[af mnt. dwas l. holl. dwaas, dåraktig, dåre; af samma stam som DUSA, v. Jfr DVASIG]
(†)
1) dvala, dåraktighet, galenskap. Wett, och Sinne gå bort; fördwälmas i dwaas, och i glömsko. Stiernhielm Herc. 530(1658, 1668).
2) i uttr. i dvas och svas l. i svas och dvas, i sus och dus. Swedberg SabbRo 89(1705, 1710). Lefwa i sus och dus, i dwas och swas. Dens. Ho tror § 5(1709).
SAOB
