SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1917  
EDSVUREN e3d~svɯ2ren, p. adj. -svuret, -svurna.
Ordformer
(-svor- A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. C 3 a (1587), Rääf Ydre 3: 362 (i handl. fr. 1773); se för övr. SVÄRJA)
Etymologi
[av ED, sbst.1, o. SVUREN, p. pf. till SVÄRJA; jfr d. edsvoren, mnt. eitsworen, t. (Livl.) eidgeschworen. Jfr ED-SVÄRJA (sp. 24)]
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. mnt. ävensom av t. geschworen; med avs. på den aktiva bet. hos participet jfr SVUREN, p. adj., samt DRUCKEN m. fl.] om person: som avlagt (vederbörlig) ed; i senare tid i sht om person som avlagt ämbets- l. tjänsteed l. om förrättningsman o. d. som, utan att vara anställd i det allmännas tjänst, gm ed förbundit sig att efter bästa förmåga fylla de förpliktelser som medfölja hans ställning l. tillfälliga uppdrag; ofta substantiverat. Edhsworne RättegångsPersoner .., som hwariom och eenom .. lagh och rätt skipa. Lagförsl. 553 (1604). (Lärarna i församlingen) äro Gvdhi, vthi theras Kallelse edhsworne. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 12 (1633). Vi äro alle edsvorne undersåtare. Linné Bref I. 1: 217 (1768). Edsvuren Mäklare. Smedman Kont. 5: 35 (1872). Ed behöfver ej afläggas af edsvuren embets- eller tjensteman, när denne å embetets vägnar intygar något. Broomé Civilpr. 186 (1880). Edsvuren skeppsklarerare. NDA 1913, nr 39, s. 3. — särsk.
a) (†) i uttr. de tolv edsvurna, om medlemmarna av härads- o. lagmansnämnd. RA 3: 109 (1593). Effter det han icke kunde göra sigh derföre frij eller fästa lagh (dvs. utfästa ed) .. så kunde icke häller de tolff Edsuorna göra honom för samma tilmäle frij. Ångerm. domb. 22 juni 1642, fol. 188.
b) [jfr motsv. anv. av t. geschworner] (förr) om viss edsvuren tjänsteman inom bergsstaten, underbergmästare; jfr EDSVORNER, GESVORNER. Hof Skrifs. 253 (1753).
c) (mindre br.) i uttr. edsvuren vän, vän som svurit en annan trohetsed; fosterbroder; oftast i pl. med reciprok bet. (Konung Niorve o. Viking Jarl) voro edsvurna vänner. Strinnholm Hist. 2: 514 (1836). Böttiger 6: 81 (c. 1875).
d) (numera föga br.) med bestämning som angiver det vartill ngn gm ed förbundit sig. Eedsworen til något. Lex. Linc. (1640; under authoratus). Soldater, som voro edsvurne att lyda Konsuln. Kolmodin Liv. 2: 426 (1832).
2) (†) om person: till vilken man avlagt (trohets)ed; anträffat bl. i uttr. edsvuren herre, konung. Han (har) .. försmädatt H. K. M:t sin edhsvorne herre. A. Oxenstierna 2: 599 (1623). Gvstaff andre och stoore, / .. Sweriges Konung edsworne. Polit. vis. 282 (”382”) (1634). Spegel Pass. 99 (c. 1680).
3) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. i t. (Livl.)] (i skriftspr.) med ed bestyrkt l. bekräftad, besvuren; numera företrädesvis dels om överenskommelse (fördrag o. d.), dels om uppgift (räkning, fordran o. d.). (Vår) eedsworna hörsamheet (dvs. lydnadsplikt). A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. C 3 a (1587). Ett Edhswuret inventarium. Växiö domk. akt. 1707, nr 552. Bevittnad eller edsvuren räkning. Därs. 1795, nr 36. Hvilken som först sig emot edsvurna fördraget försyndar. Johansson Hom. Il. 3: 299 (1846). Risberg Sofokles Antigone 19 (1910).
Spoiler title
Spoiler content