publicerad: 1920
DOMNA dom3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -AD (se d. o.), -ING (se d. o.).
Ordformer
(dåmbne H. Bielke (1597) i Hist. bibl. 2: 311; dombna Tranæus Medewij suurbr. 25 (1690); dompna Lex. Linc. (1640; under obtorpeo). dumna Stiernhielm Fred. 1 (1649: dumm' vthi dwala), Rudbeck Atl. 2: 51 (1689))
Etymologi
[fsv. dumna, dompna, domfna. Eg. samma ord som DOFNA o. DUFNA (hvilka bibehållit v-ljudet gm inflytande från de närbesläktade DOF, sbst.1 o. adj., DOFVEN, DUFVEN); jfr t. ex. LÄMNA, SÖMN vid sidan af d. levne, søvn. I ä. nysv. har domna tydligen uppfattats som dial.; Bib. 1541 använder dofna, o. Hof Dial. vestrog. 108 (1772) har ansett sig böra upptaga domna bland sina munartsord, ehuru visserligen bland de ord som böra betraktas som ”svenska”]
I. intr.: blifva matt o. kraftlös; ofta i p. pf. med adjektivisk bet. — jfr AF-, BORT-, FÖR-, HÄNDOMNA, äfvensom KÄRLEKSDOMNAD.
1) om lem l. kroppsdel l. muskel l. nerv: förlora känseln, få rörelseförmåga o. känsel förminskade (ofta i förening med obehagliga, stickande l. surrande l. krypande känslor i den domnade lemmen), förlamas, ”somna”; jfr DOFNA I 1 o. DUFNA; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: förlamad, ”somnad”, känslolös. Lex. Linc. (1640). Foten domnar när man sitter på honom. Sahlstedt (1773). En skärande känsla genomtränger .. (vid den elektriska stöten) armar och ben, at de domna. J. C. Wilcke i VetAH 1786, s. 30. Då domnade hjerta och knän på giljarnes skara. Johansson Hom. Od. 22: 68 (1845; gr. λύτο γούνατα καὶ φίλον ἦτορ). Hela armen är alldeles domnad på mig. G. Cederschiöld i Landsm. V. 6: 73 (1885). — särsk.
a) pregnant, i fråga om döden. Förr skall detta hjerta domna, / För'n sådant giftermål du nånsin skall fullkomna. Ristell Merope 40 (1774); jfr b. En dag skall ock känslan och modet / De domnade benen upplifva. Ps. 1819, 492: 4.
b) närmande sig bet. 2, i uttr. där en kroppsdel står metonymiskt i st. f. personen. Iag (Mars) skal Dundra med kraft. The dödlige Menniskie-hiertan / The skole bäfwa och hijszna ther åt, och dumm' vthi dwala. Stiernhielm Fred. 1 (1649).
2) om lefvande varelse: förlora liflighet o. spänstighet, mista sans l. medvetande, falla l. sjunka i dvala; äfv. i öfverförd o. bildl. anv. Strax Wintren återwender (dvs. tager slut) / .. Tå wjsar .. (en viss fisk) sig qwik (dvs. lefvande), ty han allena domnar / Och döör i Kölden. Spegel Guds verk 194 (1685). Kärleken är vakande: i sjelfva sömnen domnar han icke. Liljestråle Kempis 119 (1798; lat. Amor vigilat et dormiens non dormitat); jfr a. Jag räds att ni en domnad orm ha värmt / Som qvicknar vid och sticker er i barmen. Hagberg Shaksp. 4: 318 (1848). Han hvilar ljuft, i sömnens armar domnad. Rydberg Faust 257 (1878). Domna .. af trötthet. Hahnsson (1888). Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, / när han låter jorden domna under sunnanvinden? Job 37: 17 (Bib. 1917). — särsk.
a) om fallande i sömn, särsk. i en mer l. mindre djup slummer; stundom: vara försänkt i slummer, slumra. Fjärlarna domna på rosornas knopp. Tegnér (WB) 1: 182 (c. 1805; i kvällsskildring). Med hufvudet mot bordets trä / den fångne domnat halft på knä. Jensen Böhm. diktn. 41 (1894).
b) bildl. om andlig dvala: slöa, dåsa, slumra. Den undransvärde man, / Som lif i domnande nationers ådror spridde. Wallin Vitt. 2: 322 (1813). Icke småningom, utan på en gång, flög .. (Gustaf III:s) ande som en elektrisk stöt genom den domnade nationen. Tegnér 3: 155 (1819).
3) om lif l. lifsyttring, kropps- l. själsförmögenhet l. egenskap, känsla, verksamhet: mattas, aftaga, aftyna, dö, dö bort; stundom: förlamas, slappna. Vår glädje .. domnar. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 247 (1773). Kroppens och sinnets krafter .. domna under årens tyngd. Lehnberg Pred. 2: 81 (c. 1800). Ytterst förfinade, känslan och löjet / Reta och domna i samma minut. Franzén Skald. 1: 16 (1807, 1824). Utan en innerlig och nära bekantskap .. emellan Professorer och studerande, domnar universitetets inre lif. I. Hwasser i Frey 1845, s. 225. På varma läppar domna skämt och kyss. Rydberg Rom. d. 131 (1877). — särsk. i p. pr. o. p. pf. med adjektivisk bet. Den .. domnande tron på mensklighetens inre betydelse. Hwasser V. skr. 2: 106 (1841). Egga domnade begär. Hagberg Shaksp. 2: 181 (1847). Uppfriska sina domnade livsandar. Östergren (1918).
4) i utvidgad anv. af 3: aftaga, blifva mindre liflig, lägga sig till ro, lägga sig, aftyna, upphöra, afstanna; i sht om ljud: småningom afstanna l. tystna. Samtalet aftog, domnade och förföll till enstafviga ord. Wetterbergh G. Nord 38 (1862). Tonerna, som lekte, / Nu domnat matta. Bååth På gr. stig. 35 (1889). Dyningarna af kritiken öfver Leopold domnade. Wirsén i 3 SAH 11: 239 (1896). Sakta domnar dyningens brus. Melin Dikt. 2: 9 (1904). — särsk. i p. pr. o. p. pf. i adjektivisk bet. Aftonen med långnande skuggor och domnande sorl. Rydberg 2: 329 (c. 1870). En vik der .. böljan domnad flöt. Dens. Dikt. 1: 64 (1882). särsk. (†) i p. pf.: dof, dämpad (om ljud). Lågor brakade, / Ugnar sprakade / Med ett qväfdt och domnadt gny. Thorild 1: 132 (c. 1785).
5) om smärta, värk o. liknande sjukdomsfenomen: döfvas, dämpas, stillas; jfr DOFNA I 2. Värken domnade. Sahlstedt (1773). För att få plågorna att något domna vaggade man .. (den sjuke Franzén) i en säng. Roos Familjearkiv 289 (1909).
6) [jfr motsv. anv. i österbottn. o. estsv. dial.] (numera bl. hvard. o. bygdemålsfärgadt i Österbotten) om dryck, särsk. vin l. öl: (gm bortgång af kolsyra l. andra flyktiga ämnen) förlora sin ”kraft” l. sin goda smak l. få en fadd smak, blifva dufven, dufna; jfr DOFNA I 3. Schroderus Comenius 443 (1639). När Öhlet .. är wäl giäst, måste man achta, att det intet dåmnar. Rålamb 13: 77 (1690). Drickat har dåmnat, das Bier ist verrochen. Lind (1749). Sitt gamla vin, som domnar ej i ljuset, / Den trygge Tysken dricker ut. Franzén Skald. 2: 21 (1825, 1828).
II. (föga br.) tr.: komma att domna i bet. I (1), göra matt l. kraftlös l. känslolös, matta, förlama, förslöa; i pass. äfv. med intr. bet.: blifva slö osv. Under kylan är känseln (i handen) slö; och genom uppvärmning skulle den domnas. Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 111 (1836). Därs. 3: 122 (1839). Innan .. sömnen domnar den hjärna, som tänkt så mycket och läst så mycket. Dagen 1897, nr 77, s. 3. Den heliga nattens makt domnar hans händer, så att han ej kan fasthålla de dufvor som skola offras. H. E. Larsson i SDS 1904, nr 165, s. 2.
Särskilda förbindelser:
2) till I 2. Den gången tog slaget så hårdt, att han domnade af ock vardt liggande där han låg. V. Engelke i Landsm. 1: 248 (1879). — särsk.
a) till I 2 a. Lundquist Zola I grus 351 (1892). Hustrun hade domnat av, men spratt klarvaken upp, när dörren gick. Koch Timmerdalen 26 (1913).
b) motsv. I 2 b: blifva slö, ”slöa till”. Verdandi 1883, s. 112. För att icke domna af (ss. jurist) .. bevistade (jag) sessionerna på hofrättens stora rum. De Geer Minnen 1: 148 (1892).
3) till I 4. En kort stund domnade sorlet af, så att flodens plask kunde förnimmas. Heidenstam Alienus 2: 71 (1892). (Kort-)Spelet domnade af. Hallström Vilsna fåglar 29 (1894). De ännu på 1850-talet så vanliga bataljerna mellan studenter och yrkesarbetare .. hade nu mest domnat av, dock ej helt upphört. L. Holmström i Under Lundag. kronor 202 (1918).
4) till I 5. En flygande wärk .., som .. moot Morgonen lijtet dombnade af. Tranæus Medewij suurbr. 30 (1690).
1) till I 1. (Benen blifva) såsom en ijs, och dermed dåmbne de bort. H. Bielke (1597) i Hist. bibl. 2: 311. Handen dåmnade bort. Schenberg (1739; under torpeo).
2) till I 2: mista sansen, blifva medvetslös; falla l. sjunka i dvala. (Jag) domnar .. bort i dwala, hijsnar och blifuer aldeles rådlöös. Kempe Proberugn 51 (1664). — särsk. till I 2 a: falla i slummer. Stundom slöt han ögonen och domnade för en stund .. bort i en halfdvala. Janson Costa Negra 2: 29 (1910).
3) till I 3. (Astronomerna) påstå att tider en gång skola komma, under hvilka allt lif på vår planet efter hand domnar bort i död och förstening. E. H. Tegnér i 3 SAH 5: 5 (1890).
4) till I 4. Upproret domnade bort, ock daljunkaren rymde ur landet. H. Hjärne i Sv. spörsm. 7: 77 (1893). All företagsamhet domnade bort. Grimberg Sv. folk. öden 2: 107 (1914).
1) = DOMNA BORT 2. Hansson Notturno 107 (1885). Vi .. vräka oss så makligt som möjligt öfver tofter och bagage och domna hän i hafvets sorglöshet. Rosenius Naturstycken 57 (1897).
2) = DOMNA BORT 4. En ensam, trånfull herdepipa, / hvars höga toner domna hän / i luftens damm och silfversken. Levertin Dikt. 123 (1901).
DOMNA IN10 4. [jfr SOMNA (in), SLUMRA (in)] (tillf.) till I 2 a. (Barnet) tystnade verkligen och slumrade eller, rättare, domnade in. Carlén Skuggsp. 1: 140 (1861, 1865).
DOMNA NED l. NER10 4. till I 2: sjunka ner domnad. Jag är en grop med utbrändt kol / .. Jag blossar till, jag domnar ner / bland askan i detsamma. Fröding Stänk 17 (1896). Han trånar, längtar, domnar ned i / Föraktlig vekhet. Hallström Gr. af Antw. 57 (1899).
DOMNA TILL10 4. till I 2: falla i (en ögonblicklig) domning, domna (för ögonblicket), slumra till. Tankarne söfdes in och domnade till vid minnenas sakta melodier. Hansson Notturno 121 (1885). Äntligen hade han lyckats domna till, då han väcktes av en spark i sidan. Cederschiöld Den siste Kergoël 74 (1917).
Spoiler title
Spoiler content