SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DVALM, r. l. m. l. f.?
Etymologi
[jfr fsax. dwalm, dwelm, svek, mnl. dwelm, f., dvala, svimning, holl. dwelm, dwalm, dvala, fht. tvalm, m., bedöfvande dunst, bedöfning, eng. dial. dwalm, dwam, svimning, äfvensom feng. dvolma, m., förvirring; utvidgning af stammen i DVALA, DVÄLJA]
(†)
1) dvala (se d. o. 2). Döden dwäler i dwalm, alt hwad här lefnat, och lijf har. Stiernhielm Herc. 71 (1658, 1668). Een dödlig dvalm intaar migh mijna lemmar; / Iagh faller neer och döör. UHiärne Vitt. 176 (1665). — bildl. Jaga bort det dvalm, som Svenska modet söfde. Dalin Vitt. II. 5: 23 (1742).
2) [bet. torde ha utvecklats ur bet. ’förvirring'] plåga, olycka; jfr DVALA, sbst. 8. Gudh månde tigh (dvs. bruden) ärna / En Förmyndare snäll, en wän vthi dwalm och i liufwo. JPaulinus (1675; i en bröllopsdikt) i FoU 20: 394.
Spoiler title
Spoiler content