SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNKA duŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; DUNK (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. dunke, nyisl. dunka, genljuda doft, afledn. till stammen i DÅNA l. själfständigt uppkommen ljudhärmande ordbildning]
1) gifva ett doft, vanl. upprepadt ljud ss. af ett tungt slag l. dyl.; dåna. Verelius 54 (1681).
a) (i Finl.) i fråga om genljud. Madame Kean .. slår sig för bröstet så att det dunkar i salongen. Topelius 24: 311 (1862). Dens. Läsn. 8: 124 (1896).
b) om maskiner o. andra mekaniska inrättningar. Stångjernshamrarne dunkade sina vissa, afmätta, säkra och bestämda slag. Almqvist TreFr. 1: 1 (1842); jfr 2. Årorna dunka i tullarne. Strindberg Fagerv. 38 (1902). I många små stugor höres vävstolen dunka hela dagen igenom. Sandström NatArb. 1: 186 (1908).
2) slå hårdt l. dyl. (mot ngt) så att ett (doft) ljud uppstår; vanl. om ett upprepadt slående. Se den der token, så desperat han armen svänger, / Hvälfver en pinne och dunkar på ett skinn. Bellman 3: 126 (1790). Slagan skall dunka på logens strå. Karlfeldt FridLustg. 97 (1901). Hon satt och dunkade i en drällsväv hela dagen. Lagerlöf Liljecr. 64 (1911). — särsk.
a) med obj. som betecknar det hvarmed man slår. (Han) dunkade glasbotten i bordet, så bitarne klingade kring öronen. Bellman 5: 178 (1781). Den stillsamma Hannes dunkade sin svaga näfve i bordet, så att det gjorde ondt i den. Tavaststjerna Inföd. 263 (1887).
b) i förb. dunka ngn i ryggen (i sht när ngt kommer i galen strupe). Herr Spannbein måste dunka honom i ryggen, för att han ej skulle qväfvas midt för deras ögon. Lundquist Stinde 70 (1885). Hedenstierna FruW 227 (1890).
c) i fråga om ifrigt o. mer l. mindre bullersamt kort- l. brädspel. Bullret af trumfarne, som spelarne dunka i borden. Bremer TecknHvard. 1: 171 (1828). Vi sutto ju hela aftonen i går och dunkade i brädspelet. Carlén Köpm. 1: 192 (1860). Baggböleinspektoren .. svettades och dunkade kort. Hülphers Ångermanl. 115 (1900).
d) i fråga om bullrande l. ihärdigt l. mekaniskt pianospel. Gunnar sitter om dagarne och dunkar på sin fuga. HWennerberg (1852) hos Taube Wennerbg 2: 194. (Jag) dunkade skalor som för betalning. Bendz Piltr. 30 (1918).
e) om hjärtat l. pulsarna: bulta. Hiertat dunkar (när människan går och sörjer) och ey effter Naturlighit wijs slår. Palmcron SundhSp. 162 (1642). Mitt upprifna nervsystem och dunkande hufvud. Snoilsky (1876) hos Warburg Snoilsky 200. Blodet dunkade i tinningarne. Strindberg SvÖ 3: 294 (1890). Smärtor .. med en dunkande, pulsatorisk karaktär. HCJacobæus i LbInternMed. 1: 823 (1915).
Anm. I följ. språkprof, taget ur en allmänt känd dryckessång, har dunka måhända bet.: festa, pokulera: Hej, dunkom så länge vi levom, sjungom, dansom, havom roligt varje dag! Hej dunkom, kvintilerom, så har far min gjort och så gör jag. Assar o. Olsson SvMelodib. 1: 57 (1922).
Särskilda förbindelser: DUNKA FRAM10 4. jfr FRAM-DUNKA.
1) till 1 b: dunkande röra sig framåt. Tåget dunkade fram mot norr, mot norr. Didring Malm 2: 317 (1915).
2) till 2: skaffa fram (ngt) gm l. under dunkande. De dunka faten fram på borden med en skräll. Bremer NVerld. 2: 143 (1853). särsk. till 2 d. Dunka fram ett par gamla slagdängor. Wahlenberg StorM 1: 182 (1894).
DUNKA I10 4. till 2.
1) dunkande slå i l. stöta mot (ngt). TIdr. 1896, s. 453. En gång dunkade han .. i huvudet ordentligt i en bjälke. Didring Malm 2: 18 (1915).
2) [jfr slå i sig] (hvard.) i förb. dunka i sig (ngt), plugga i sig (ngt); jfr DUNKA IN. Högberg Vred. 1: 339 (1906).
DUNKA IGENOM10 040 l. 032, äfv. GENOM40 l. 32. till 2; särsk. till 2 d, om mer l. mindre mekaniskt framförd musik l. sång. Där har han (dvs. Geijer) setat .. afton efter afton och timme efter timme och bara tåligt dunkat igenom ’La Véritable Polka' i oändlighet så länge vi velat dansa. AGeijer (1844) i Solnedg. 1: 389. Ödman StudM 75 (1891).
DUNKA IN10 4. till 2; bildl.: plugga in, ”slå in”; jfr DUNKA I 2. Med fingrarna i öronen, armbågarna på bordet och hufvudet i händerna dunkade hon lärdomen in i skallen. Humble Hemm. 37 (1903). jfr IN-DUNKA.
DUNKA NED, äfv. NER10 4. till 1 o. 2. jfr NED-DUNKA.
1) intr.: störta l. falla ned med ett dunkande ljud. Kullberg Ariosto 4: 413 (1870). (Katten) öfverraskade henne en morgon .. med att plötsligt dunka ner i golfvet från sängen. Fitinghoff Tafl. 10 (1886).
2) tr.: drifva ned med dunkande slag. Pålkranar, drifna med ånga, dunka ned tjocka pålar. PT 1910, nr 301 A, s. 3.
DUNKA PÅ10 4.
1) till 1: fortsätta att dunka; dunka intensivt o. häftigt. Den obevekliga maskinen dunkar på. TurÅ 1900, s. 192; jfr DUNKA 1 b. särsk. om skjutande. En tysk fältkanontropp, som .. dunkade på slag i slag. Hedin KrRyssl. 390 (1915).
2) till 2: gå löst på (ngn l. ngt) med slag som gifva (ett doft) ljud; fortsätta att traktera (ngn l. ngt) med dunkande slag l. dyl. Men mina klampar jag sköter lätt, / Jag dunkar på / Till dess att de blifva mjuka. Wallin Vitt. 2: 157 (c. 1830; om smeden). (Läraren) lät kontrahenterna dunka på hvarandra en stund. Svahn Öfversitt. 1: 279 (1898). särsk. till 2 d. (Man) dunkar .. på med (melodien) .. igenom hela klaviaturen. Blanche Tafl. 3: 24 (1857).
DUNKA TILL10 4. till 2: slå till så att ett dunkande ljud uppstår. Blanche Våln. 466 (1847). Då dunkade det till i väggen, som om någon med all kraft dängt en klubba i trävirket. Melander ArbTröj. 26 (1917). särsk. till 2 e. Mitt hjärta dunkade till.
Spoiler title