publicerad: 1923
DYGN dyŋ4n, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(dyng OMartini Läk. 54 (c. 1600; pl.), Lagerbring 1Hist. 1: 331 (1769: dyngs, gen. pl.). dyngens, gen. sg. Hoorn Jordg. 1: 263 (1697). dyghn Bureus Suml. 44 (c. 1600). dögn JPalma hos Bullernæsius Lögn. f 5 b (1619). döng, pl. LOpman (c. 1700) i Landsm. XI. 7: 6)
Etymologi
[fsv. dög(h)n, dyg(h)n, motsv. d. døgn, dygn, isl. døgn, halfdygn; af en med DAG afljudande germ. stam; jfr fsv. dögher, isl. dǿgr, feng. dōgor, dog(o)re]
1) tidsdel af den längd som motsvarar jämnt ett hvarf i solens resp. en stjärnas skenbara rörelse kring jorden, jordens rotationstid; en dag o. närmast föregående l. påföljande natt; i fråga om nu tillämpad borgerlig tid: tidsdel af den längd som skulle motsvara jämnt ett hvarf i en med solens medelhastighet försiggående jämn rörelse af en tänkt punkt (den s. k. medelsolen) i ekvatorn; i sht om dylik tidsdel räknad från midnatt till midnatt. Sideriskt dygn, stjärndygn. Borgerligt dygn, (medel)-soldygn. Dygnets tjugufyra timmar. Hvad är det för tid på dygnet? Han hade icke sofvit på två dygn. (Han) befalt them ther vthi någre dygn at liggia qwar. GR 1: 22 (1521). Fyra kannor Hafra eller Foderkorn, på hwar hest om dygnet. RARP 2: 197 (1635). Om Sommaren hade (invånarna i ”Thule”) fyratio dyngs dag, och äfven så lång natt om Vinteren. Lagerbring 1Hist. 1: 331 (1769). Han låg på sin pinnsoffa dygnet om. Hallström El. 84 (1906). jfr HALF-, MEDELSOL-, MIDSOMMAR-, SOL-, STJÄRN-, VINTER-DYGN m. fl. — särsk.
a) astr. i utvidgad anv., om den tid som åtgår för annan himlakropp än jorden att vända sig ett hvarf omkring sin axel. Solens dygn är .. 25 1/2 dagar. Hartman Naturk. 13 (1836). — jfr MÅN-DYGN.
c) med bestämning karakteriserande ett visst dygn ur synpunkten af hvad som därunder företages l. försiggår l. gäller o. d.; vanl. i ssgr. Hwad .. (Jesus), på hwar stund af thet bedröfweliga dygnet, hafwer måst lida och utstå. Spegel Pass. 480 (c. 1680). Dygnen äro lika långa, men inte lika goda. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr BLÅSNINGS-, FRI-, HÅLL-, LIGG(E)-, RUFNINGS-, TILLVERKNINGS-DYGN m. fl.
d) (i vitter stil) i mera obestämd anv., om den närvarande l. just förlöpande tiden; särsk. i sg. best. gen. ss. bestämning till ett sbst.; jfr DAG I 3 c. Fruntimren voro dygnets gudinnor. HSH 9: 100 (c. 1750). Dygnets tomma lif. Snoilsky 2: 236 (1881).
2) metall. om ss. arbetsenhet räknad tid som vid masugn åtgår för ngt viktigare arbete l. ngn viktigare procedur; vanl. i ssgr. När 20 sättningar voro drifne, var det (vid Dådrans bruk) ett dygn, antingen dertill hade fordrats 18 eller 30 timmar. JernkA 1844, 1: 79. — jfr KOL-, ÖKNINGS-DYGN m. fl.
3) metall. inbruksandel af viss storlek i hytta o. d. Lagfart för Johan Adolf Pettersson å 5 3/24 dygn i Marnäs hytta, Ludvika socken. PT 1899, nr 223 A, s. 1.
Ssgr (till 1): A: DYGN-GAMMAL, -INDELNING, se C. —
-LIF. (dygns- Wallengren) (i sht i högre stil) lif som varar blott ett dygn resp. en försvinnande kort tid; lif som föres utan tanke på annat än det närvarande ögonblicket. Wallengren Mann. 258 (1895). Den sköna, som svängdə sig yster / lik sländan i dygnlifvets dans. Flensburg Sång. 221 (1915).
-LIF, se A. —
-LÅNG. (i sht i högre stil) som varar l. kan vara ett (l. flera) dygn; lång som ett dygn. Dessa dygnslånga, betydelsefulla stunder. Beskow i SAH 13: 70 (1828; om dödsstunder). Dygnslånga rufningar. Rosenius Naturst. 61 (1897). —
-PRODUKTION. —
-TILLVERKNING~020.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content