DJÄFVULSKHET jä4vulsk~he1t, äfv. jæ4- (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), äfv. 30~2, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara djäfvulsk; djäfvulskt sinnelag; jfr DJÄFVULDOM, DJÄFVULSKAP. (Jag inser) icke, huru .. (en diktad berättelse) kan vittna mera om Böhmska lärans djefvulskhet, än de falska evangelierna vittna om någon christendomens falskhet. Thomander 2: 550 (1828). Sorg, glädje, djäfvulskhet, tacksamhet, hvar blefvo alla hjärtats känslor så målade som här (i ”Fidelio”)? Wallin Bref o. dagb. 230 (1849). Hoppe (1886; under teufelei). Jag är inte så dum och så oerfaren, att jag inte förstår din kvinnliga djäfvulskhet. Nordström Borgare 232 (1909). — särsk. konkretare: drag af djäfvulskhet, handling som vittnar om l. är ett utslag af djäfvulskhet; jfr DJÄFLERI 1 slutet. (Kejsar Vilhelms) folk finner sin fröjd i hans fega djävulskheter. Steffen Krig o. kultur 1: 139 (1914; i referat af engelsmännens åsikter om tyskarna).
