SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
DISIG di3sig2, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. disug (Gottl.; Rietz); sannol., liksom d. disig (o. diset), af nt. disig, fuktig o. kall, dimmig (jfr mnt. disinge, dimmig väderlek), motsv. holl. dijzig, dimmig, oklar. Ordet anses vara besläktadt med mnl. o. holl. deemster, mörk, dyster, fht. dinstar, finstar (t. finster), mörk, dyster (som hafva sina närmaste motsvarigheter i lat. tenebræ, mörker, sanskr. támisra, mörker, mörk natt), samt vidare med lit. tamsùs, mörk, fsax. thimm, mörk, dyster, fht. demar, skymning (motsv. sanskr. támas, mörker), med afledningen t. dämmern, skymma, fbulg. tĭmĭnŭ, mörk, lit. témti, mörkna, ir. temen, mörk, m. fl.; till den ieur. roten tem, som kanske är att fatta ss. en sidoform till den under DIMMA, sbst., anförda roten dhem (jfr E. Zupitza i Zeitschr. f. vergl. sprachf. 37: 388 (1904)). Jfr Tamm äfvensom Falk o. Torp Etym. wb. (under dis I)]
1) oklar, grumlig, ej fullt siktbar (om luften l. atmosfären); med oklar osv. luft (om väderlek, dag l. tid på dagen, årstid o. d.); äfv.: höljd l. insvept i dis (om konkret föremål, särsk. ort l. lokalitet o. d.). Märssegels Kulte och Disigt. Hauswolff Nav. 486 (1756). Om man .. får stillt med disig luft. Montan Underr. uti segl. 4 (1787). Möller (1790). Det (lyckades örlogsskeppet) Rosen, att i disigt väder .. komma igenom Sundet. Gyllengranat Sv:s sjökr. 1: 244 (1840). Solen sjunker. Skyn blir disigt blå. Fredin Dan. 132 (1885). Det smärta kyrkotornet skymtade spöklikt i den disiga, skymnande luften. Rydberg Vap. 231 (1891). Längre bort om babord steg (klippön) Saba upp som en pyramid, disig i solbelysningen. Melander På långtur 103 (1896). Den 20 december upprann grå och disig. Snoilsky i 3 SAH 14: 34 (1899). ”Maalselvtindernes” höjder lågo i drömblå, disig glans. C. D. af Wirsén i PT 1905, nr 35 A, s. 3. Gården kunde ännu icke urskiljas i den disiga gryningen. Melin De svarte vik. saga 213 (1910). Det var kallt och disigt. DN(N) 1913, nr 15650, s. 8. Den disigt förtonande sommarluften börjar växla med höstligt klara dagrar. LD 1914, nr 196, s. 3. jfr: Det flämtar ur tidens dunkla gap / En anda af disig köld. C. V. A. Strandberg 1: 291 (1874). — jfr GRÅ-, GULL-, SILFVER-DISIG.
2) bildl.: som liksom ligger höljd i dis, oklar o. d. Så disigt är det nu derinne / I molnomtäcknadt hjeltebröst. Wirsén Dikt. 56 (1876). Hvad .. minnet var underligt disigt. Öberg Sonen 32 (1905).
Spoiler title
Spoiler content