DODEKAGON dω1dekagå4n l. då1- l. dod1-, äfv. -gω4n (- - -gå´n Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dodekagon, eng. dodecagon, fr. dodécagone; af gr. δωδεκάγωνον, tolfhörning, af δώδεκα (se DODEKAEDER) o. -γωνον, neutr. af -γωνος, adj. (bl. förekommande ss. senare led af ssgr) till γωνία, vinkel, hörn (jfr GONIOMETER, DIAGONAL); jfr gr. γόνυ (se KNÄ). Jfr DEKAGON m. fl.]
1) (föga br.) geom. (regelbunden) tolfhörning l. tolfsiding. Pfeiffer (1837). NF (1880).
2) (förr) ing.-mil. kring en viss ort uppfördt, sammanhängande försvarsverk hvars planform utgjordes af en tolfhörning (med bastioner i hörnen). Rålamb 8: 17 (1691). Pfeiffer (1837; angifvet ss. gällande ä. förh.).
