SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DVALA dva3la2, v. -ade.
Ordformer
(pr. dvaler Rosenfeldt)
Etymologi
[i bet. I afledn. af DVALA, r. l. f.; i bet. II = fsv. dvala, dröja, af samma stam. Jfr DVALERI, DVALING]
I.
1) eg.: ligga i dvala; numera bl. (hvard., bygdemålsfärgadt): (ligga o.) dåsa, ligga o. halfsofva. Öberg Son. 76 (1905). Stundom låg hon och dvalade i sängen hela dygn i sträck. Högberg Utböl. 2: 226 (1912). — jfr HALF-DVALA. — särsk.
a) (†) om naturlig sömn: taga sig en lur, slumra. Lind (1749).
b) i p. pr. ss. adj.
α) (numera bl. bygdemålsfärgadt) om sömn: dvallik. Jag kan ei annars än en dvaland' slumran kalla, / När en, jag vet ei hvart, des trötta tankar falla. Wexionius Vitt. 367 (c. 1685). Högberg Vred. 1: 317 (1906).
β) (numera knappast br.) bildl.: försoffad. Att väcka en dvalande håg till liflighet. Gyldenstolpe i 1SAH 3: 30 (1789).
2) (†) sörja? (Orpheus) taar sitt strengaspel, går skogleds bort och dvaler. Rosenfeldt Vitt. 200 (c. 1680).
II.
1) (†) uppskjuta, dröja; jfr DVÄLJA II 4. Wart en long tijd dwalat. Ps. 1536, s. 85.
2) (†) dep., i förb. dvalas med ngt, bildl.: dröja vid l. lefva i l. syssla med ngt? jfr DVÄLJA II 6 b slutet. De Tankar månge, / Såm du nu dwalas mäd. IABörk (1688) i LejonkDr. 146.
Spoiler title
Spoiler content