publicerad: 2000
SVÄRA svæ3ra2, v.2, äv. (utom ss. senare led i ssgr numera i sht ngt högtidligt i vitter stil) SVÄRJA svær3ja2, v., svär svæ4r resp. svärjer svær4jer, svor svω4r (svuro svɯ3rω2), svurit svɯ3rit2, svuren svɯ3ren2. (pr. ind. sg. l. sg./pl. svär Mat. 23: 20 (NT 1526) osv.; svärar Murenius AV 133 (1646), Weise 310 (1697); swärer Schroderus Hoflefw. 293 (1629: beswärer); swärj (sverg) VDAkt. (1678), s. 344, Stagnell Banquer. 97 (1753); svärjer (sw-) SynodA 177 (1691) osv. — imper. sg. l. sg./pl. svär 1Mos. 21: 23 (Bib. 1541) osv.; svärj Schultze Ordb. 5217 (c. 1755) osv. — imper. pl. 2 pers. svärjen Runeberg (SVS) 1: 199 (1833), Hos. 4: 15 (Bib. 1917); svärjer (sw-, -e-) Jak. 5: 12 (NT 1526), Kolmodin QvSp. 1: 220 (1732). — p. pr. svärande Snellman Gift. 1: 36 (1842) osv.; svärjande (-es) RA I. 1: 375 (1544) osv. — ipf. ind. sg. l. sg./pl. schwor Petreius Beskr. 1: 15 (1614); schwår BtÅboH I. 4: 72 (1629); soor Tempeus Messenius 10 (1612); svor (svoor) Upp. 10: 6 (NT 1526) osv. svoro (su-, -e) TbLödöse 67 (1587), Girs E14 6 (c. 1630); swur HH XVIII. 3: 80 (1738); svår BtFinlH 2: 105 (1551), TbLödöse 207 (1590); svärde Wägner Norrt. 18 (1908), GbgP 21 ⁄ 8 1951, s. 8; svärjde Hertzberg Päivärinta 2: 61 (1884: besvärjde). — ipf. ind. pl. suarre TbLödöse 201 (1590); -svaaren G1R 2: 38 (1525: tiilswaaren); svoro (-ae, -e) OPetri Tb. 3 (1524), Remmer Theat. 1: 170 (1814); svuro (-e) OPetri Kr. 112 (c. 1540), Östergren (1951); svåro (-e) G1R 4: 178 (1527: beswåre), JMessenius (1629) i HB 1: 174; -svärjde Warburg Rydbg 1: 564 (1900: besvärjdes, pass.); swöre UrkFinlÖ I. 1: 84 (1597). — ipf. konj. svore Dahlstierna (SVS) 205 (c. 1696), Livijn 1: 106 (1806); svure VLitt. 3: 473 (1902). — sup. sordh ArbogaTb. 4: 57 (1546); swrett BtFinlH 4: 90 (1562); surit G1R 1: 66 (1523); svoret OPetri Tb. 3 (1524), Schultze Ordb. 5217 (c. 1755); svorit G1R 1: 32 (1521), KyrkohÅ 1905, s. 231 (1780); svuret Brahe Tb. 102 (1617), Schultze Ordb. 5217 (c. 1755); svurit Schmedeman Just. 36 (1560) osv.; svårit BtFinlH 2: 105 (1551), BtHforsH 1: 143 (1624). — p. pf. schworen Lundström LPGothus 3: 122 (i handl. fr. 1640: schworne, pl.); svoren G1R 1: 328 (1524: besworne, pl.), Dalin (1854); svuren (sw-, -in) Schroderus Liv. 658 (1626: beswurit) osv.; svåren G1R 4: 115 (1527: besvårne, pl.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera bl. i vbalsbst. med svära ss. senare ssgsled, Ekblad 174 (1764; i bet. I 1), Lind (1749; under Abschwerung) osv., OPetri 1: 441 (1528: besuärielse) osv.), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr SVÄRJ.
Ordformer
(-suari- 1526 (: besuariandis, p. pr.). -suerigi- 1529 (: besuerigie). -sver- (-sw-) 1526 (: beswerare)—1547 (: besvernyngh). sverg 1678. svergi- (su-) 1594—1612. sverj- (su-, sw-, -i-, -rr-, -y-) 1526—1769 (: förswerja). swerrig- 1628. swerrij- 1621. svär- (su-, sw-, -hr-) 1773 (: försvära) osv. -svärg- 1725 (: försvärga). svärj- (ss-, sz-, su-, sw-, -rr-, -i-, -ij-, -y-) 1524 (: fforswæria) osv. -a 1773 (: försvära, inf.) osv. -ja (-ia) 1524 (: fforswæria) osv.)
Etymologi
[fsv. sväria, motsv. fd. swær(i)æ (d. sværge), nor. sverge, fvn. sverja, nor. nn. sverje, fsax. swerian, mlt. swēren, lt. sweren, swören, ffris. swera, mnl. swēren (nl. zweren), fht. swerren, swerien (mht. swern, t. schwören), feng. swerian (eng. swear); jfr äv. got. svaran; rotbesläktat med SVARA. — Jfr SVORDOM, SVUREN]
I. intr. o. tr.
1) under bestämda former (särsk. inför domstol l. annan offentlig myndighet, ofta under åberopande av en högre makt o. d.) avge ett högtidligt löfte l. en högtidlig försäkran om sanningsenligheten l. tillförlitligheten av en utsaga l. ett dokument l. anspråk o. d., gå l. avlägga ed (se ED, sbst.1 1); med ed försäkra l. (ut)lova; äv. med obj. dels betecknande ed l. trohet o. d. (se i, j), dels utgörande efterföljande inf. l. att-sats; ofta följt av prep.-uttr. (jfr a) inlett av vid, äv. på, förr uppå (jfr a) (förr äv. med l. om) med huvudord betecknande den l. det som åberopas ss. vittne. Och engelen .. swor om honom som leffuer frå ewogheet till ewogheet. Upp. 10: 6 (NT 1526; NT 1981: vid). Käringh, sägh migh: säger du sant? / Suär uppå tin saligheet pant! Asteropherus 39 (1609). (Vid kröningen av G. II A.) Staffuade Canzelernn Eden för konnungen. Sedenn Steegh konungen op När han Svurett hade, och satte sigh på en Stool för altarett. Brahe Tideb. 102 (1617). Jagh Munthelius swär medh Gudh, att (osv.). ConsAcAboP 1: 220 (1646). Mahometanerne svärja vid alkoranen. Weste FörslSAOB (c. 1817). När ni (dvs. prästen) svär vid Den helige Johannes Döparen så menar ni Djävulen, som är Antikrists föregångare och budbärare. Johnson DrömRosEld 53 (1949). — jfr MED-SVÄRJANDE. — särsk.
a) i uttr. som syftar på det ä. bruket att vid edsavläggelse lägga två fingrar l. handen på bibeln (l. lagboken). Thenne epther(skriff)ne suåre a bokena. JönkTb. 139 (1540). (Vittnet) lade sijnn håndh på laghboken och schwår. BtÅboH I. 4: 72 (1629). Svärja med hand å bok. Weste (1807). Svärja på bibeln. Auerbach (1913).
b) i uttr. svära falskt (förr äv. falskeliga), förr äv. svära till mens, begå mened; jfr j α. SalWijsh. 14: 29 (öv. 1536). Bleff och .. beffuilligiath aff borgie mesterre .. atth huilkien som falskiellighien suer, skall haffua förlisth allth thett hann ähgier. TbLödöse 138 (1589). Schroderus Comenius 834 (1639: til meens). Hur lätt kan icke niding köpa niding / Att swära falskt? Hagberg Shaksp. 5: 411 (1848). DN(A) 25 ⁄ 3 1964, s. 9.
c) (†) i uttr. svära för ngt, svära att man är oskyldig till ngt; äv. i uttr. svära för ngn, med ed bekräfta ngns oskuld. (Sv.) Swärja för ngt, (t.) für etwas schwören. Dähnert (1784). Svärja för en ting betyder äfven Svärja att man är oskyldig till en ting, och Svärja för en, försäkra om ens oskuld. Weste FörslSAOB (c. 1817).
d) (förr) svära trohetsed (jfr i); särsk.: gå krigsmannaed. Morgon swäria de osworne effter revaille. KKD 10: 398 (1704). (Efter Sveaborgs kapitulation) blefvo alla officerare, kapitulanter som ej svoro .. samt alla Auditeurer .. och regementsprester som ej svoro, förda åt Ryssland. UrFinlH 90 (1808).
e) (förr) i uttr. svära på ngt (jfr huvudmom., a, f), svära trohet mot ngt, svära att vara ngt trogen. Vij hafve alle svurit på 1696 åhrs stat. 2RARP 7: 47 (1734). Då vi sväre på de Symboliska böckerna, så sväre vi att föllja den grundsatts, utan hvilken de alldrig kunnat författas. LBÄ 21: 12 (1799). Akademiens rektor, inför hvilken jag hade aflagt .. studenteden, och då bland annat svurit på de akademiska konstitutionerna .. var .. justitierådet Temptander. Böttiger 6: 110 (c. 1875).
f) (†) i uttr. svära på sin tumme, svära o. därvid till vittnesbörd hålla upp sin tumme?; anträffat bl. med efterföljande inf. utan att; jfr II 1 b η. Lång-Anders .. svor på sin tumme til kropp och til själ, / På stunden slå Krögarn ihjäl. Bellman (BellmS) 1: 260 (1780, 1790).
g) (†) i uttr. svära till ngns fana, svära ngns fana trohetsed. Ni är visserligen öfvertygad, att ingen svensk upprigtigare svurit till er fana. Ljunggren SVH 2: 208 (i handl. fr. 1806).
h) i uttr. svära under ngn l. ngt, svära ngn l. ngt trohet o. d.; numera bl. i slutet. Du (dvs. B. Bäck, som anlade skansen på Frösön) hafver kommit landet til at svärija under oss och Sveriges Crono. JmTFmT 3: 32 (1611). Kyrkoherden (i Libelits) hade fått åtta dagars tid att betänka sig, om han ville svärja under Ryska Kronan. UrFinlH 311 (1808). — särsk. (numera bl. om ä. förh.) i uttr. svära under fanan, se FANA 1 b α. När .. en Recrut har swurit under Fahnan (osv.). ReglInf. 1751, s. 532.
i) med innehållsobj. betecknande ed (se ED, sbst.1 1); äv. med indir. obj. betecknande den l. det man försäkrar l. lovar ngt; förr äv. i förb. med endast indir. obj. Svära konungen tro- och huldhetsed (om ä. förh.). Som the eede wj rikena sworid haffuom oss till twinga Saa förhopes oss thet (osv.). G1R 1: 31 (1521). Han sadhe, Så swäär migh. Och han swoor honom. 1Mos. 47: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: Giv mig din ed). Iag swär een dyran Eed, om Iag fing’ sielfwer rå / Thet Iag i Morgon dag, för Altaret skull’ gå. CupVen. A 4 a (1669). Folket .. mumlade fram et twungit bifall, samt sworo, med upräkte finger, den wanlige trohets eden (till Kristian II). Celsius G1 1: 65 (1746). Den ed wi swurit fanan / Är hög och allwarsam. Tollin Dikt. 25 (1844). Genom eder, dem konungen svär folket och folket konungen, stadfästes ett rättsförhållande mellan dem. StatsvT 1901, s. 210. (Vittnena) fingo alltså framträda och svärja vittneseden, om hvars vigt de erinrades. PT 1902, nr 98 A, s. 4. Svära den olympiska eden. SvOrdb. (1986). — jfr ED-, SAMMAN-SVÄRJA. — särsk. (om ä. förh.) i uttr. svära fanan, se FANA 1 b α.
j) med annat obj. än innehållsobj.; särsk. med obj. betecknande trohet l. lydnad l. vänskap o. d.: med ed försäkra l. lova; äv. med indir. obj. betecknande den till vilken försäkran l. löftet görs; förr äv. i sådana uttr. som svära trohet l. huldskap åt l. till ngn; äv. med dels resultativt obj.: med ed åstadkomma, dels med objektiv predikatsfyllnad betecknande resultat: med ed åstadkomma att ngn l. ngt blir så l. så. Svärja varandra vänskap. Hwad skeparen m(edh) sijt skipfolk sworet haffde. OPetri Tb. 3 (1524). (Ständerna) haffwe sworedtt Oss hullschapp och Manschapp till. E14R 1561, 1: 92. Vid detta heliga altare, der de unga .. svära trohet åt sin Frälsare. Wallin Rel. 1: 183 (1814, 1825). Svärjen lejd och vård åt förarn Anton, / Då med barn och maka är jag fången. Runeberg (SVS) 1: 199 (1833). Att häradsnämnden skulle .. svärja de redan fällde edsöresbrytarne biltoge kunde .. se ut som en dom. Schlyter JurAfh. 2: 227 (1879). Fältherrn, som vi svuro lydnad. Snoilsky 2: 15 (1881). De har svurit varandra tro och loven vid altaret. SvHandordb. (1966). — jfr AV-, BORT-, EFTER-, FÖR-, SAMMAN-, TILL-SVÄRJA. — särsk.
α) i uttr. svära mened, förr äv. men, se MENED 1 a resp. MEN, sbst.1 2; jfr b, II 1 b β. — jfr MEN-SVÄRJA.
β) (†) i uttr. svärja duskap l. broderskap med ngn, med ed ingå duskap l. brorskap (se BRODERSKAP 1 j). Blifwa och någre aff .. Presterskapet befalltt .. att the .. icke swäria duskap medh lösachtige och öfwerdådighe personer. SUFinlH 5: 192 (1617). The Präster, som falla i bolerij, öfwa sigh i dryckenskap, ther under swäria broderskap och dricka duskål .. straffas medh probban. KOF II. 2: 217 (c. 1655).
k) (†) i p. pf. i vissa predikativa anv.
α') i uttr. vara svuren mot l. med ngn, ha sammansvurit sig mot l. med ngn. Ther komo löpandes Mickels wänner, / En stoor hoop, både qwinnor och swen(n)er, / Grimbart, Apan, Muszhunde(n) then lille .. Och fleer, som moot hono(m) woro sworne. Forsius Fosz 564 (1621). Namnet skall stå qvar, och bli mot Sturen / Ett klart bevis att han med oss är svuren. Franzén Skald. 3: 213 (1829).
β') i uttr. vara svuren till l. vid l. åt ngt, gm ed ha förpliktat sig till ngt l. till att iaktta trohet mot ngt; äv. med försvagad bet.: okritiskt ha anslutit sig till ngt. (Genom en tjänstetillsättning) worde factio Lenæana stärckt och metaphysica togho öffwerhandena, till hwilken alla Arhosienses äro schworne. Lundström LPGothus 3: 122 (i handl. fr. 1640). Som sköldsven, eller sjelf din sköld, jag svuren / Till hvarje tjenst dig är. Atterbom SDikt. 1: 251 (1809). Hvad mig beträffar, då jag ej är svuren / vid någondera fanan (osv.). Franzén Skald. 7: 108 (1841, 1861). (H.) Hedlund (huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning) var svuren åt allt, som kunde etiketteras med orden nytt eller liberalt. 4GbgVSH V—VI. 3: 45 (1903).
α') i uttr. bli svuren (för ngt), om konung: erhålla trohetsed (ss. ngt). Konung Eric .. blef hyllad och sworen. Tegel E14 1 (1612). Ther och Konungh Erich samma tijdh åter på nytt, bleff Hyllet och sworen för Sweriges Rijkes Arffkonungh. Dens. G1 375 (1622).
β') i uttr. ngns död är svuren, eg.: ngns död är bekräftad med ed l. löfte, anträffat bl. med försvagad bet.: ngns död är med visshet garanterad. Du segrar då, Pompé, och Yngves död är svuren! Leopold 1: 61 (1790, 1800).
2) i förbleknad anv. av 1: uttala en kraftig försäkran l. bedyran i allm. (utan juridisk l. annan, t. ex. religiös, formell förpliktelse); i sht i uttr. svära på (förr äv. uppå) ngt (jfr a), försäkra l. bedyra att ngt är sant l. att ngt förhåller sig så l. så l. att löfte skall hållas o. d.; garantera; äv. med obj. (särsk. betecknande ed l. att-sats l. efterföljande inf.) Doch swore .. (dalkarlarna) ther vppå, at the aldrigh .. skulle giffua Jösse Ericson skatt. OPetri Kr. 168 (c. 1540). Iagh haar och well lefuat then stund, / Att iagh haar toordt swäria uppå, / Iagh skulle ey sådana tanckar få. Asteropherus 27 (1609). Barnen .. sworo dyrt derpå, at de hade sedt Jerusalems Skomakare. Roman Holbg 285 (1746). (De) svoro .. på att gifta sig med hvarandra. Lindegren 1: 88 (1805). Han svär högt och dyrt, att han för ingen, utom för mig, yppat hemligheten. PDAAtterbom i 3SAH 37: 210 (1845). Från den stunden svor Tord i sitt sinne, att arrendatorn skulle bort från Järnö. Siwertz Sel. 2: 118 (1920). Jag svär på, att det är sant. Cannelin (1921). (Han) visste att min son hade flyttat hemifrån .. över vilket — det svär jag — jag endast var glad. FemFinFörf. 22 (1974). — särsk.
a) i uttr. svära på (jfr huvudmom.), äv. vid ngt, kritiklöst l. osjälvständigt o. mer l. mindre fullständigt instämma i l. anamma ngt l. skriva under på ngt; särsk. [efter lat. iurare in verba magistri (Horatius Epistulæ I. 1: 14)] i uttr. svära på (äv. vid) mästarens (äv. magisterns) ord, kritiklöst osv. instämma i ngns (i sht sin läromästares) ord, vara kritiklös l. osjälvständig i sitt förhållande till läromästare o. d. Ty såsom ingen af oss underkastat sig then olijdelige träldomen att swärja på alle Aristotelis opinioner, så är och ingen ibland oss, som icke en stor dhel af then .. mannens böcker .. i sitt höga Wärde holler. Annerstedt UUH Bih. 2: 300 (i handl. fr. 1687). Et par andra sutto bredewid, altid wane at swärja på denna mannens ord. Dalin Arg. 1: 33 (1733, 1754). Som noviser svuro båda .. än så länge vid magisterns ord. Siwertz JoDr. 47 (1928). (Hj. Söderberg) hade redan från ungdomen visat en stark olust att svära på magisterns ord. BBergman i 3SAH LXI. 2: 8 (1950).
b) (†) i uttr. icke svärja för(e) ngt l. att (osv.), icke försäkra l. garantera, äv.: svara för ngt resp. att (osv.). Så swärie wij ther icke stort före, att hwar samme hertig Albricht, Bisp Mons, Oloff Brompz, och Oloff j Grälleste kunne bewijse oss någen skalkhet eller förrädere stycke, då haffwe the thet icke fördrag. G1R 16: 524 (1544). Jag swär intet före, at tu icke äst af samma sinne. Scherping Cober 1: 306 (1734). Man kan icke svärja för händelser vid hofvet, och i synnerhet, där inconsequenta fruntimmer ega så mycken credit. GJEhrensvärd Dagb. 1: 37 (1776). Vårt afsked var så hjärtans förtroligt, att om det varit på annat ställe, hade jag icke svurit före, att jag icke .. beseglat det med en kärlekskyss. Ekmanson Sterne 2: 14 (1791). Jag svär icke för att så förhåller sig. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det kan jag icke svärja för, (dvs.) icke med säkerhet utlofva. Dalin (1854).
3) yttra l. uttala en svordom l. svordomar (se SVORDOM 2); ofta i jämförelser; äv. med obj. (se b). Svära och dundra. Svära och förbanna (i sht förr äv. bannas). Svära och gorma. Svära som en borstbindare, svära grovt. The mich begabbadhe sworo emoot mich. OPetri 1: 112 (1526). Tå begynte gåssen grufwelig sweria, och gifwa sigh dhen elake och nekade. UUKonsP 6: 154 (1662). Han swär som en Dragon, kneckt. Mont-Louis FrSpr. 293 (1739). Kors! Brudens hvita handske sprack, / Brudgummen svär och gråter. Bellman (BellmS) 1: 129 (c. 1771, 1790). Svärja som en hyrkusk, som en turk. Weste (1807). ”Sluta då för fan!” ”Per! Inte svära i damsällskap.” Bergman HNådT 67 (1910). Det svärs i halvmörkret, kranarna gnissla ut sina entoniga visor i natten. Lo-Johansson VagFrankr. 67 (1927). En rufsig, halvberusad kvinna gled ned i trappan till den underjordiska toaletten, där hon dock svärjande konstaterade att det var stängt. Siwertz Tråd. 11 (1957). — jfr BLOCK-, BORT-, MOL-, SMÅ-SVÄRJA o. STOR-SVÄRA. — särsk.
a) i uttr. svära över l. mot l. åt l. på, förr äv. i ngn l. ngt, yttra en l. flera svordomar över l. mot l. åt ngn l. ngt; äv. med bestämning inledd av prep. vid (förr äv. om) med huvudord betecknande den som åberopas; i uttr. svära på ngt äv.: bekräfta l. poängtera ngt gm att yttra en svordom l. svordomar. Wij skole fruchta och elska Gudh, at wij icke bannas eller swärie widh hans nampn. Cat. 1562, s. A 5 b. Swäria om Djeflar och Satan, / Thet är nu dageligh seedh. PolitVis. 351 (1650). Jag harmades på alt, och vtan ända swor / Så väl på himlens Gud, som then i afgrund bor. Kolmodin QvSp. 1: 605 (1732). Om näringars frihet man pratar / Och svär mot författningars tvång. Valerius 2: 17 (1811). Klockarn undan värmen flytt / till sin hummelsal och blundar ... / vaknar, svär i alla hundar / och så somnar han på nytt. Lybeck Dikt. 1: 22 (1890). Fy fan! Det svor jag på, säger morfar och blir upprörd. Wassing Dödgr. 192 (1958). Han slog oss och svor åt oss och drev på oss så att vi till slut inte orkade gå vidare. Malmqvist BerTräskmark 1: 327 (1976). Det hör till sommaren att man ska svära över vädret och TV:s meteorologer. SvD 25 ⁄ 6 1998, s. 4.
b) med obj. (i sht innehållsobj.); särsk. dels med obj. betecknande ed, dels i uttr. svära ve och förbannelse över ngn l. ngt; stundom äv. ss. anföringsverb. Svärja en kötted. Schultze Ordb. 5217 (c. 1755). Här brast Församlingen i skratt: / Och Pastorn, fattande sin hatt, / Svor pest och död mot sina Bröder. Kellgren (SVS) 2: 342 (1792). (Han) svor en salva, så att det osade svavel i hela skjulet. Schulze Emigr. 71 (1930). Malm Roberts Arund. 224 (1939; med avs. på eder). När han såg att hela hans kropp var täckt av gåshud .. började han svära ve och förbannelse över abboten. Malmqvist BerTräskmark 1: 28 (1976). Fan också! svor han. Karnstedt Gnistsk. 77 (1990).
c) i uttr. svära i kyrkan o. d., särsk. bildl., i fråga om att (drista sig att) ha en avvikande mening om ngt som enligt vissa personer är sakrosant o. icke får angripas l. kritiseras. Eftersom politikerna inte törs ta upp .. debatten (om Sv:s neutralitet) är det en viktig sak för oss andra att då och då svära i kyrkan. SvD 13 ⁄ 10 1988, s. 1. Kanske är det en miljöskada .. att det känns som att svära i kyrkan när man talar om vårt behov av både stora och små kapitalister. Därs. 28 ⁄ 6 1989, s. 3. Några direkt EU-positiva inlägg (förekom på miljöpartiets kongress). Men för partiledningen är detta plötsliga svärande i kyrkan mindre välkommet. GbgP 8 ⁄ 2 1999, s. 2.
4) (numera bl. i formen svära) på ett (i sht i estetiskt avseende) obehagligt l. störande sätt kontrastera (se d. o. 2) l. sticka av (se STICKA AV 10); numera bl. i uttr. svära mot ngt, på ovan angivet sätt kontrastera l. sticka av l. strida (se d. o. 3) mot l. stå i strid (se STRID, sbst. 4) med ngt, inte passa ihop l. stämma överens med (ngt); i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.: kontrasterande l. motstridig l. motsägande o. d. De där färgerna svär mot varandra. Kellgren (SVS) 2: 291 (1788). En hel och ren gröfre drägt stöter ej, men allt som svär, allt som är gentilt på fusk. Geijer I. 3: 62 (1810). Et slags hattar kallas äfven Capotes, de äro ibland af skottskt flor med tvenne svärjande (disparata) färger, brunt och grönt. KonstNyhMag. 1: 8 (1818). (Det krävs) att konstnären .. tager reda på och troget återgifver den situation och de enskildheter, han vill ur dikten upptaga så att text och illustration icke .. svära svårt emot hvarandra. VRydberg (1881) hos Warburg Rydbg 2: 388. De gula revererna svuro åtskilligt mot den himmelsblå färgen. SDS 23 ⁄ 2 1901, s. 2. (Det adnektiva förhållandet kallas) Adversativt, då förbindelsens leder tänkas visserligen såsom i realiteten med hvarandra förenade, men dock därvid åtminstone i viss mån svärande (kontrasterande) mot hvarandra. Noreen VS 5: 149 (1906). (Biskop Thomas’ frihetsvisa) kan ej ha skrivits före konung Eriks avsättning i Sverige. En annan tolkning svär mot de ledande idéerna i Thomas’ politiska författarskap. HT 1925, s. 225. Kroppkakor är liksom isterband och lungmos en av de där svenska, kryddiga, kraftiga maträtterna som svär mot allt vad sentida kostförnuft heter. DN 31 ⁄ 5 1989, s. 19. — särsk. bildl.: vara motig l. besvärlig; anträffat bl. i den särsk. förb. SVÄRA EMOT.
5) [sv. dial. svära, knirka, knarka, om ekrar som sitter löst i vagnshjul, äv.: surra, vina, om sten o. d. som kastas, äv.: fräsa, om katt] (i formen svära) (numera bl. tillf.) i bildl. anv. av 3, i fråga om det ljud som uppkommer, då ngn går l. kör på hårdfrusen snö: knarra (se KNARRA, v. 1 a). Aftonen är klar och kall, snön svär under stövelsulorna. Lindström Landk. 88 (1941).
II. refl.
1) motsv. I 1 (o. 2): med ed förplikta sig, svära; utom i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgr numera bl. med predikatsfyllnad (se a). — jfr AV-, BORT-, ED-, FÖR-, SAMMAN-SVÄRJA. — särsk.
a) med predikatsfyllnad betecknande resultat.
α) i uttr. svära sig fri, med ed fria sig, särsk. i uttr. svära sig fri från l. för ngt, med ed fria sig från anklagelsen att vara skyldig till ngt (jfr FRI 28 a); äv. med förbleknad bet., motsv. I 2: bedyra sig vara oskyldig (till ngt). Henrich begärte, at om Olaus kan swäria sig derföre frij, så will iag wara tillfridz der medh. ConsAcAboP 3: 255 (1667). Jan i Nabben blef stämd som far, / men svor sig fri ifrån hela saken. Melin Dikt. 1: 124 (1888). Hon förstår nog, att han vill svära sig fri för hustruns skull. Lagerlöf Saga 32 (1908). Vill man pådyvla .. (B. Croce) faderskap till fascismen — även sådant händer — svär han sig lidelsefullt fri. Johanson Stärbh. 146 (1930, 1946). Hjalmar Söderberg svär sig fri från att det skulle ligga något ”barnsligt prästhat” bakom hans religionshistoriska studier. BBergman i 3SAH LXI. 2: 148 (1950).
b) i vissa numera obr. uttr. (jfr a β).
γ) svära sig till skada, svära till sin egen nackdel. Den som icke bryter sin ed, om han ock swurit sig till skada. Ps. 15: 4 (öv. 1887).
δ) [fsv. sväria sik undir] svära sig under l. till l. åt ngn l. ngt, med ed förbinda sig att tillhöra ngn l. ngt o. d.; särsk. i uttr. med prep.-adverbialets huvudord betecknande fana l. regemente betecknande att ngn svär ngn l. ngt trohet l. obetingat ställer sig i ngns l. ngts tjänst o. d. Halfparthenn af thenne landzorthen (dvs. Österbotten) .. hafuer för thenn räddoga skuld suorid sigh vnder Flemingenn. UrkFinlÖ I. 1: 114 (1597). Widekindi KrijgH 636 (1671: vnder Kongl. M:tz Regemente). KKD 7: 197 (1683: under fahna). Så har all Wärldens häär till älskog sworit sig. Dahlstierna (SVS) 207 (c. 1696). Förrädarne stelfwe, öfwerlöpare och Fahnflychtige .. Swärja sigh nu vnder then enas, strax vnder ens annars Fahna. Isogæus Segersk. 655 (c. 1700). Därs. (: til någon Fahna). Den största del af dem, som sig til JESUM sworo, / War fattig. Kolmodin QvSp. 2: 442 (1750). Chydenius 28 (1765: till ett samfund). Blott den är man, som åt båda (dvs. tro och kraft) sig svär. Geijer I. 3: 211 (1811).
ζ) med sig i reciprok bet., i uttr. svära sig trohetens ed, med pluralt subj.: svära varandra trohetsed. Åter ett älskande par svärjer sig trohetens ed. Atterbom SDikt. 2: 103 (1813, 1838).
η) svära sig i tummen, med ed bedyra sin oskuld o. ss. vittnesbörd sätta upp tummen i luften?; jfr I 1 f. (Han berättade att) det .. var den ”tjufstrykern” som anammat dem och att det inte var värdt att han nekade och ”svor sig i tummen”, ty det var ändå den rackarn som var gerningsmannen. Adelsköld Dagsv. 1: 104 (1898).
ϑ) svära sig i fingren, okritiskt förplikta sig att göra ngt (utan att kunna l. vilja hålla det)? (Svaret) möttes wäl med det inkast, at detta liknade de förra brukeliga Skeppare-Eder .. och at fara är, det många skulle swärja sig i fingren. Posten 1768, s. 219.
2) motsv. I 3: svära; utom ss. senare led i ssgn FÖR-SVÄRJA numera bl. (mera tillf.) med predikatsfyllnad l. adverbiell bestämning betecknande resultat; förr särsk. i uttr. svära sig i djävulens våld, svära sig till fan, försvärja sig (se FÖRSVÄRJA 4) till djävulen. H(er)r Pähr plägar med doblande svärja sig i diefvulens våld när han tappar, att han aldrig mera skal spela el(le)r dobla. HärnösDP 1694, s. 266. Weste FörslSAOB (c. 1817: till fan). Med bister håg svor kusken sig hes på sin tron. Procopé Vers 28 (1908). Så drifver jag omkring på gatorna, min afsikt var att gå hem, svepa om mig en filt och svära mig till sömns. Janson CostaN 1: 168 (1910).
1) till I 1: gm att begå mened förspilla (sin själ l. salighet l. heder o. d.). VDAkt. 1691, nr 132 (med avs. på själ o. salighet). Icke .. förswor sig den riddaren som swor på sin heder, ty han hade aldrig någon; eller om han hade någon, hade han swurit bort den långt förut. Hagberg Shaksp. 6: 297 (1849). Jag skulle våga svära bort min själ på att du aldrig förr har varit inom en örtagårdsmur. Lagerlöf Saga 140 (1908). Redo att svärja bort sin själs salighet på att (osv.). Jönsson Eko 73 (1930).
2) till I 3: gm att svära fördriva l. upphäva (ngt); äv. förbleknat i bedyrande uttr., särsk. i uttr. svära bort sin själ l. (själs) salighet på ngt l. att (osv.), betecknande att ngn med själen osv. ss. pant l. garanti försäkrar ngt l. att det förhåller sig på ett visst sätt l. att ngn uppriktigt menar vad han sagt l. lovar hålla ett löfte o. d. Fattigdom kan en vare sej prata bort eller svära bort. Martinson Kvinn. 159 (1933).
3) (vard.) till II 1, refl., i uttr. svära bort sig, förr äv. svära sig bort, svära falskt (o. därmed göra sig hemfallen åt fördömelse), begå mened, försvära sig (se FÖRSVÄRJA 5). Stagnell Banquer. 97 (1753). Magdalena svor sin konung båld, / Att hon aldrig varit i manna våld. / ”Magdalena svär dig intet bort, / Du hafver aflat foster tre!” SvForns. 1: 378 (1811). DN(A) 3 ⁄ 11 1957, s. 14.
4) till II 1, 2, refl., i uttr. svära bort sig till ngn l. ngt, med ed (se d. o. 1, 2) förbinda sig att tillhöra ngn l. ngt, försvära sig (se försvärja 4); äv. utan prep.-bestämning. — Visst för sjuhundrade ... — Svär inte bort sig nu, lille Löjtnant. Ridderstad Samv. 2: 250 (1851). Andra menar, att maran är en mänska (och inte en katt), som svurit bort sig till den onde och efter sin död blivit förvandlad till mara. Landsm. 605 (1911). —
SVÄRA EMOT10 04, äv. MOT4.
1) (förr) till I 1: gå ed av motsatt innehåll; äv.: gå emot (ngt) gm att svära ed av motsatt innehåll. Ganger hin i geen Eedh i mote .. (dvs.) om then andre swär emoot. Stiernhielm WgL 104 (1663). Det hade jag kunnat swärja emot, när jag war hemma. Dalin Arg. 2: 175 (1734, 1754). Dyrt swärja de se’n på / Att de ha bortskänkt ringarna åt karlar, / Men wi stå på oss raskt och swärja mot. Hagberg Shaksp. 12: 381 (1851).
2) (†) till I 4 slutet, med subj. bestående av ett allmänt neutralt pron.: vara motig l. besvärlig, gå ngn emot. Thomander Pred. 1: 417 (1849).
3) (†) till II 1, refl., i uttr. svärja sig emot ngn, sammansvära sig emot ngn (se SAMMAN-SVÄRJA 1). Omsidher .. vpwäxte thet stora Krijget, tå hela Landet Peloponnesus hade sworit sigh emot the Athenienser. Schroderus Sleid. 18 (1610). —
SVÄRA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0. till II 1, i uttr. svära ifrån sig ngt, äv. svära sig ifrån ngt l. svära ngt ifrån sig, svära sig fri från ngt (se svära, v.2 II 1 a α) l. med ed klara sig undan ngt; med ed lova att avstå från ngt o. d., äv.: avsvärja sig (sin tro). Atte skulle swerie ssiig jfrå, atte aldriig wåre .. herris draffwantz, nemliig, Hæmingz, dødh wollandis. 2SthmTb. 1: 141 (1546). Then som skylles, och effter alt anseende hålles för at wara fader, swär synden ifrå sig. Swedberg Påminn. § 11 (1712). Du (drottning Kristina) for från Sverige och de stora dina; / .. och svor ifrån dig dina fäders lära. Nicander Hesp. 2 (1835). Kunde tjufven svärja sig från galgen, så blef han aldrig hängd. SvOrdspråksb. 52 (1865). Man svärjer trohetsed till frihetens Messias, / .. men kommer striden så om dagligt bröd / .. Då återvänder man till köpenskapen / och allting lågt man svurit från sig nyss. Fröding Eftersk. 1: 35 (1893, 1910). Ja, mamma hans är död och pappa hans svor ifrån sig honom vid tinget. Högberg Vred. 1: 63 (1906). Svärja sig ifrån ngt, se svärja sig fri. Auerbach (1913). —
SVÄRA IN10 4.
1) (om utländska förh.) till I 1: låta (ngn) gå ämbetsed l. avlägga tjänsteed; ofta i pass., om ämbetsman: gå ämbetsed, avlägga tjänsteed. Bara några timmar efter det Mr Hoffman svurits in av presidenten i högsta domstolen, Vinson, satte han fart på europasändningar till fem länder för 21 milj. dollars. NTid 19 ⁄ 4 1948, s. 6. Innan man svärs in som jurymedlem så (osv.). Pyk MacLaine HittaHem 78 (1975). På söndagen for (den blivande presidenten) Ronald Reagan till Mexiko på sin första och enda utlandsresa innan han svärs in den 20 januari. GbgP 5 ⁄ 1 1981, s. 8. (Finlands nye president) Koivisto kommer att sväras in på onsdag. Därs. 27 ⁄ 1 1982, s. 1. Tjeckoslovakiens president Gustav Husak svor på söndagen in en ny regering under ledning av premiärminister Marian Calfa. SvD 11 ⁄ 12 1989, s. 4.
2) (†) till II 2, refl., i uttr. svära sig in i ngt, försvärja (se försvärja 4) sig till ngt. Jag har svarat, att mina rimmerier ej äro passande ihop med det allvarsamma, majestätiska, stela fortskridandet i Upsalakalendern, och hellre än att börja svära mig in i dessa former, hvartill jag ej duger, vill jag (osv.). CFDahlgren (1885) hos Thomander TankLöj. 136. —
SVÄRA PÅ. (†) till I 1, i uttr. svära ngn ngt på, gm ed få ngn fälld för ngt. Laggen förmeler att Målzägandee schulle Sweria honnom dråpeth på. HammarkDomb. 26 ⁄ 4 1597. —
1) (†) till I 1: tillsammans l. på en gång avlägga ed. (Lat.) Conjuro .. (sv.) jag swär tilsamman. Cellarius 95 (1729). Lindblom 1: 561 (1790).
2) till II 1, i uttr. svära sig samman l. tillsamman(s), sammansvära sig (se sammansvärja 1); äv. oeg. l. bildl. (jfr sammansvärja 1 b). I samma herredagh (i Sthm 1494) swor rikesens rådh sigh til samman, at huadh then ena öffuergik skulle och then andra öffuergå. OPetri Kr. 284 (c. 1540). The Landskap, som sträckte sigh ifrån Slawonien in til Frankrijket sworo sigh .. samman emot the Romare. Schroderus Sleid. 71 (1610). (Israels folk blev förföljt,) lijka såsom alla Dieflar och afgudar hade swurit sigh til Israels fördärff och vndergång tilsamman. Sylvius Mornay 362 (1674). Allt svär sig samman för att fördystra de lyckosamma utsikterna. Abelin TrInomh. 5 (1904). Brändebols bönder svor sig samman och lovade varandra, att (osv.). Moberg Rid 25 (1941). —
SVÄRA TILL10 4. [fsv. sväria til]
1) till I 1; särsk.
a) (†) framsäga en ed l. svära (att göra ngt). Äntliga swor jagh til, jag skulle mitt ytterste wåga. SColumbus (SVS) 2: 109 (1669).
b) (numera föga br.) i fråga om att svära ngn trohet, i uttr. svära ngn huldskap och manskap till, svära ngn huldhet till. Hertogarna med rikes rådh sworo .. (konung Birger) huldskap och mandskap til i gen. OPetri Kr. 112 (c. 1540). I Folk, som Hione-Lag på ewigt löfte byggen / .. Som uti Mot och Med den huldhet aldrig ryggen, / Där I E’r swurit till. Frese VerldslD 98 (1717, 1726).
c) (numera föga br.) i uttr. svära ngn ngt till, med ed lova ngn ngt. Ty vthi titt Doop swor tigh Gudh til .. at alt thet han förwerffuadhe medh sijnom döödh, thet är nu titt. PPGothus Und. Bb 4 b (1590). Vid karparnas damm med vattendill / och vass bland ek och fur / svärjer han prinsessan till / sin kongliga amur. Karlfeldt FridLustg. 37 (1901).
2) till I 3: yttra l. uttala en svordom, utbrista i svordom(ar); förr äv. med innehållsobj. betecknande ed. Curöö Daniel svor till och sadhe: iagh heeter Curöö Daniel i tusende dieflar. Hall KultInt. 33 (i handl. fr. 1631). Han swor til en kött-ed. Serenius (1741). ”Besitta detta skrik”! — svor Ufven till en gång / Vid Tuppens gälla rop, — ”Han bryter af min sång”. LBÄ 21—22: 115 (1799). Strömholm Fält. 285 (1977). särsk. (†) i uttr. svära ngn till, svära på ngn. Iag haar taalt med någre aff secretererne och begärt, de wille öffwerleffuerira’n (dvs. böneskriften), män de ha swurit meig till och iag weet .. att de intet töras fram med dem så länge dät står så illa till med hans M(ayes)t(ät). Ekeblad Bref 2: 182 (1660; rättat efter hskr.).
3) till II 1, i uttr. svära sig till ngt, förr äv. svära sig ngt till, medelst edgång tillskansa sig ngt. Ingen må swäria sigh peninga til. DomRegl. mom. 30 (c. 1530). Svärja sig till ngt. Meurman (1847). —
SVÄRA TILLHOPA. (†)
2) till II 1, i uttr. svärja sig (i förbund) tillhopa, sammansvärja sig (se samman-svärja 1). Woro meer än fyratiyo män som så hadhe sworit sigh till hopa. Apg. 23: 13 (NT 1526; Bib. 1917: sammansvurit sig; NT 1981: svurit). OPetri Kr. 150 (c. 1540: i förbund). Apg. 23: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: sammansvurit sig; NT 1981: deltog i denna sammansvärjning). —
SVÄRA UT10 4. (numera bl. tillf.) till I 3: svära färdigt. Kapten hade .. ännu icke hunnit svärja ut, förrän mesanen dånade ned. Snellman Gift. 2: 36 (1842).
(I 3) -ORD. (svär- 1654 osv. svärj- 1930) ord som man använder då man svär, svordom, fult ord (se ful 4 b). För huilken sak skull han H(er)r Assess(or)n oss fattige folk med sine swär ord och tillwijtelser inthet ringa angrepet och efftersatt hafwer. VDAkt. 1654, nr 2. Så länge hon inte säger ’faen’ eller ’djävelen’ så säger hon ju inga riktiga svärjord. Bergstrand-Poulsen GMänn. 19 (1930). Fröken tycker visst att ingenting är nåt. Inte fräcka saker å inte svärord å inte rök heller. Palmborg SvårhBarn 28 (1935).
B (numera mindre br.): SVÄRJ-ORD, se A.
C (†): (I 1) SVÄRJE-DAG. [efter t. schwörtag] dag för avläggande av ed. Lind 1: 1403 (1749). —
Avledn.: SVÄRJARE, m. ⁄ ⁄ (ig.). [fsv. -sväriare (i ssgn mensväriare, menedare); jfr d. sværger; jfr äv. t. flucher] till I 1 o. 3: (mans)person som svär; i sht o. numera nästan bl. till I 3: (mans)person som (ofta) använder svordomar; förr äv.: menedare. (Till syssloman vid hospital) skal taghas icke nogon drinckare, sweriare eller then, som mykin barn hafwer. Rudbeckius Kyrkiost. 53 (c. 1635). (Sv.) Swärjare, (lat.) Jurator, perjurus. Schenberg (1739). Uppenbara drinkare och svärjare. Månsson Rättf. 1: 255 (1916). Slaktarn var den värste svärjaren i Färs härad. Nilsson HistFärs 10 (1940). jfr stor-svärjare.
Ssg: svärjare-pelle. (i sht i vissa trakter) man som ofta brukar svordomar, storsvärjare. Wranér HolgerSkrädd. 12 (1885). Dens. Hvard. 6 (1889). —
SVÄRJERSKA, f. (numera bl. tillf.) kvinnlig svärjare. Lind 1: 731 (1749). Östergren (1951; angivet ss. sällsynt).
Spoiler title
Spoiler content