Etymologi
[sv. dial. (Smål.) dopper, pl., ”förgylda eller försilfrade tenlike hufvuden” (Sundel); jfr d. dup, dop, r., ä. d. doppe, buckla, stift med upphöjdt hufvud, fnor. doppa, f., upphöjd metallknapp till beslag, af mnt. dop, doppe, m., hylsa, ärtbalja, skålformigt föremål ss. bägarfodret på ollon o. nötter, äggskal, knapp till beslag m. m., motsv. mnl. dop, doppe, dup, knapp, mht. topf, topfe, kruka, hufvud. Ordet, hvars grundbet. synes vara ’ngt ihåligt', torde, liksom bl. a. DJUP, utgå från en ieur. rot dhub, ihålig (jfr DOPPA, v.). — Pl. dopper är trol. en försvagad form af doppor; möjl. häntyder den dock på en sg. dopp]
1) skål l. hylsa l. buckla af metall i ändan af l. omkring en utbuktning på ett föremål; i ssgrna KNIFVE-, KNÄ-DOPP samt DOPPSKO.
2) [jfr motsv. anv. i nt. o. mht.] hjärnskål, skalle; i ssgn DUDENDOP.
3) kullrig knapp l. buckla af metall använd till utsmyckning i sht af kläder o. remtyg; stift med en dylik knapp till hufvud, tännlika. G. I:s reg. 11: 39 (1536). 2 dopper medt löff udi. Därs. 25: 12 (1555). Tw hindertyg (dvs. sadeltäcken som lades öfver hästens bakdel?) aff swart sammet, beslagne med förgylte sölff ringer och förgylte dopper. Fört. ö. hert. Johans löseg. 1563, s. 34. Beslår med bublor, doppor. Juslenius (1745; under nastaan). — jfr GULD-DOPP, SILF-DOPPA.
Ssg: DOPP-SKO, se d. o.
