[bildadt ss. motsats till KREDIT medelst lat. dis-, itu, isär, åtskils, här med upphäfvande bet. (jfr DI-); motsv. t. diskredit, eng. discredit, sbst. (uppvisadt från 1565), fr. discrédit (uppvisadt från 1719; angifvet ss. ”très-nouveau” af Savary Dict. de commerce (1723)); jfr it. discredito, vbalsbst. till discreditare (jfr DISKREDITERA)]
1) (†) förlust l. saknad af förtroende (kredit) i penningeaffärer, oförmåga att erhålla penningelån. (Jag) beder allenast, att mine vexler .. måge gåå säkertt, så att oss icke någon discredit förorsakes. A. Oxenstierna 3: 727(1627). Deraf föllier mehr discredit änn credit, ja vähl sielf (dvs. till o. med) bancrott. Oxenst. brefv. 11: 474(1632). Största orsaken till .. (bankens) confusion och discredit .. befinnes häröra där af, att dhe, som penningar på interesse hafva uthbekommit, icke præcise och richtigt sigh infinna medh betahlningen. RARP 9: 413(1664).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) bristande förtroende o. anseende, dåligt rykte; jfr MISSKREDIT.Oxenst. brefv. 11: 626(1632). Store och olijdelige feel, för hwilkas skull wij seijes wara råkade icke allenast i förackt utan och discredit och misshagh. Annerstedt UUHist. Bih. 2: 69(1663). G. Dalin(1871). Smedman Kont. 7(1874). NF(1880).
