SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DUFVEN 3ven2, adj.1 -vet; -fne, -fna; -fnare. adv. -VET.
Etymologi
[fsv. duvin, dovin, maktlös, slapp, motsv. d. doven, lat, isl. dofinn, slapp; jfr mnt. doven, bedöfva; till samma stam som DOF, adj.; jfr DOFVEN]
1) dåsig, slapp, loj, slö; ofta med bibet. af obehag: olustig; jfr DOF, adj. 7, DOFVEN 3. LPetri KO 35 a (1571). Walmog-frö, gör ock sömnig, och dufwin. Stiernhielm Ut. (1668). Är .. (gossen) trög, sömnig, dufven, så kallas detta för beskedlighet och ett stadgadt väsen. Tegnér 3: 410 (1838). Sätta lif i de dufna sinnena (i riksdagen). GHT 1898, nr 68 A, s. 2. (Han var) sönderbråkad och dufven efter nattresan. Öberg Makt. 1: 119 (1906). — särsk.
a) (†) om öga: matt, glanslös; jfr DOFVEN 4. Ögorna står infallna och dufna (vid hafvandeskap). Hoorn Jordg. 1: 30 (1697).
b) (†) om kroppslig smärta: dof (se DOF, adj. 3); jfr DOFVEN 2. Värken i lederne var dufven. Thunberg Resa 1: 104 (1788).
c) (†) öfvergående i bet.: försagd. (Sv.) Dufven, (t.) verzagt, niedergeschlagen. Lind (1738).
2) [utveckladt ur 1 a?] (†) förblindad, förmörkad. Spegel (1712). Bromann Stavs. 38 (1748).
3) om växt l. blomma o. d.: slak, slokig, (half)vissen; jfr DOFVEN 5. Blomman förvissnar: Knoppen är dufven och lutande. Mörk Ad. 1: 299 (1743). Öfver krönen hänga vinlöf och fikonlöf, dufna af hetta. Hallström Legenddr. 79 (1908).
4) [jfr motsv. anv. af DÖD, DÖF, BLIND (se d. o. 6)] (†) om blindnässla (för att beteckna frånvaron af förmågan att brännas). (Sv.) Dufna nässlor, som ej bränna, (t.) taube Nesseln. Lind (1749; under nässla).
5) om dryck: som förlorat sin friska smak, afslagen, fadd. Dufvet dricka. Lind (1738). Ett öl utan kolsyra är dufvet. AHB 1: 7 (1859). Skummet på champagnen har .. intet värde, och ändå dricker man den inte, när den står dufven och död. Benedictsson FruM 223 (1887).
6) (†) om ljus: dyster, mörk; jfr DOF, adj. 8 o. DOFVEN 4. Hans ögon .. vore fulle af en dufven och bister eld. Ehrenadler Tel. 164 (1723).
7) (föga br.) fuktig; förr ofta om väder: töcknig, dimmig, våt. Om Daghen, när Wäderleken är Duffwen och Olustigh. LPaulinus Gothus Pest. 68 a (1623). Den vridna kransen / Inflätar hon i sina dufna lockar. Elgström (o. Ingelgren) 25 (1810). Hvad skulle man väl också företaga sig, under en så dufven och ruskig väderlek (som under syndafloden)? CFDahlgren 3: 107 (1819).
Afledn.: DUFVENHET, r. l. f.
1) till 1. (Lat.) Stupor (sv.) duffwenheet. VarR 17 (1538). Rubbningar i känseln, dufvenhet i fingrar och tår o. s. v. Hallin Hels. 2: 231 (1885).
2) till 5. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
Spoiler title
Spoiler content