DYNING dy3niŋ2, sbst.2, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr ä. d. dynning, d. dønning, af nt. dünung, dining, jfr holl. deining; till nt. dünen, lyfta sig i höjden, sik dünen, vidga sig; jfr DYNA, v.2]
1) vågrörelse (i hafvet) med långa afrundade vågor utan brott hvilken uppstår, sedan en storm l. starkare vind lagt sig, l. som utgör en följd af sjöhäfningen utanför det område på hvilket vinden verkar, dödsjö; jfr LUGN-SVALL. Ihre (1769). Såsom hafvets dyning efter stormen, / Var svallet af hans själ. Kellgren 2: 210 (1792). När det är stilt, och dyning börjar resa sig från någon kant är vinden derifrån ej långt borta. FSjöbohm BVägen 16 (1793). Hafvet går i väldig dyning efter juldagarnes stormar. Engström Äfv. 80 (1908).
3) i bildl. o. öfverförd anv. till 1 o. 2; i sht om ngt som bär vittne om l. utgör en följd af ngt föregående som varit mera våldsamt l. oroligt: efterverkan, (på)följd, efterverkning, följdföreteelse; jfr EFTER-DYNING. En ton, hvars oredighet vittnade om de dyningar, som ännu gingo inom honom. Carlén Rosen 422 (1842). Strindberg TrOtr. 2: 70 (1890). Dyningarna af kritiken öfver Leopold domnade. Wirsén i 3SAH 11: 239 (1896). Brytningsårens idéstormar upprörde .. (Thorild) så djupt, att dyningen fyllde hela hans lif med brus och oro. Böök Stridsm. 166 (1910).
