(dus 1732 osv. dous c. 1750. douce (pl. douca) 1716—1902)
Etymologi
[jfr t. dus, skygg, stillsam, sannol. besläktadt med DUSA.Ordet har emellertid, ss. äfv. framgår af skrifningen douce, anslutits till fr. doux (f. douce), mild, af lat. dulcis (jfr EDULKORERA). I bet. 2 synes stark påverkan af det fr. ordet föreligga]
1) (numera föga br.) om person, lif l. dyl.: stillsam. Iag (har) vid Academien beflitat mig om ett stilla, dust, nycktert och Christeligit Lefverne. Linné(1733) hos Fries 2Linné 1: 179. (Hon) Har varit sjuklig, mindre fjäsad ... Därför mera sluten, mera dus. FADahlgren(1840) hos Dahlgren 2Ransäter 104. TIdr. 1897, julnr s. 18. jfr: Douce, .. (dvs.) liuflig, söt, sachtmodig. Swedberg Schibb. 266(1716).
2) (numera föga br.) i öfverförd anv., i sht om ljud l. ton l. färg: len, mild, dämpad. Andra språk .., hvilka äro douçare, än vår .. miserabla Svenska. Dalin Vitt. 4: 9(1730; parodiskt). Linné Diet. 2: 56(c. 1750). Vilddufvornas vänliga, dusa locktoner .. ljuda nedifrån hagarne. Öman Ungd. 4(1889). I dusa, dämpade toner ligga .. (målaren P. Fischers) landskap, det är sagostämning öfver dem. SDS 1905, nr 75 A, s. 1.— (†) i fråga om kläder: icke braskande. Bergsmän .. lefva och må väl, kläda sig helt dus, alle lika kläder. Linné Ungd. 2: 227(1734).
