SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
DOLUS 4lus, äfv. 4-, r.; i best. anv. utan slutartikel; pl. (i bet. olika slag l. fall af dolus; föga br.) doli (Biberg 3: 133 (c. 1823)). Anm. Ordet användes långt in på 1800-talet med lat. böjning o. är väl oftast att anse ss. ett citat.
Etymologi
[liksom dan. o. t. dolus af lat. dolus, eg. list, knep, sedan pregnant (= dolus malus; jfr ARGLIST): svek osv., motsv. gr. δόλος; jfr isl. tál, svek]
jur. viljans riktning på en rättskränkning, ondt uppsåt, ond afsikt; dels i civilrättsligt afseende o. då oftast om afsiktligt bedragande af en annan, dels (o. oftast) i straffrättsligt afseende om uppsåt l. vilja att begå en handling hvars rättsstridighet man känner; motsatt ”culpa”, vållande utan brottslig afsikt. Drysell (1728). Med dolus bör förstås ett stemplande, ther med man förleder en annan, at skada sig sielf. Nehrman Inl. t. jur. civ. 157 (1729). Biberg 3: 98 (c. 1823). (Normen) att aldrig låta straffet för en culpa öfverskrida tredjedelen af straffet för en objectift lika dolus. Därs. 155. S. k. civil dolus. Almén Om köp 2: 22 (1908). Det obehagliga dilemma, att antingen antaga full dolus, dervid, om straffminima äro höga, straffet kan blifva orimligt högt, eller ock antaga culpa och lemna handlingen alldeles straffri. Thyrén Straffr. allm. gr. 30 (1907).
Spoiler title
Spoiler content