publicerad: 1916
DISTINGERA dis1tiŋge4ra, äfv. dis1täŋge4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2 (distingue´ra Weste, ∪ ∪ ‵ ∪ L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850), distinjera Lyttkens o. Wulff), l. DISTINGVERA dis1tiŋgve4ra, äfv. -ŋve4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr DISTINGERAD, DISTINKT, DISTINKTION, DISTINKTIV.
Ordformer
(distingera Gosselman Sjöm. 2: 13 (1839) osv.; distinguera Carl IX Svar H 4 b (1606) osv.; distingwera Hist. handl. XIII. 1: 164 (1564), distingvera Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 330 (1648), J. A. Lundell i Landsm. III. 1: 26 (1881) m. fl.; destinguera Stadg. ang. landtmil. 1: 2 (1680), P. Silfversparre (1740) i Hist. handl. XVIII. 3: 55 m. fl. Anm. Stafningen distinguera har säkerligen betecknat uttal både med o. utan -v-, beroende på huruvida ordet anslutits till latinet l. till franskan)
1) [jfr motsv. anv. i ä. t., ä. eng. o. lat.] (†) skilja åt, dela; afdela; afskilja (från ngt annat l. från hvarandra); uppdela (i olika afdelningar l. grupper). Heele Ridderskapedt vthi Swerige och Finlandh .. skall blifwe anteknadt och distingueret i sine familier och Ätter. RARP 1: 2 (1626). Tvärt igenom staden Paris, som den uti tvänne delar distinguerar, löper den stora rivièren la Seine. Kurck Lefnadsm. 71 (1705). (Stadsdelen) Galata .. är, med een .. muur .. distingverat ifrån dhe andra dhelarna (af Konstantinopel). S. Agrell (1709) i Karol. krig. dagb. 5: 58. Distinkt näbbås (på fågel) .., en näbbås .., som på begge sidor genom en fåra eller på annat sätt är distingverad från den öfriga käken. Marklin Illiger 192 (1818). — särsk.
a) refl.: dela upp sig, gå i sär så att hvarje beståndsdel framträder klart o. tydligt för sig; jfr DISTINKT 2. Utan tvifvel skall enhvar beundra den (för Swedenborg egendomliga) subtila observationsgåfva, för hvilken det vanligen mest sammanflytande så klart distinguerar sig. E. A. Carlsten i Frey 1841, s. 327.
b) [jfr motsv. anv. i eng. o. lat.] afdela medelst skiljetecken, interpunktera, kommatera. Rydelius Förn. 62 (1719, 1737). En .. tydelig Bref-Ställare, At .. författa allahanda slags Bref .., samt rätt distinguera dem, med de vanliga Skiljetecken: Punct, Colon, Semicolon, Comma, .. Författad af Joh. Biurman. (1729, 1767; boktitel).
2) [jfr motsv. anv. i lat.] (föga br.) särskildt angifva l. utsätta l. utmärka l. beteckna (ngt), särskilja. Kneckternas namn wäl och rätt annotera med deras döpe- och fädernes namn, tillika med hemmanen, där de äre wordne utnämde, så ock härad och sockner destinguerade där de äro belägne. Stadg. ang. landtmil. 1: 2 (1680). Den påminnelsen görs, at wid Rusthållen .. uti .. Mönster-Rullan intet destingueras, hwad Hemman äro Rustnings-stammar och hwad Hemman som Rusthållet til Augment eller wederlag anslagit är. Därs. 3: 186 (1692). Bells fysiologiska alfabet kan principielt distingvera 392 vokaler. J. A. Lundell i Landsm. III. 1: 26 (1881).
3) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng., fr. o. lat.] (numera föga br. utom i vetenskapligt fackspr.) uppfatta (med förståndet l. med de yttre sinnena) l. konstatera l. framhålla skillnaden l. olikheten (mellan två l. flera), skilja (mellan två l. flera, l. en från en annan); åtskilja, urskilja; hålla i sär så att de ej flyta samman (för ens blick) l. förblandas l. förväxlas med hvarandra; se skillnad på; göra skillnad mellan. Hwadh menar annat Petrus j thet han säger .. Christum hafwe lijdit efter köttet, än at Mandommen allene hafwer lijdit, när man allene distinguerer Naturerne och icke ifrån skilier. Carl IX Svar D 2 a (1606). Wij kunne wackert distinguera, inter Ecclesiam & Politiam, een åthskildnat giöra, emellan de Andelige och Werldzlige Christne. Kempe Krigzpersp. 88 (1664). Få kunna distingvera innan- och vtanvercket från hvart annat. Rydelius Förn. 286 (1721, 1737). Den frågan: huruvida man under vattnet har förmåga att distingvera objecter? Berzelius Årsber. t. VetA 1825, s. 50. Det hjälpmedel att distinguera och precisera, som artikeln erbjuder. P. A. Geijer i Stud. i mod. språkvet. 1: 188 (1898). Att distingvera mellan att ”känna” smärta och ”förnimma” .. smärta faller nog aldrig någon svensktalande människa in. K. Pira i Ped. tidskr. 1900, s. 246. — särsk. log. bestämdt uppgifva åtskillnaden (göra en distinktion) mellan två l. flera föreställningar l. begrepp. B. Höijer i Litt.-tidn. 1797, s. 339. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). Dessa begrepp äro ej nog distinguerade. L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850).
4) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) särskildt lägga märke till, observera. Bland några de almännaste örter och grässlag, distinguerades Fetknopparne, hvilka långt ifrån af försmäkta under sommarens hetta på sina magra klippor, trifvas der ganska väl. Fischerström Mälaren 19 (1785).
5) [jfr motsv. anv. i fr. o. lat.] (†) i förb. distingera ngn l. ngt från o. d., skilja ngn l. ngt från, göra olik (andra af samma slag), utmärka; med person- l. saksubj. 1:ste (maj) .. inföll Mahomets födelse-dagh, som med intet annat distingverades från andra sökn-dagar, änn allenast att keijsaren med stoor pomp besökte kyrkian. S. Agrell (1710) i Karol. krig. dagb. 5: 100. Den heder, respect och förmohn, i hvilken Gud och konungen mig satt och ifrån andra i mitt stift distingverat hafver. J. Esberg (1732) hos Lemke Visby lärov. 10. — refl. distingera sig från ngn (gm ngt utmärkande kännetecken, ss. klädedräkt o. d.) skilja sig från ngn, göra sig olik ngn. Wi .. (lämna) Eder den friheten, at I uti kostbarhet och wärde i kläder och mondering måge distinguera Eder från Edre Officerare. Stadg. ang. landtmil. 4: 734 (1695; yttradt till öfversten).
6) [jfr motsv. anv. i fr. o. lat.] (†) tydligt utmärka (ngt), framhålla, markera. I de orden t. ex. Jag skall skaffa Er rätt, gifver jag accenten åt jag, om jag vill utmärka den magt jag har att kunna göra det; åt Er, då jag vill distingvera den lidande personen, des förtjenst eller oskuld. Skjöldebrand Acc. 26 (1795). Gräntsen emellan dessa fettvandlade muskel trådar och senorna var förträffeligen distinguerad, emedan sentrådarna voro så mycket gläntsande emot fettmassan. Florman Bref t. Retzius 30 (1829).
7) [jfr motsv. anv. i holl., ä. t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) (inför andra l. inför allmänheten) utmärka (ngn) framför andra; gifva (ngn) en utmärkelse af ett l. annat slag; äfv.: visa särskild uppmärksamhet mot (ngn). Kunde Ven(erandum) Cons(istorium) tillägga .. (trädgårdsmästaren i botaniska trädgården) Titul af Inspector (: en character, som plägar brukas at distingvera de ansenligare Trägårdsmästarne:) ... Linné Bref I. 1: 144 (1750). Grefve C. .. älskar mig och distinguerar mig. Weste Goethe Werther 80 (1783, 1796; t. orig.: distinguiert; i en modern sv. öfvers. har ordet utbytts mot ’utmärker'). Hr. Pr(ofessorn) var den förste, hvilken distinguerade honom i examen theoreticum. Retzius Bref t. Florman 28 (1825). (Peruanernas) ”hederslegions” orden .. liknar den Franska .. deruti att nu nästan alla officerare äro distingerade, eller bättre, dekorerade dermed. Gosselman Sjöm. 2: 13 (1839); jfr DISTINKTIONS-TECKEN 3 a. G. Dalin (1871).
8) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) refl.: (inför andra l. inför allmänheten) utmärka sig (framför andra); visa sig framstående (t. ex. i ngt ämne l. fack). Petrus Björkman ”distingerade sig uti Logica ..”. Hagström Herdam. 1: 469 (cit. fr. 1737). Vid descenten vid Dessnaströmen feck iag .. lägenhet i vår högstsalig konungs egen närvaro at destinguera mig. P. Silfversparre (1740) i Hist. handl. XVIII. 3: 55. Bielke (har) .. distinguerat sig med .. torkade exemplars förskaffande af Sibiriska örter. Linné Bref I. 2: 31 (1744). Uti .. Larssons .. Gåsse-Skola .. blefvo .. den 10 .. Maji Sju .. Tal .. hållne af .. där studerande .. hvarvid i synnerhet .. Witte och Törngren sig distinguerat. PT 1758, nr 39, s. 6. (Doktor Walchs) bok om Christi uppståndelses sanning .. distinguerar. sig ibl. de flere i samma ämne. Porthan Bref t. samt. 1: 26 (1779). De egenskaper .. utmärckas (i examensbetygen), hvarigenom .. (kadetterna) framför andra Distinguerat sig. Handl. rör. Haapaniemi krigsskola 54 (1782). Gynther Conv.-handlex. (1846).
Spoiler title
Spoiler content