EDITOR e4ditor, i Sveal. äv. 302, m.||ig.; best. -n, numera sällan -en -tω4ren; i best. anv. stundom utan slutartikel; pl. -er -tω4rer. Anm. I ä. tid användes ordet stundom med lat. böjning. J. Wilde hos Halenius Concord. ö. NT Dedik. 1(1734).
Etymologi
[liksom t. o. eng. editor, fr. éditeur, av lat. editor, vbalsbst. till edere (se EDERA)]
filol. utgivare (av en edition). SP 1780, s. 483.C. Lindskog i Handl. ang. tills. af prof. i rom. vältal. i Lund 3: 14(1913).
