747). —
-KULT~2. (disar- Schück) L. Bygdén i 2 Saml. 17: 41 (1896). Schück Litt.- o. rel.-hist. 1: 100 (1904). —
-TUNGEL. (dise- Hiorter Alm. (Sthm) 1741, s. 9, Dalin (1850) m. fl.) [sannol. ellips af DIS(A)-TINGSTUNGEL] (†) = DISTINGS-TUNGEL; jfr anm. under -BLOT. Rudbeck Atl. 2: 394 (1689). (Julgalten blef) förvarad en månad längre .. at offras vid nästa Ny-fylnad på Dise-tunglet åt Frigga. Dalin Hist. 1: 172 (1747). Dalin (1850).
C: [formen är isländsk gen. sg.; i ssgr förekommer denna emellertid i den gamla litteraturen ss. appellativ bl. i dísarsalr (jfr emellertid ortnamnet Dísardalr), men har i sv. öfverförts till andra appellativa ssgr] DISAR-BLOT, -KULT, se B. —
-SAL30~2. [efter isl. dísarsalr, hvars bet. är ngt oviss, men som åtm. i somliga källor betecknar en lokal som stått i samband med kulten]
1) sal l. byggnad där disablotet hölls, kultsal; gudinnesal, gudasal. Samma almänna Thing hölts antingen i then yppna Disarsalen, eller på Thingshögen wid gamla Vpsala Tempel. Peringskiöld Mon. upl. 126 (1710). (Yngve Frej) anlade .. (bredvid Uppsala tempel) Disar-Salen, hvaruti så väl Templets Gudinnor eller Förestånderskor som Afguda-Prästerne visade sig i sin prydning. Dalin Hist. 1: 326 (1747). Lagerbring 1 Hist. 1: 112 (1769; se under DISA-BLOT). Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, / men ej som snäckan dväljes i slutet skal. Tegnér 1: 10 (1825). Böttiger 1: 198 (1834, 1856). Läseb. f. folksk. 355 (1878, 1892). bildl. Blott ärans höga mål han (dvs. ynglingen) skådar, / och låter fritt de andra trängas / kring vinstens stora disarsal. Ling Styrbj. 85 (1824).
2) [termen säkerligen införd af Sjöborg (se första språkpr. nedan)] (†) arkeol. om på nord. offerhögar stundom förekommande krets af resta stenar; jfr -STEN. (Högen) Håuen .. har i stället för Disarsal en mindre hög öfverst på stora högen. Sjöborg Nomenkl. 24 (1815). Dalin (1850). Anm. De skilda bet. i sv. återgifva bl. olika uppfattningar af det isl. ordets innebörd. —
-STEN. (†) arkeol. jfr -SAL 2. I .. Gunderslöf Sock(en på Själland finnes) en stor hög med altare på 3 fötter, Fredsbana med Disarstenar i hörnen och Skirvatten vid Bavelse sjö. Sjöborg Nomenkl. 24 (1815). —
-TUNGEL, se B.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content