DISKREDITERA dis1kredite4ra l. diskre1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr holl. discrediteeren, t. diskreditieren, fr. discréditer, af discrédit (se DISKREDIT) o. motsv. it. discreditare; jfr äfv. eng. discredit. — jfr ACKREDITERA, DEKREDITERA]
beröfva (ngn l. ngt) anseende o. förtroende, väcka misstroende mot (ngn l. ngt), göra misstänkt, nedsätta, bringa i vanrykte, sätta i misskredit, misskreditera; jfr DEKREDITERA. På thet han mig må discreditera för dät haat skull, han till migh fattatt haffver. Oxenst. brefv. 11: 635 (1633). Poniatowski hade discrediterat honom, såsom en Karl af ringa härkomst. Nordberg C. XII 2: 72 (1740). (Fryxells anfall) är .. vändt mot .. (mina trenne föreläsningar i Uppsala 1844), som måste diskrediteras och invalideras. Geijer I. 6: 457 (1846). (Latinskrifningen) diskrediterar latinet hos sundt tänkande och fördomsfria lekmän. F. Gustafsson i Verdandi 1889, s. 177. Envåldsregeringen (i Ryssland har) .. diskrediterats och försvagats genom .. det (olyckliga) .. kriget. GHT 1904, nr 280, s. 2.
