EDENTAT e1denta4t, äv. ed1-, l. -än-, r. l. m.; pl. -er. Anm. Ofta användes den lat. pl. edentata. Rebau Naturh. 240(1879). 2 NF(1907).
Etymologi
[jfr t. edentaten, pl., fr. édentés, pl., eng. edentates, pl., av lat. edentata, eg. p. pf. pl. n. av edentare, göra tandlös, av ex (se EX-), ut, o. dens (gen. dentis), tand (jfr TAND). Namnet är givet av den franske naturforskaren G. L. Cuvier († 1832)]
(i sht förr) zool. om (djur av) den av Cuvier uppställda, av nyare zoologer i 2 l. 3 självständiga ordningar uppdelade däggdjursordningen Edentata, huvudsakligen kännetecknad av tandbyggnadens bristfällighet; nästan bl. i pl. ss. benämning på denna ordning, Tandlösa; jfr BETTLARE.Lindström Masius 1: 103(1863). (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 73(1903).
