SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DÄFVEN dä3ven2, adj. däfvet; -fne, -fna; -fnare. adv. DÄFVET.
Ordformer
(def- Bremer Brev 1: 6 (1821))
Etymologi
[fsv. dävin, fuktig; afledn. af däver (se DÄF)]
1) (svagt) fuktig. När Seglen däfne blj thet Faarten mykket twingar. Spegel GW 100 (1685). Väl fet och däfven jord. Kalm i VetAH 1747, s. 59. Gräsmattorna se däfna ut. Ericson Fågelkås. 1: 36 (1906). — jfr KÄLLAR-, MORGON-DÄFVEN. — särsk.
a) (svagt) fuktig af svett, (lindrigt) svettig. GFGyllenborg 1: 154 (1762, 1795). (Hennes) vissna, af kallsvett däfna händer. Crusenstolpe Mor. 4: 88 (1841). Odenius Celsus 153 (1906).
b) om luft l. vind o. d. Det hårda, däfna draget. Gellerstedt 2Dikt. 64 (1881). Luften hängde däfven och ljum kring lundar och fält. Ericson Fågelkås. 2: 168 (1907).
2) [anv. är sannol. utvecklad ur 1 b] dimmig, otydlig, oklar. Nu ankom grånande den däfna skymning / och med sin enfärg öfverhöljde jorden. JGOxenstierna 4: 135 (1815). Månens däfna, milda ljus från / Himlens djupa rymder dallra. Qvanten Dikt. 208 (1880). Janson FörstaMän. 61 (1906).
3) om öga l. blick: matt, glanslös. Däfna ögonen vänder hon bort. Arfwidsson Oisian 2: 506 (1846). En däfven blick. Lundegård Tit. 293 (1892).
4) (mindre br.) dåsig, slapp, slö. Vi foro klockan 6 från Stralsund, ännu litet defvna efter gårdagens Calas hos Lewenhagens. Bremer Brev 1: 6 (1821). Länsmannen (vågade) komma fram med ett förslag, däfven af konjak som han var. Engström Glasög. 103 (1911).
5) (föga br.) om känsla: inbunden, dof. Han .. aflägsnade sig full af däfven förtrytelse utan att säga ett ord. Heidenstam Alienus 1: 118 (1892).
6) (föga br.) bleknad, vissen; särsk. bildl. Hagberg Shaksp. 12: 184 (1851). Allt .. som .. tedde sig däfvet och dumt. Söderhjelm Runebg 1: 121 (1904).
Afledn. (till 1): DÄFVENHET, r. l. f. JGOxenstierna 2: 74 (1796, 1806). särsk. till DÄFVEN 1 a: lindrig svettning. Linder Fross. 6 (1717). Huss Typhus 72 (1855).
Spoiler title
Spoiler content