DISPROPORTIONERLIG dis1prωpor1tʃωne4rlig, äfv. -pro-, sällan -prå-, l. -por1ʃωn-, l. 010040, i Sveal. äfv. —32 (disproportione´rlig Weste; ‵ ∪ ∪ ∪ ‵ ∪ L. M. Enberg i Försl. t. SAOB(1850)), adj.; adv. -T.
Etymologi
[bildadt medelst det lat. dis-, itu, isär, här med upphäfvande bet. (jfr DI-), ss. motsats till PROPORTIONERLIG(se d. o.)]
som med afs. på proportioner, särsk. storlek, står i missförhållande till, ej öfverensstämmer med ngt l. ngn; som icke har passande storlek i förh. till ngt annat; som ej äger de rätta proportionerna; oproportionerlig; jfr DISPROPORTIONERAD.Den tionde (scenen i skådespelets tredje akt har) .. blifvit mot de öfriga så disproportionerligt lång. Sv. lit.-tidn. 1813, sp. 250. Dalin(1850). Björkman(1889).
