SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
EDER e4der, äv. 32 (e`der Weste), l. ER e4r, poss. pron.; pl. edra e3dra2, äv. 40, l. era e3ra2, stundom 40. Beträffande anv. av dessa former se Former o. böjning 3:o sp. 32 ff.; för bruket av eran, era, erat e3ran2, ngn gg 40 osv. redogöres i 5:o sp. 35 ff., för eders, ers i 6:o sp. 39.
Former o. böjning.
1:o. Redan i fsv. börja former med e- (edher osv.) uppträda vid sidan av de ursprungliga i- formerna, ur vilka de ljudlagsenligt utvecklats. NT 1526 har strax i början e- på tre ställen (Mat. 5: 44, 9: 4, 11), eljest är begynnelsevokalen i 1500-talets bibelöversättningar alltid i, liksom äv., med ngra ytterst sällsynta undantag (t. ex. O. Petri Men. fall H 7 a, K 2 a, K 5 b (1526)), i reformatorernas övriga skrifter. G. I:s reg. uppvisar till en början i- o. e- om vartannat, men efter c. 1540 blir det senare här enrådande o. synes därefter vara det i kanslispråket uteslutande använda, då man undantager hertig Karls, sedermera Karl IX:s, registratur, som i övervägande grad har i-former, t. ex. RA 3: 25, 117 (1593), 809, 814, 815, 820, 823 (1597), SUFH 2: 234, 237, 255, 257 (1606), 3: 89, 93, 95 (1610). Äv. eljest förekomma dylika allt emellanåt under 1500- o. 1600-talen; särsk. påträffas de ofta i 1500-talshandlingar från Finl. (där de ännu leva kvar i vissa dial.). Ex.: BtFH 3: 35, 38, 39 (1534), 208, 210-214 (1547), 4: 54, 60 (1562), 374 (1569), Visb. 1: 60, 62, 64, 66, 74 (1573), Asteropherus 21, 22 (1609), Handl. rör. fin. kyrk. 3: 251 (1610), Laurbecchius A 2 a, B 2 b (1652), Gezelius Likpr. ö. Suenonius 5 (1688), Handb. 1693, s. 123. Ännu Bib. 1703 har i- 1 Mos. 31: 5, 6, 9 (jfr äv. under ack. sg. m.; sp. 37).
2:o. Den i ä. sv. vanl. med dh betecknade klingande (inter)dentala frikativan, vars (fakultativa) förekomst i (upp)svenskt talspråk ännu vid 1600-talets slut synes bevisas av Aurivillius Cog. 68 (1693), har redan c. 1500 i obetonad ställning i somliga dialekter övergått till motsv. explosiva, o. i överensstämmelse härmed påträffas i y. fsv. eder osv. I ä. nysv. förekomma båda skrivningarna (utan att man dock i varje enskilt fall kan våga sluta att det ena l. andra ljudet avses). NT 1526 har Judas 12 ”idar” o. Jak. 4: 1 ”idrom”, eljest uppvisa de älsta bibelöversättningarna undantagslöst -dh-. Detta senare är regel äv. i de övriga reformationsskrifterna, vilka dock därjämte erbjuda ett o. annat exempel på -d-, mest, vill det synas, i förb. -dr- (O. Petri P. Galle E 2 a (1527), L. Petri 2 Post. 22 b (1555), Dens. Chr. pina H 3 a (1572) m. fl.). G. I:s reg. har omväxlande bägge skrivningarna. Yngre ex. på -dh-: BtFH 4: 308, 309 (1566), Hist. bibl. 1: 264 (1578), Rondeletius 3, 12 (1614), Schroderus Liv. 19, 25 (1626), Brasck Apg. E 4 a (1648), Handl. rör. fin. kyrk. 7: 209 (1681), Därs. 266 (c. 1685?).
Undantagsvis uppträder på 1500-talet skrivningen -th-: G. I:s reg. 11: 260, 262, 319 (1537), BtFH 4: 253 (1564), 358, 366 (1568).
3:o. Ur den tvåstaviga formen har utvecklat sig en kortform er (jfr er av ed(h)er, oblik kasus till pers. pron. I, NI), som kanske huvudsakligen uppkommit av ed(h)er i obetonad ställning framför ett sbst. (jfr t. ex. biformerna bisp till BISKOP, kung till KONUNG), men till en del helt visst också är att förklara på samma sätt som ä. o. dial. lär vid sidan av lädher (se LÄDER), vär vid sidan av vädher (se VÄDER) o. d. Detta ”er” har tidigast påträffats i familjebrev (med mer l. mindre vardagligt språk) från 1500-talets senare hälft. Det användes sålunda 1565 av Cecilia Vasa (De la Gard. arch. 1: 89), samma år av E. Sture (Därs. 185) o. 1579 av bröderna A. o. M. Lewenhaupt (Hist. tidskr. 1881, s. 201-203, resp. Sv. autografsällsk. tidskr. 2: 44, 46). Säkerligen är formen åtskilligt äldre. Under loppet av 1600-talet blir den (delvis redan på grund av metriska skäl) allt vanligare i (den världsliga) poesien, särsk., från o. med Messenius (Sign. 1, 24, 28, 31, 36 (1612)), i den talspråket mer l. mindre klart återspeglande dramatiska litteraturen. Så har t. ex. Brasck Förl. son. (1645) ehr(t)” dubbelt så ofta som ”ed(h)er(t)”. (I Fosz (1621) är förhållandet omvändt.) 1700-talets prosakomedi har så godt som alltid kortformen. Det är den enda som förekommer i Gyllenborg Sprätth. (1737), Dalin Den afundsj. (1738) o. Boding Mick. Illp. (1741). Envallsson Procent. (1786) uppvisar ”er(t)” 42 ggr, men har en gg (s. 110), tydligen avsiktligt, ”Edert”, då en dotter lidelsefullt anropar sin fader: ”Jag beder Er med heta tårar, at Ni icke tilsluter Edert faderliga hjärta för mig”. Likaledes är ”er(t)” det normala i 1800-talets o. våra dagars skönlitteratur, o. den längre formen uppträder i regeln bl. i enstaka fall, då talet blir mera patetiskt o. högtidligt l. påverkat av högre stilart. Så låter t. ex. Blanche Bild. 2: 40 (1864) en pastorsadjunkt yttra: ”Förlåt att jag stör eder sorg”. Samma form användes av en prästman hos Geijerstam Strömoln 129 (1883). Hedberg Svart på hvitt (1876—79) har eljest alltid ”er(t)”, men 3: 30 (1879) heter det i ett frieri: ”Ett sådant hem skulle erbjudas er af fullaste hjerta, och på det enda sätt hvarpå det i sanning skulle blifva edert.” Äv. rytmiska skäl o. överhuvud välljudets fordringar hava naturligtvis spelat in. Dylika ha väl varit det väsentl. avgörande för växlingen av ”eder” o. ”er” hos t. ex. Rydberg Vap. (1891), där det förra, helt visst för tidsfärgens skull, är det vanligare. Wetterbergh Penning. o. arb. (1847) har bland massor av ”er(t)”: ”Jag förlåter er eder hårdhet” (s. 59). I den religiösa prosan synes den tvåstaviga formen vara den fram till 1800-talet uteslutande o. äv. långt senare i regeln använda. Lehnberg Pred. (c. 1800) uppvisar sparsamma ex. på ”er(t)”; i t. ex. Tegnérs prästvigningstal däremot växla båda formerna med icke ringa övervikt för den enstaviga (Tegnér 4: 20-78 (c. 1828—39)). Numera är ”er(t)” så godt som det enda brukade med bl. ett par väsentliga undantag. Dels kan den tvåstaviga formen användas, o. gör det ofta, i (särskilt) högtidlig o. pompös stil, ss. t. ex. då konungen i sitt trontal hälsar den sammanträdande riksdagen: ”Jag bjuder Eder välkomna, när I nu .. samlens till Edert viktiga värv”. PT 1915, nr 12A, s. 2, l. i direktörstal i Svenska akademien till ny ledamot: ”Genom eder äktsvenska diktning har ni tryggat åt eder ett stort rum i vårt folks tillgifvenhet”. 3 SAH 26: 46 (1914). Dels är ”eder(t)” (oftast skrivet med stor begynnelsebokstav), ss. det ”korrektare”, ganska vanligt i brev till person(er) som ej tillhör(a) den förtroligare familje- l. bekantskapskretsen, i affärsskrivelser rent av det vanligaste. Sterky Handelskorresp. (1881) t. ex. har enbart o. Walter Sv.-eng. handelskorresp. (1903) bl. med ngra få undantag denna form. Vidare o. i sammanhang härmed finner man nästan alltid den längre formen i tidningarnas korrespondenser, i annonser, reklamer, prospekt o. d. Ett ständigt återkommande fall är t. ex. att en meddelare till en tidning kallar sig ”eder korrespondent”, ”eder meddelare”. Appelgren Mod. annons. (1908) har uteslutande ”eder(t)”. — Av Dalin (1850) synes framgå att ”er” (pl. ”era”) skulle vara särsk. vanligt ss. hövlighetsform till en person. Ngn skillnad i bruket av ”eder” o. ”er” (”edra” o. ”era”), allteftersom talet riktas till en l. flere, förekommer emellertid knappast i våra dagar o. har ej heller kunnat ur litteraturen konstateras för äldre tids vidkommande.
Pl. era uppträder i skrift mycket sparsammare än motsv. singularform. I det redan anf. brevet av 1565 från Cecilia Vasa (De la Gard. archiv 1: 89) påträffas: ”Ale ere siischene (dvs. syskon)”, o. hennes syster Anna skriver 1578 era” (Därs. 4: 21, 22; 4 ggr). Under 1600-talet är formen ytterst sällsynt: Ebba Brahe (1652) i De la Gard. archiv 6: 121, Horn Lefv. 65 (c. 1657; 2 ggr), Lindschöld Gen. B 2 b (1669; 4 ggr). Dalin Arg. (1732—34, 1754) uppvisar alltid ”Edra (-e)”. I 1700-talets komedi, särsk. den på prosa, tyckas ”edra” o. ”era” väga täml. jämnt mot varandra; Gyllenborg Sprätth. (1737) o. Missförståndet (1740) ha dock vardera bl. en gg den förra formen. I lustspel o. borgerligt drama från 1800- o. 1900-talen får ”era” betraktas ss. det normala. Romanen o. novellen under samma skede förete ett motsatt förhållande, och det är, om man bortser från allra sista tiden, rena undantagsfall, då t. ex. Bremer Nina (1835) 22 ggr har denna form mot 5 ”edra” l. Blanche Sonen af söder o. nord (1851) formen utan -d- över 5 ggr oftare än den andra. Då ”era” här tillgripes, är det i regeln vid återgivande av mindre vårdat (ofta mindre hänsynsfullt) l. folkligare tal. Blanche låter Jernbär. (1847) en brukspatron säga ”edra”, men två arbetare ”era”, o. i samma författares Bild. 1 (1863), ”Hyrkuskens berättelser”, heter det alltid ”era”, men Därs. 2 (1864), ”En prestmans anteckningar”, med ett undantag ”edra”. Särsk. kommer ”era” gärna till anv. i bet. II. Så har t. ex. Kerfstedt Vid vägk. 1 (1880), 2 (1883) eljest alltid ”edra”, men 1: 185 ”era lymlar”, ”era banditer”. Dens. Eva 111 (1888) låter en gammal överste i misshumör försmädligt yttra: ”era visa reformplaner”, men sid. 112, då han lugnat sig, markeras en hövligare (om än fortfarande satirisk) ton gm: ”edra utmärkta reformer”. Då pronominet är efterställt (jfr anm. 3:o sp. 40), användes alltid ”era”. I det levande, talade språket göras emellertid inga dylika åtskillnader, utan era brukas i samma utsträckning som er, o. rimligtvis har förhållandet varit detsamma äv. tidigare.
4:o. Understundom uppträda i ä. tid äv. trestaviga böjningsformer ed(h)era osv. [jfr y. fsv. idheret], t. ex.: ”Edera framsetninger”. G. I:s reg. 3: 151 (1526), Edhere schipp”. Därs. 20: 150 (1549), Jdhera .. böön”. Handb. 1586, s. G 1 b (ack.), Idere förehlder”. SUFH 2: 289 (1607), Edere näät”. BtFH 2: 334 (1670).
5:o. Redan i fsv. möta vi former i vilka ett ursprungligt a l. o i slutstavelsen på grund av tonlöshet försvagats till e. I G. I:s reg. o. därmed jämförliga ä. källor äro dylika former det vanliga. Äv. i NT 1526 o. de mindre reformationsskrifterna uppträda de ganska ofta. Bib. 1541 däremot erbjuder ej mer än ett halvt dussin exempel på -er(t) (2 Mos. 10: 6, 5 Mos. 29: 5 m. fl.). Bib. 1703 har å sin sida utom på ett tiotal ställen ”edar(t)”, resp. ”edor”, o. i bibelupplagor med bibehållet ålderdomligt språk påträffas de fulla vokalerna därefter ända in på 1900-talet, under det att eljest ”eder(t)” sedan länge är det enda brukliga (vid sidan av de vanligare ”er”, ”ert”).
För övr. må om böjningen följande anmärkas.
Den gamla nom. sg. m. id(h)ar, ed(h)ar, oftast använd äv. ss. oblik kasus, anträffas, mest i religiös litteratur, till fram mot slutet av 1700-talet. Ex.: ”J idhar landzenda.” G. I:s reg. 7: 342 (1531), Edar Frälsare”. Spegel Pass. 270 (c. 1680), Edar Konungs”. Swedberg Sabb.-ro 9 (1700, 1710), Edar ovän”. Bælter Jesu hist. 4: 39 (1757), Edar Blod”. Förh. o. upps. 17: 345 (i handl. fr. c. 1790). — Detsamma gäller om (den till synes ngt vanligare) nom. sg. f. id(h)or, ed(h)or. Ex.: ”Edhor hög(mäktig)het”. G. I:s reg. 6: 216 (1529), Idor Leygd”. Fosz 296 (1621), Edor hand”. Tessin Bref 1: 250 (1753), Edor umgängelse”. Nohrborg 675 (c. 1765), Edor egen upfinning”. Weise Narrar 2: 153 (1771). — De med bortseende från möjliga tryckfel dock, när bibelöversättningarna o. reformationslitteraturen undantagas, ganska talrika fall där maskulinformen användes äv. i f. o. tvärtom, sammanställda med skrivningarna ”-ort” i n. sg. o. ”-ar” i n. pl. (se nedan), göra det emellertid tydligt att dessa former i stor utsträckning varit bl. litterära o. ej tillhört det levande språket. Ex.: ”Idhar lydhactugheet”. Rom. 16: 19 (NT 1526, Bib. 1541), ”J idhor landzenda”. G. I:s reg. 7: 312 (1531), Idhor booscap”. 4 Mos. 32: 24 (Bib. 1541), Idhar resa”. Fosz 262 (1621), Idor Salige Herre”. Emporagrius Likpr. ö. Leijonsköld a 4 a (1658), Edor häst”. Rydelius Förn. 184 (1737; uppl. 1721: Eder), Edar syster”. Bellman Skr. Ny saml. 2: 11 (1764), Edar möda”. SP 1780, s. 16. — I nom.-ack.(oblik kasus) sg. n. är id(h)art, ed(h)art (som under formen idart lever kvar i sv. dial. i Finl.) ganska vanligt i ä. tid o. uppträder ej sällan i källor som eljest blott uppvisa e i slutstavelsen, t. ex. Asteropherus 21 (1609), Prytz G. I G 2 b, G 3 a (1621), Chronander Bel. F 1 a, F 1 b, F 7 b, G 1 a, G 1 b, G 2 b (1649). Formen ”edart” påträffas till fram mot slutet av 1700-talet, t. ex. Ps. 1695, 75: 4, 401: 2, Palmfelt Qvinnosk. 32, 48 (1738), Bellman Skr. Ny saml. 1: 401 (1768), SP 1780, s. 15. Understundom uppträder o i slutstavelsen, t. ex. G. I:s reg. 5: 178 (1528: Jdhortt), O. Petri 2 Post. 17 b (1530: Idhort), J. Matthiæ 326 b (1658: idort, 2 ggr), Spegel Pass. 339 (c. 1680: edort), Serenius (1741: Edort). Till ”id(h)ran” osv. (ack. sg. m.) o. ”id(h)ra” osv. (ack. sg. f.) har bildats en motsv. form för n. (jfr under VÅR, poss. pron.), vilken ss. erat vunnit vidsträckt utbredning i sv. dial. o. (med vokalförsvagning) kan föreligga redan i ”Idhret wäsen”. G. I:s reg. 19: 136 (1548). På samma sätt som ”eran”, om än i ngt mindre utsträckning, användes ”erat” ej sällan i starkt vardagligt l. bygdemålsfärgat språk. Ex. ur litteraturen: ”Erat rum”. Cederborgh OT 4: 56 (1818), ”Nere vid erat”. Kerfstedt Vid vägk. 1: 180 (1880), Erat ansikte”. Drangel London Nordl. dr 201 (1911). Under 1500- o. förra hälften av 1600-talet finner man ej sällan i sg. n. former utan neutraländelsen t, t. ex.: ”Ider fædernes riche”. G. I:s reg. 1: 160 (1523), ”Med jdhar breff”. Därs. 4: 4 (1527), Eder Huus”. Märta Posse (1603) i Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 123, ”Edher eghet lijff”. Handb. 1614, s. 36 b, ”Sådant Ider skamlige taeell”. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 82 (1636).
I gen. sg. m. o. n. ha de gamla bibelöversättningarna oftast självständig böjningsform: idhars l. (med vokalförsvagning) idhers. NT 1526 har, täml. säkert beroende på en tillfällighet, bl. det senare (t. ex. Joh. 8: 41, Ef. 1: 18), Bib. 1541 alltid det förra (t. ex. 1 Mos. 17: 11, 31: 5, 9, 29) som representeras av ”edars” i Bib. 1703 (”idars1 Mos. 31: 5, 9) o. till denna sig anslutande senare ålderdomliga upplagor. — I gen. sg. f. möter i anförda källor ett par ggr (2 Kor. 9: 10, Filipp. 2: 17) idhra (edra), som formellt sett kan vara antingen den ursprungliga gen.-formen l. ack., men väl snarast är att fatta ss. det senare (jfr under gen. pl.). Oftare användes (i attributiv ställning) nom.-formen, t. ex. Kol. 2: 5, 3 Mos. 14: 34, Dom. 10: 14. I Bib. 1541 påträffas ett enstaka idhres (Jes. 50: 1), som tyckes ansluta sig till tin(n)es (se DIN, poss. pron., sp. 1429) o. som i Bib. 1703 (osv.) utbytts mot edors. Äv. i ett par andra fall uppträda s- former, på analogisk väg bildade till nom. sg. f. l. överförda från m. o. n. Så har NT 1526 idhers Rom. 6: 19, Ef. 4: 4. På sistnämnda ställe samt 1 Petr. 1: 9 har Bib. 1541 idhars, Bib. 1703 (osv.) ”edars”, Jak. 1: 3 Bib. 1703 edors”.
I dat. sg. m. uppträder den böjda formen idhrom ett par ggr i NT 1526 (1 Kor. 6: 20, 1 Petr. 5: 12), o. i Bib. 1541 är den vanlig (1 Mos. 43: 27, 2 Mos. 8: 25 osv.), liksom ”edrom” i senare bibelupplagor (från o. med 1703) med bibehållen ålderdomlig språkform; ”idhrom” har vidare anträffats L. Petri 2 Post. 159 b (1555) o. Holof. 6 (c. 1580). — I dat. sg. f. [fsv. iþre] har NT 1526 dels idhre (Mat. 9: 29, Luk. 4: 21, Apg. 27: 34), dels, väl huvudsakligen gm inflytande från den svaga adjektiv- o. substantivböjningen, i ngn mån kanske äv. från dat. sg. n., idhro (Mat. 25: 8, 1 Tess. 3: 10, 2 Petr. 1: 5), Bib. 1541 endast det senare (1 Mos. 17: 12, 2 Mos. 32: 13 m. fl. ställen), motsvarat av ”edro” i senare bibelupplagor av nyssnämnt slag. G. I:s reg. 9: 48 (1534) möter: ”På edro sido”. — I dat. sg. n. har Bib. 1541 ej sällan idhro, yngre ålderdomliga upplagor ”edro” (1 Mos. 17: 13, 3 Mos. 19: 33, Mal. 2: 3 m. fl.). Rondeletius 99 (1614) skriver: ”Effter idro rådhe”. Ett edre med ändelsevokalen försvagad har påträffats Visb. 1: 8 (1572), RA 3: 333 (1594).
I ack. sg. m. befinnes den gamla (i sv. dial. i Finl. ss. idan, edan ännu kvarlevande) formen idhan, edhan vid den nysv. periodens ingång starkt tillbakaträngd av nom. NT 1526 har den ngra få ggr (Mark. 7: 9, Joh. 19: 15, 2 Kor. 8: 8, Upp. 18: 20); Bib. 1541 uppvisar här nom. i stället, men skriver ”jdhanHes. 11: 9, 24: 22 o. Mika 2: 3. På det första av sistnämnda ställen står fortfarande ”idan” i Bib. 1703 liksom i en del bibelupplagor med bevarat ålderdomligt språk ända in på 1900-talet (andra av liknande karaktär från motsv. tidrymd hava här ”edran”; jfr strax nedan). För övr. har ”idhan”, ”edhan” bl. anträffats från förra hälften av 1500-talet, användt ss. oblik kasusform överhuvud: O. Petri 2 Post. 195 a (1530: idhan .. fadhers), G. I:s reg. 7: 179 (1530: edhan iemkristen, indir. obj.), Därs. 528 (1531: I idhann Landzenda), Därs. 10: 271 (1535: vtaff idhann köpstad). Analogien från den vanliga adj.-böjningen har redan tidigt ledt till uppkomsten av id(h)ran, ed(h)ran, eran (jfr under VÅR, poss. pron.): P. J. Gothus Väg. t. sal. B 3 a (1592: Edhran), Rondeletius 65 (1614: idran), Mika 2: 3 (Bib. 1703: edran), Lagerberg Dagb. 141 (1711: ehran feltherres) m. fl. Den sist anförda formen är vidt spridd i de sv. dial. (dock med undantag för sydligaste Sv.) o. användes i vissa av dem i (nom. såväl som oblik kasus) sg. m., i andra dessutom äv. i sg. f. Äv. riksspråkstalande personer begagna ej sällan formen i vardagslag, o. i modernare skönlitteratur möter den ofta vid försök att återgiva folkmål l. (mer l. mindre) bygdemålsfärgat l. starkt vardagligt språk: ”Drag hän för tusan eran färde!” Sehlstedt 5: 230 (1832), Eran kassa”. Almqvist Tre fruar 2: 165 (1842), ”Hustru eran”. Hedberg Sthmslif 322 (1886), ”Sonen eran”. Janson Ön 196 (1908), ”Patron eran”. Högberg Frib. 46 (1910) m. fl. — Ack. sg. f. id(h)ra, ed(h)ra är en av de gamla böjningsformer som oftast förekomma i den äldsta nysv., äv. utanför sitt ursprungliga syntaktiska område. I källor med försvagad vokal i slutstavelsen uppträder i stället ed(h)re osv., som dock i ngt enstaka fall möjl. är menat ss. dat. Ex.: G. I:s reg. 1: 49 (1523: paa edra sijdo), Därs. 3: 318 (1526: meth idra besta rostningh), 1 Kor. 16: 3 (NT 1526), 2 Mos. 32: 13 (Bib. 1541), Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 119 (i handl. fr. 1587: på edre sidhe), Rondeletius 73 (1614), A. J. Gothus Thes. ep. 4: 66 (1619), Visb. 1: 423 (c. 1621), Handb. 1693, s. 147 (: för edra skull), Swedberg Sabb.-ro 151 (1704, 1710: för edra welferd och edra salighet skul). Ännu kan formen ngn gg komma till anv. i det arkaiserande (Gån osv.) edra färde (jfr DIN, sp. 1429), som i ä. tid anträffas t. ex. Mat. 9: 24 (NT 1526), Missförståndet 21 (1740). Redan tidigt uppträder den äv. ss. nom.: ”The förslege (dvs. förslag), som edre medgifne Jnstruction förmäler”. G. I:s reg. 14: 44 (1542), ”På ded edre godhe sak och store oskyldighet .. måtte .. varde vitterligen”. RA 4: 75 (1597). Formen lever kvar ss. era i en del sv. dial., där den brukas ss. sg. f. överhuvud. Använd understundom äv. i bildat tal, har den en starkare prägel av folkmål än ”eran”, ”erat”. Ex. ur litteraturen: ”Den dära jänta era”. Lagerlöf Kejs. 71 (1914; bygdemålshärmande, 2 ggr). O. Petri, som alltid låter nom. sg. f. sluta på ”-or” l. ”-er”, använder emellanåt id(h)ro ss. ack. l. ngn gg ss. oblik sg. f. överhuvud (jfr under NÅGON o. VÅR, poss. pron.), t. ex. 2 Post. 17 b, 104 b (: for idhro skröpligheetz skul), 135 b, 146 b (1530). G. I:s reg. 5: 179 (1528) möter formen i en skrivelse som av flera skäl torde få anses hava O. Petri till upphovsman. Den lever ännu i sv. dial.; på sina ställen i Södermanland heter sålunda sg. f. jero med ω, men sg. m. jeron med öppet å-ljud (Landsm. Bih. 8: 164 (1914)). Urspr. slutade formen på -n, o. i finländska dial. påträffas allt fortfarande i sg. f. idron (Landsm. XV. 4: 163), edrun (Därs. XII. 3: 141). Formen är eg. nom. sg. f. [fsv. idron (FM 41, 42 (1425))]. Hur den uppkommit är ovisst; av olika förklaringsförsök må nämnas det som A. Kock framställt i Arkiv f. nord. filol. 11: 133 ff.
NT 1526 gör ingen skillnad mellan nom. o. ack.(oblik kasus) i pl. m. I regeln användes formen på -a, bl. ett par ggr -e (Joh. 6: 58 (nom.), Rom. 14: 13 (indir. obj.), 1 Petr. 1: 18 (gen.)). På de flesta ställen där ”idhra” står i nom. ersätter Bib. 1541 det med ”idhre” (det förra bibehålles dock Mat. 12: 27, 1 Kor. 6: 15, Ebr. 3: 9); i Gamla testamentet däremot möter i sistnämnda källa, i motsats till förhållandet vid DIN, MIN, idhra” i nom. lika ofta som ”idhre”. För övr. gäller beträffande användningen av dessa former, såväl i m. o. f. som i n., vad som sagts om motsv. former av poss. pron. DIN (se d. o. sp. 1430). Under 1500- o. förra hälften av 1600-talet förekommer id(h)er, ed(h)er (liksom id(h)er, eder redan i fsv.: Fin. medeltidsurk. 2: 271 (c. 1420), 437 (1429), BSH 5: 434 (1511) osv., ider, eder alltjämt i finländska dial.) i stor utsträckning i pl. m. o. f., ej, ss. fallet är med de enstaviga formerna av övriga poss. pron., så godt som uteslutande i poesien, utan, liksom ander (finl. dial. ader) av ANNAN o. någer av NÅGON, kanske väl så ofta i (normal)prosa. Formen har uppstått gm bortfall av ändelsen -e i obetonad ställning o. utveckling av svarabhaktivokal framför r, varigm den sammanfallit med pl. n. ”idher” osv. (se nedan). Ex.: ”Edher medbrödher”. G. I:s reg. 2: 119 (1525), Idher sorgher”. Visb. 1: 64 (1573), Edher synder”. Handb. 1614, s. 61 b, ”Edher Fiender”. Schroderus Liv. 248 (1626), Eder kruker”. RARP 1: 129 (1630). I poesi påträffas därjämte er, t. ex. ”Eer Bröder”. Fosz 159 (1621), Ehr Tårar”. Brasck Förl. son. G 2 b (1645). O. Petri, som i pl. n. alltid har ”-or”, ”-er”, har ofta i pl. m. o. f. idhro, som dock helt visst eg. är pl. n. o. till sitt ursprung identiskt med den under ack. sg. f. redan anf. femininformen (jfr under ANNAN, NÅGON, VÅR, poss. pron.); äv. eljest uppträder denna form ngn gg under 1500-talet. Ex.: O. Petri P. Eliæ e 2 a (1527), Dens. Handb. C 2 b (1529), Dens. 2 Post. 17 a, b, 34 b, 167 a (1530), G. I:s reg. 8: 180 (1533); jfr: ”Edro händer”. Hist. handl. 20: 138 (c. 1560; efter en c. 100 år senare gjord avskrift) samt det måhända ej fullt säkra: ”Så at i komme wnder idhro fienders hand”. Holof. 19 (c. 1580), där formen kan tänkas vara påverkad av ”hand”. — I pl. n. är id(h)or, ed(h)or l. med vokalförsvagning id(h)er, ed(h)er vanligt i den ä. nysv.; i religiöst språk håller formen sig länge o. påträffas där ännu ngn enstaka gg in på 1800-talet. Ex.: Mat. 6: 15 (NT 1526: idhor), Rääf Ydre 1: 300 (i handl. fr. 1551: eder barnom), L. Petri Oec. 48 (1559: Idher), Liturg. 51 b (1576: idor), Schroderus Liv. 248 (1626: edher), Brasck Ty. kr. C 3 a (1649: eder), Ps. 1695, 83: 3 (: edor), Swedberg Sabb.-ro 44 (1700, 1710: edor), Wallin Rel. 4: 234, 247 (1837: edor); jfr (i vers): ”Eer hierta”. Forsius Spec. C 1 b (1620), Er Ögon”. Palmfelt Qvinnosk. 32 (1738). Med oursprungligt a i slutstavelsen: ”Medh eedhar breff”. G. I:s reg. 8: 27 (1532), ”Med idhar barn”. 2 Mack. 9: 20 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1703: edar).
I gen. pl. har NT 1526 i m. o. f. ett par ggr idhres (Mat. 23: 32, 1 Petr. 1: 9). ”Idhars fädhers”. 4 Mos. 33: 54 (Bib. 1541) beror kanske snarast på tryckfel för idhras; jfr dock 6:o nedan. Då bibelöversättningarna i gen. pl. n. endast hava t. ex. ”Idher (idhor) sinnes” (1 Petr. 1: 13), ”Idhor öghons” (Hes. 24: 21), talar detta för att den vanliga gen. pl. i m. o. f. idhra (idhre 1 Petr. 1: 18 (NT 1526)), som formellt kan vara den gamla genitiven, i själva verket är ack.-, resp. nom.-ack.-formen. ”Idhar siälas biscop” 1 Petr. 2: 25 o. ”Medh idher böners hielp” Filem. 22, båda i NT 1526, bero väl snarast på inflytande från det genitiven styrande substantivet.
I dat. pl. uppträder den gamla böjningsformen idhrom emellanåt i NT 1526 (t. ex. Apg. 2: 39, Jak. 4: 1 (: idrom)) o. Bib. 1541 (3 Mos. 6: 18, 10: 9 osv.), motsvarad av ”edrom” i Bib. 1703 o. senare upplagor med bibehållet ålderdomligt språk.
6:o. I ä. nysv. har ordet, då reformationsskrifterna undantagas, av vilka endast NT 1526 erbjuder ett par (säkra) exempel (1 Kor. 16: 18, 2 Kor. 1: 16), i stor utsträckning s-form (i regeln ”-ers”, äldst därjämte ngn gg ”-ars” l. ”-ors”) överallt i pl. såväl som i sg. Redan i y. fsv. finna vi idhers, ed(h)ers(s) använda på detta sätt, en företeelse som, åtm. delvis, torde bero på inflytande från d., där den uppträder betydligt tidigare. Nysvenska ex. härpå anträffas, bortsett från strax nedan omtalade fall, till fram mot slutet av 1600-talet, ngn gg arkaiserande äv. senare: ”Eders .. beste”. G. I:s reg. 1: 2 (1521), Idhars årliga vtskyllingar”. Därs. 6: 262 (1529), Edors breff”. H. Gadolænus (1586) i Sv. synodalakter 2: 52, ”Eers Kinn är märckt, eders hanskar försatt”. Fosz 73 (1621), Eders Vicarie”. Cavallin Herdam. 3: 341 (cit. fr. 1672), Eders pligt”. Gustaf iii 1: 85 (1772) m. fl. Särsk. i de under I 1 b nedan behandlade tilltalsformlerna, eders l., i ledigare stil, ers majestät osv., blev denna form ganska tidigt den vanligaste o. är numera, i det normala språket o. då inhemska förhållanden avses, den i de få kvarlevande fallen ensamt använda. Äv. här böjdes ordet eljest långt ned i tiden därjämte på vanligt sätt: ”Eder naadh”. G. I:s reg. 1: 32 (1521), ”Edre Mayesteter”. Messenius Sign. 50 (1612), ”Eder Kongl. Höghet”. Sahlstedt (1773), ”Edre Excellencer”. Thorild 2: 135 (1786), ”Eder Kongl. Maj:t”. Femårsber. 1822, Sthms län s. 3 m. fl. — I bet. I 2 finner man s ngn gg fogat till ordets pluralform: ”The idras”, ”Alles jdras” (i båda fallen indir. obj.). E. Fleming (1534) i BtFH 3: 35, 39. Redan i fsv. påträffas aff idher oc idhras (1449).
Etymologi.
I fsv. uppträda iþar, edher, ed(h)ers m. fl. former, motsv. ä. d. ithær, ether(s), ed(h)er(s), d. eders, jer(es), isl. yðvarr, yðarr, ävensom got. izwar. Rotens dentala konsonant beror möjligen, här liksom äv. i eder (isl. yðr), ack.-dat.-formen till pers. pron. I, på en dissimilation, vare sig denna ägt rum självständigt i båda orden (isl. yðvarr av urn. *iRwaraR, motsv. got. izwar, isl. yðr av urn. *iRwiR, motsv. got. izwis) l., ngt som synes väl så antagligt, urspr. inträdt i det senare fallet, som därefter föranledt ombildningen av possessivet; jfr S. Bugge i Arkiv f. nord. filol. 2: 241 (1885). En annan förklaringsmöjlighet antydes Noreen Altisl. gram. 166 (1903). Ordet är av ovisst ursprung; jfr i främsta rummet Falk o. Torp Etym. wb. (1910; under eder) o. Brugmann Vergl. gram. II. 2: 385 (1911) samt vidare (med andra, mindre sannolika förklaringsförsök) Tamm Etym. ordb. (1893), Kluge Etym. wb. (1910; under euch). Nära besläktade l. kanske snarare från början identiska äro de västgerm. motsvarigheterna fsax. iuwa, mnt. iūwe, mnl. o. holl. uw, fht. iuwēr, t. euer, feng. ēower, eng. your.
I förb. allas eder (t. ex.: ”Gudh ware j alles edert följe”. A. Oxenstierna Bref 4: 489 (1648), ”Alles Edar .. Tjenare”. Lenæus Likpr. ö. Schissler 2 (1755)) har possessivet efter all sannolikhet gm omtydning uppkommit ur en gammal gen.-form (i partitiv anv.) av motsv. pers. pron.
Betydelser o. användning.
Anm. 1:o. Ordets anv. i tilltal följer samma (konvenans)regler som I o. NI, vilkas possessiva pronomen det utgör. Tilltalsformler av typen e(de)rs nåd(e), e(de)rs majestät (se I 1 b) ersättas i genitivisk funktion i ä. tid ngn gg av ’eder', t. ex.: Beder iac eder naadh ödmiucligha .. at falla in til ederth fæderness rike. G. I:s reg. 1: 32 (1521; till G. Trolle), BtFH 3: 194 (1546; ersättande Eders ärlighets”, i brev t. en kungl. sekreterare), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 165 (1578; ersättande Eders fromhets”, i brev t. en fogde), Tessin Bref 2: 123, 134 (1754: ersättande Eders kongl. höghets).
2:o. Liksom vid övriga poss. pron. förstärkes ordets bet. ej sällan gm tillägg av adj. EGEN.
3:o. Med avs. på ordets plats i förh. till det ord som det bestämmer gäller vad som säges under DIN anm. 3:o sp. 1432 i det väsentliga äv. om ’eder'. Att märka är dock att det senare i våra dagar betydligt mindre ofta o. bl. i starkt vardagligt l. bygdemålsfärgat språk ställes efter sitt sbst., varvid formen i sg. nästan alltid är eran i m. o. f., i f. därjämte undantagsvis era, i n., om det ngn gg förekommer, erat. Ex.: Efther macht eder. RA 3: 334 (1594; i Sigismunds konungaed), Pijgan ehr. Prytz G. I A 6 b (1621), Bror Ehrs. En saml. öfvers. o. bearb. 128 (c. 1712), Hustrun er. Bellman Gellert 84 (1793), Ögonen era. Blanche Våln. 273 (1847), Jäntorna era. Hedberg Fr. gator o. skär 133 (1889), Doter eran. Hülphers Ångermanl. 172 (1900), Sonen eran. Janson Ön 196 (1908), Patron eran. Högberg Frib. 46 (1910), Den dära jänta era. Lagerlöf Kejs. 71 (1914; 2 ggr).
4:o. Beträffande frånvaron av poss. pron. framför släktskapsord i vissa fall äger vad som anföres under DIN anm. 4:o sp. 1433 tillämpning äv. då talet ställes till flera. Ex.: Sedan hjelper nog syster alla och förhör Er (i era roller). Hallström En g. hist. 11 (1895). Också vid hänvändelse till bl. en person (vilken den talande undviker att kalla ’du') står ett släktskapsord stundom utan poss. pron., där ett ’eder' skulle vara naturligt, t. ex.: Om någon Brand i Hiertat boor, / Optäcken den för eder Moer, / Så talar hon därom med Faer. Lucidor Hel. Pp 3 a (c. 1674). Oftare föreligger dock kanske i detta fall en strävan att undvika betitlingssvårigheter överhuvud; jfr Ågren Best. slutart. i sv. 22 (1912). TJÄNARE, användt av den talande om sig själv vid hälsning o. d., har, för så vidt l. i den mån det ej direkt utgår från fr. serviteur, uppkommit gm ellips ur e(de)r, delvis kanske äv. din (jfr DIN anm. 4:o slutet sp. 1433), (ödmjuka) tjänare (se I 1 a).
5:o. Då ordet är en motsvarighet till ’din', använd till flera l., vid hövligare tilltal, till en person, o. i allt väsentligt har samma betydelser, anv. o. bruklighet som detta ord, anföres här nedan bl. vad som i ett l. annat avs. kompletterar framställningen under DIN, poss. pron., l. eljest är av särskilt intresse, med hänv. för övr. till nämnda artikel (sp. 1433 ff.).
I. motsv. DIN I; likvärdigt med en gen. av I l. NI.
1) i adjektivisk anv.
Mot DIN I 1 a α svarar t. ex.: Thet är alt idhart som här är. Fosz 269 (1621; yttrat till lejonet, djurens konung), mot DIN I 1 a β: Er titel var mig obekant. Gyllenborg Sprätth. 38 (1737), Lyssnen till hvad äldre ämbetsbröder säga, tillegnen eder det, begagnen det så, att det småningom blir ert eget. Tegnér 4: 71 (1839; vid prästvigning), mot DIN I 1 b: I Paris .. kan I sjelf .. stå i Ert fönster, och säga til den som kommer och vil göra Er visite, at I intet är hemma. Dalin Vitt. II. 5: 98 (1738), mot DIN I 1 c: Idhor löön är stoor j himmelen. Mat. 5: 12 (NT 1526), Plaghman .. sadhe til them der inne: Dricker edhert öl och passen inthet opå oss. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 261 (1647), mot DIN I 1 d: Studera inte de tragiska skådespelerskorna, studera de glada, det är ert fack (dvs. vad som ligger för er). Hedberg På ömse sid. om ridån 322 (1888) o. mot DIN I 1 e: Tänken ringa om er sjelfva, men högt om ert kall. Tegnér 4: 36 (c. 1830; vid prästvigning). Till DIN I 1 f ansluter sig: I morgon tar ni bestämdt er middag hos mig härute. Blanche Bild. 3: 216 (1864). Som ex. på den i sista stycket under DIN I 1 g behandlade anv. må anföras: Alla som Er se .. / Måst' le åt Er Person. Knöppel Mannsschol. 4 (1741) samt de föråldrade, rent omskrivande: Bättre wore och ringare skade att all thenne ganske här wore om halsen än eders persoon alena. Svart G. I 24 (1561), Edher Person sågh iagh aldrigh förr. Chronander Bel. E 4 b (1649). Mot DIN I 1 h svarar t. ex.: Det svaret väntad' jag, det är Er gamla visa. Knöppel Mannsschol. 5 (1741). Hit hänför sig också närmast: Det (är) inte för edra eviga vintrars skull som jag så väl trifves i Sverige. Blanche Bild. 2: 50 (1864). Till DIN I 1 i β kan ställas: Iach haffuer dagligha warit medh idher j templet, och j komme idhra hendher intit wedh mich, men thetta är idhor stwnd och mörkersens macht. Luk. 22: 53 (NT 1526), till DIN I 1 i γ: Jag hade lust at veta, Herre, om icke I har också varit ung i Ehra da'r, och om icke I har varit så galen i Ehr tid som de andra. Boding Mick. Illp. 19 (1741), Det är lätt att se, att ni har haft åtskilliga erfarenheter (i kärleksväg) på er tid, Matt. Drangel London Nordl. dr 246 (1911). Mot DIN I 1 k svarar: (Jag) förblifver .. Edher Trognaste Broder och Tienstförobligerade Tienare Christer Horn. C. Horn (1661) i HSH 28: 355 (i brevslut till brodern B. Horn), ”Ja, men tror inte prosten ändå, att Johannes skulle blifvit biskop?” .. ”Anej, mor Lena”, sade prosten till slut, ”jag tror, att er son blir mycket lyckligare som skollärare än som biskop ..”. Bondeson Chronsch. 1: 171 (1897). Hit ansluter sig äv.: J .. ären icke idhra eghne. 1 Kor. 6: 19 (NT 1526), Så mycket bättre (om er man är gammal), dess förr dör han, och lemnar Ehr en ung Äncka, och då ären I Ehr egen. Missförståndet 37 (1740). Ss. motsvarighet till DIN I 1 k α (slutet) må anföras: Min stolz iungfru / på migh i tencken nu, / migh sielf vill iagh edher gifva, / edher eghen vill iagh blifua. Visb. 1: 141 (c. 1620), till DIN I 1 k β: Er Janina Zabiélow. Stjernstedt Janinas hjärta 130 (1905; i brevslut till en friare). Till DIN I 1 l kan ställas: Ni (värmlänningar) ä' tokiga med ert Vermland. Hedberg Svart på hvitt 1: 134 (1876). Till den under DIN I 1 m α upptagna anv. hör möjligen: J medt Jdher Påue. G. I:s reg. 5: 178 (1528; till biskop Brask), till DIN I 1 m β oförtydbart: Helt säkert er Tritheme en spitsbof måtte vara. Paykull Ordensv. 4 (1785). Ordet är likvärdigt med en objektiv gen. (jfr DIN I 1 o) i t. ex. följ. fall: Vthi all idhor förfölielse och bedröfuilse som j lidhen. 2 Tess. 1: 4 (NT 1526), Denne Act är orsaken til Er sammankallelse. Dalin Arg. 2: 51 (1754; uppl. 1734: Er budkafla), Till eder uppmuntran, som nu afgå från läroverket. Wåhlin Skoltal 223 (1888), ävensom, motsv. DIN I 1 o α: Edre .. ödmiuke upvaktare. Dalin Arg. 1: 19 (1754; till de svenska kvinnorna), Jag menar att ni, mamsell Eva, leker en både farlig och opassande lek med edra beundrare. Hedberg Svart på hvitt 1: 45 (1876), o. i de föråldrade (jfr DIN I 1 o γ): Idhor fruchtan och redzla ware offuer all diwr på iordenne. 1 Mos. 9: 2 (Bib. 1541; öv. 1904: fruktan och förskräckelse för eder), Lendzmenn och andre .. edre röffvere och skinnere. G. I:s reg. 28: 278 (1558), Ehrt möte haar jagh nu ey förmodat. Brasck Förl. son. I 1 b (1645). Mot DIN I 1 p svarar: Sielf tilhöfla sin man, nei tack för det kiära Far, den sysslan tar Er dotter aldrig på sig. Gyllenborg Sprätth. 36 (1737), Nådige herre, hör er slafvinnas bön! Stagnelius 2: 80 (c. 1815) o. mot DIN I 1 s slutligen: (Er moder) edher månde linna. / Til thes j wore edher trätton åhr. Messenius Sign. 5 (1612), Ni ser välfödd och stark ut. Väger förmodligen edra hundrasextiofem? Drangel London Nordl. dr 45 (1911).
Särsk. må framhållas följ. anv.
a) [efter fr. votre (humble, très-humble) serviteur; jfr eng. your (humble) servant] (numera knappast br.) i uttr. e(de)r (ödmjuka) tjänare (tjänarinna) ss. hälsningsformel o. d.; jfr DIN I 1 k γ. Men hvem ha vi här? Ammiral Enterfelt. (Hälsar på honom.) Er tienare Herre. Gyllenborg Sprätth. 77 (1737). Jag är Ehr ödmiuka tienare, och tackar för gunstigt bistånd. Madame Dåse. Ehr tienarinna min Herre. Missförståndet 56, 57 (1740). Er ödmjuka tjenare! (ämnar gå.). Blanche En födelsedag på gäldst. 34 (1846). — särsk. ironiskt i skämtsamt, avböjande svar på en uppmaning l. för att låta förstå att man ej kan instämma i den talandes mening, att man ej låter lura sig o. d. Jag skulle visst komma ut som en blyg Officerare bland sine svärmande Camerater, om jag påtogo mig at lära våre Krigsmän sina Exercicer. Nej, Er Tienare. Dalin Arg. 1: 202 (1733, 1754). Oh! min Herre, Ehr ödmiuka tienare, huru längesedan hafven I blifvit Nurenbergare? Missförståndet 21 (1740; den talande igenkänner den tilltalade trots hans förklädnad).
b) [jfr t. euer gnaden, euer liebden, eng. your lordship, fr. votre altesse, it. vossignoria, vostra signoria samt senlat. o. mlat. gratia, majestas, excellentia vestra m. fl.] i hövlighets- o. underdånighetsformler med abstr. sbst., betecknande en egenskap, använda vid (muntligt l. skriftligt) tilltal i st. f. 2:dra personens personliga pron.; numera, då svenska förh. avses (o. bortsett från tillfälliga skämtsamma anv.), huvudsakligen bl. i uttr. e(de)rs (kungliga) majestät (till konung l. drottning), e(de)rs kunglig höghet (till prins l. prinsessa), e(de)rs excellens (till stats- l. utrikesminister l. riksmarskalk); jfr DIN I 1 q. Jfr anm. nedan samt DURCHLAUCHT, DURCHLAUCHTIGHET, DURCHLEUCHTIGHET, EMINENS, EXCELLENS, FADERLIGHET, FROMHET, FRUDÖME, GODAKTIGHET, GODHET, HELIGHET, HERRADÖME, HÄRLIGHET, HÖGBORENHET, HÖGHET, HÖGMÄKTIGHET, HÖGSTVÖRDIGHET, HÖGVÄLBORENHET, HÖGVÖRDIGHET, HÖGÄREVÖRDIGHET, KÄRLIGHET, MAGNIFICENS, MAJESTÄT, MANHAFTIGHET, NÅD(E), VÄLAKTIGHET, VÄLBORENHET, VÄLBÖRDIGHET, VÄLÄDELHET, VÄLÄREVÄRDIGHET, VÄLÄREVÖRDIGHET, VÄNLIGHET, VÄRDE, VÄRDIGHET, VÖRDIGHET, ÄDELHET, ÄDELIGHET, ÄRBARHET, ÄREBORENHET, ÄREVÄRDIGHET, ÄREVÖRDIGHET, ÄRLIGHET, ÄRSAMHET, ÄRSAMLIGHET m. fl.
Anm. till b. 1:o. Ganska tidigt hava tilltalsformler av ifrågavarande slag, vilka uppkommit under den (sen)romerska kejsartiden, gm utländskt, närmast tyskt inflytande vunnit insteg i vårt språk (liksom äv. i d.). I en skrivelse av 1411 till drottning Margareta heter det kongörom wi idhre nadh oc werdugheet. Mot medeltidens slut finna vi redan omkring ett tiotal dylika använda till innehavarna av det världsliga samhällets o. kyrkans högsta värdigheter (konung o. drottning, riksföreståndare, rådsherrar, riddare, ärkebiskop o. biskopar). Under 1500- o. större delen av 1600-talet är bruket stadt i stark tillväxt, användningen av vissa av de äldre formlerna blir allt mer omfattande, o. nya uppträda i stor utsträckning. De allra flesta hava sedan under 1700- o. 1800-talens lopp efter hand åter upphört att begagnas.
En av de tidigaste underdånighetsformlerna till konung l. regent är det redan anf. eders nåd(e); ngt senare uppträda eders högmäktighet, eders majestät. I den äldsta nysv. äro alla tre i bruk, snart ofta l. oftast med ett tillagt attribut: eders kungliga (ngn gg furstliga) nåd(e), högmäktighet, majestät, liksom äv. kombinationer av dem: eders (kungliga) nåd(e)s högmäktighet, eders högmäktighets nåd(e), eders (kungliga) majestäts högmäktighet, eders nåd(e)s (kungliga) majestät. Stundom förekommer under samma tid eders kungliga värde, som äv. påträffats riktat till ”utvald konung” hertig Erik (BtFH 3: 349 (1556)). Gustav I kallas under större delen av sin regering för det mesta, hans närmaste efterträdare på tronen fortfarande ngn gg ”eders (kungliga) nåd(e)”; från o. med Erik XIV blir dock ”e(de)rs (kungliga) majestät” det vanligen o. ganska snart uteslutande använda uttr. Ss. hertig av Finl. kallas Johan 1560 ”eders högmäktighet” (RA 1: 708). Till prinsar o. prinsessor användes eljest ”eders nåd(e)”, nästan alltid i förb. eders furstliga nåd(e). Efter 1600-talets midt undantränges emellertid detta av e(de)rs kunglig(a) höghet, vilket, sannol. mera tillfälligt användt till Gustav II Adolf (liksom eders furstliga höghet till hertig Karl Filip) redan 1618 (Phrygius Likpr. ö. hert. Johan Dedik. 4, 5), först synes hava vunnit fast fot ss. tilltal till Karl Gustav i hans egenskap av svensk arvfurste, samt av det inemot midten av 1700-talet åter ur bruk gångna eders durchleuchtighet, durchlaucht(ighet). — ”Eders nåd(e)” användes vidare under den allra äldsta nysv. tiden, liksom i y. fsv., äv. till ärkebiskop l. biskop. När sedan greve- o. friherrevärdigheterna införts i vårt land, blev det den vanliga tilltalsformeln till personer av grevligt stånd, under det att en friherre i regeln kallas eders herradöme l. eders härlighet (eg. ”herrlighet”, till ”herre”). Dessa senare uttr. brukades äv. annars, särsk. till medlemmar av rikets råd. Redan i y. fsv. var detta fallet med ”eders herradöme”, som därjämte o. tidigast uppträder ss. riksföreståndartitel. Vid sidan av ”eders herradöme” står eders frudöme, användt till gift kvinna av förnäm börd o. hög samhällsställning, särsk. friherrinna l. maka till ett riksråd. I början av 1600-talet utsträckes bruket av ”e(de)rs nåd(e)” till friherrar o. vid århundradets midt till ”simpla” adelsmän, o., åtm. delvis i samband härmed, blir det ganska vanligt att (i skrift) titulera en greve l. grevinna e(de)rs grevliga l. höggrevliga nåd(e), liksom äv. mot århundradets slut en friherre (mera undantagsvis en greve) e(de)rs höga nåd(e). ”Eders herradöme” synes hava gått ur bruk vid 1700-talets början, ”eders härlighet” (som ännu kan påträffas ss. översättning av eng. your lordship) ngt senare, under det att ”e(de)rs nåd” tyckes hava varit ganska vanligt ännu inemot midten av 1800-talet o. enl. meddelade upplysningar alltjämt skall leva kvar på sina håll ss. tilltal till adelsfruar. — Eders ädelhet (ädelighet) ss. hälsningsord till adlig person har knappast haft ngn egentlig anv. i sv. Den trettonårige Gustav Vasa omtalas dock 1560 ss. ”hans ädelhet” (Svart Ähr. 50), den av Erik XIV adlade Göran Persson kallas 1565 ”eders ädelighet” (Vg. fornm. tidskr. I. 10: 75), o. Girs Edelh. Dedik. (1627) påträffas ett enstaka eders välädelhet. Däremot uppträder vid sidan av de strax ovan anf. uttr. en grupp artighetsfraser som hänföra sig till den tilltalades börd. Eders nådes högborenhet finna vi användt redan till konung Hans o. i nysv. tid 1563 till hertig Johan (BtFH 4: 166, 167), det enkla eders högborenhet c. 1635 i pl. till rikets råd (Handl. rör. fin. kyrk. 3: 384). Under senare hälften av 1500-talet synas adliga personer hava börjat benämnas eders välbördighet, eders välborenhet o. från 1600-talets midt medlemmar av högadeln, jämte ”eders nåd(e)”, ”eders herradöme” osv., eders högvälborenhet, titlar som under loppet av 1700-talet åter bliva obrukliga. Under 1600-talets senare hälft finner man emellanåt eders äreborenhet användt till ofrälse ståndsperson. — Vid den nyare tidens inträde synes eders värdighet, i fsv. användt till regent o. riksråd, ävensom till biskopar o. riddare (i sht o. urspr. ss. medlemmar av rådet), vara väsentligen inskränkt till att gälla kyrkans högsta dignitärer. Biskop H. Brask kallas 1523 eders nådes värdighet (G. I:s reg. 1: 45), en konungens sekreterare 1574 eders ärevärdighet (Handl. rör. fin. kyrk. 1: 134-136). En biskop omtalas c. 1600 ss. ”hans ärevärdighet” (Bidr. t. Åbo hist. I. 1: 55). Ännu så sent som 1737 anträffas eders välärevärdighet i en finländsk skrivelse till en prost (Fin. kyrkoh. samf. prot. 4: 256). Med det begynnande 1600-talet finna vi eljest ”värdighet” ersatt av ”vördighet” i de till medlemmar av det andliga o. lärda ståndet brukade äretitlarna. Vid sidan av eders vördighet, som snart inskränktes till att företrädesvis användas till det lägre prästerskapet, kaplaner o. d., uppträder ung. samtidigt eders ärevördighet o. ngra årtionden senare eders högvördighet, högärevördighet i skrivelser till biskopar o. superintendenter, teologie doktorer, prostar, skolrektorer o. d. Det 1700-talet tillhörande eders välärevördighet synes särsk. hava tillkommit kyrkoherdar. Under senare hälften av 1600-talet börjar det bliva vanligt att prästerna kalla sin biskop eders faderliga högvördighet, ett bruk som höll sig över det följande århundradet. Vid sidan härav påträffas eders faderlighet, eders högvördighets faderlighet till biskop, det förra äv. i pl. till medlemmarna av ett domkapitel. I Cleri comitialis circulaire för Uppsala stift 1792 finna vi ärkebiskopen särskilt utmärkas gm ett eders högstvördighet. ”E(de)rs högvördighet” har ss. tilltal till biskop levat kvar ända fram mot våra dagar, ja, kan ännu ngn gg i högtidligt språk l. officiell stil komma till anv. — Eders ärlighet (dvs. ”ärorikhet” l. dyl.) är en av de titlar som begagnas till riksföreståndarna Svante o. Sten Sture d. y. Gustav Vasa kallas 1529 undantagsvis eders nåds ärlighet (G. I:s reg. 6: 374), eljest användes ”eders ärlighet”, liksom äv. understundom de likbetydande eders ärsam(lig)het, ärbarhet, under 1500-talets nysvenska del till ämbets- o. tjänstemän av olika slag, särsk. till dylika av ofrälse börd, i den mån adeln ss. sådan erhöll sina speciella tilltalstitlar. Det sist sagda gäller äv. om de 1500- o. förra hälften av 1600-talet tillhörande uttr. eders fromhet (eg. väl ”förträfflighet”, ”duglighet” l. dyl.), eders godhet (godaktighet); det förra synes dock på 1600-talet hava övergått till att (helt visst med närmare anknytning till ordets moderna bet.) väsentligen brukas till kvinnor. Uteslutande till ofrälse personer riktas det under sistnämnda århundrade använda (till ”välaktad” bildade) eders välaktighet. — E(de)rs (grevlige, höggrevlige) excellens uppträder i början av 1600-talet, tidigast i skrivelser till A. Oxenstierna o. förr med vidsträcktare anv. än nu. Den store rikskanslern kallas äv. ett par ggr e(de)rs magnificens, en eljest för universitetsrektorer reserverad, ännu ngn gg officiellt l. vid högtidliga tillfällen brukad tilltalsformel. — Eders stränghet (eg. ”mäktighet”, ”duglighet” l. dyl.), i y. fsv. tilltal till riddare, påträffas i samma anv. till in på början av 1600-talet. Under sistnämnda århundrade kunde en officer ngn gg tituleras eders manhaftighet. — Ss. uttryck för kärlek o. tillgivenhet o. d. brukas fränder emellan o. äv. eljest fram till midten av 1700-talet det redan i y. fsv. uppträdande eders kärlighet. Äv. eders vänlighet har antecknats ett par ggr från 1600-talets början.
2:o. I ä. tid står predikatet, åtm. vid de förnämsta av dessa uttr., stundom i 2:dra pers. pl., t. ex.: E(ders) h(ärlighet) .. ähren och ahntecknade wthi wår register. Ärkeb. Abrahams räfst 149 (1596), E. K. May:tt hafven förmodeligen mine både sidste bref .. handfånget. Oxenst. brefv. 8: 382 (1642), Jagh .. veet, medh hwadh .. vichtige affaires E(ders) Excell(ens) dageligen ähren belastade. Därs. 387 (1643).
2) substantiviskt i pl. de edra l. (utan best. art.) edra, motsv. DIN I 2; numera nästan bl. ngn gg i högtidligare l. ålderdomligt färgat spr. Ex.: Nogra vtoff edra. G. 1:s reg. 1: 231 (1524; till biskop Brask), Hosz eder, eller the edhre. Därs. 9: 251 (1534; till hövitsmannen på Gottland, H. Rosenkrantz), (Jag) befaller eder, sampt medh alle Edra, Gudhi then Alzmechtige. A. J. Gothus Thes. ep. 3: 125 (1619), Min herre bjuder er fritt aftåg med de edra (dvs. ert folk). Topelius Dram. 137 (1853, 1881). jfr: Ni och de edra (dvs. sådana som ni). Hedberg Balzac Birotteau 373 (1899; fr. vous autres).
3) substantiviskt i sg. n. e(de)rt.
Mot DIN I 3 a svarar t. ex.: Giffuer almuso vthaff idhart. Luk. 11: 41 (NT 1526), (Erik den helige) svarade dem, som erbödo honom (den honom tillkommande) bötesandelen: jag har nog af mitt eget, behållen I edert. Strinnholm Hist. 4: 70 (1852), mot DIN I 3 b (i regeln med plural innebörd äv. då ordet riktas till en enskild individ: ”din o. dina föräldrars l. anhörigas bostad o. d.”): I Dannemen sittie i god frijdh ock rolighett hem tiil edert egit. G. I:s reg. 12: 195 (1539), ”I har godt om kräk nere vid erat”, sa' farmora. Kerfstedt Vid vägk. 1: 180 (1880; starkt bygdemålsfärgat), Det kommer någon ut från ert. Andersson Terentius Phormio 21 (1896), Jag ska' bestämdt be din mamma, att du får läsa med lilla Johanna hele denne vintern, så kunnen I vara här ibland och hemma till ert ibland. Bondeson Chronsch. 1: 49 (1897), Hör'u, hugg en kaka bröd åt mej, inne hos ert! Janson Ön 82 (1908). Mot DIN I 3 c svarar t. ex.: Efter I uthi thesse långvarige besverlige krigsår nogsampt hafve giordt idert til saken. RA 3: 692 (1595), Minaya sade, ”det är ert att säga (var mötesplatsen skall bliva)”. C. G. Estlander i Acta soc. sc. fenn. VIII. 2: 139 (1863, 1867) o. mot DIN I 3 d slutligen: O menskor, om edert beställen! Böttiger 2: 47 (1857).
II. motsv. DIN II; likvärdigt med I l. NI, förr äv. med deras oblika kasus E(DE)R, med en följande apposition; i uttr. för harm, ovilja, hån o. d.
I denna anv. brukas ordet företrädesvis till flera personer, mindre ofta till en enskild individ. Mot DIN II a svara, med syftning på ett flertal, t. ex.: I bättra eder rät aldrigh meer, / Edra Laathundar. Chronander Surge F 7 a (1647), Hvissla i gränderna, / Ert pack! Bellman 3: 234 (1790), Fort härifrån, era galningar! Blanche Läk. 19 (1846), Det ska' jag säga er, era bondbassar! Dens. Jernbär. 44 (1847), Sof sött, ert tiggarfölje! Tengström Kipling Soldatsånger 31 (1899) o., riktat till en enskild person, t. ex.: Er tok. Moberg Gram. 258 (1815), Ni är då ingen klädesfabrikör heller, er bedragare! Blanche Dardanell 83 (1847), Gör nu hvad ni behagar, er grobian. Dens. Bild. 3: 79 (1864), mot DIN II b: Intet ondt will iagh edra skelmer spå. Chronander Surge A 5 b (1647), Iagh (skall) baasa op edra hunsfottar. Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 459 (1663).
Spoiler title