publicerad: 1920
EJ äj4, adv.
Anm. 1:o. Rörande förh. mellan ej o. dess synonymer ICKE o. INTE se under dessa ord. Här må bl. anföras följande rörande ej. I början av 1500-talet uppträdde i sv. (liksom i övriga nord. spr.; se Brøndum-Nielsen Sproglig forfatterbestemmelse 138 f.) en tendens att utbyta ej, som i fsv. tid varit den övervägande brukade negationen, mot ICKE. L. Andreæ o. normalspråket i NT 1526 ha kvar ej nästan bl. i förb. ej heller o. eller ej. O. Petri, som i början av sitt skriftställarskap använde ej, övergiver omkring 1526 detta ord för ICKE. Jfr Lindqvist Reform.-tidens bibelsv. 108 f., 114, 177, 179, 182, 94* f. F. n. lever ej kvar bl. i skriftspråket, särsk. i lagspråk o. poesi. Från det naturliga talspråket, såväl det riksspråkliga som det mer l. mindre dialektiska, har det alldeles försvunnit. Det enda undantaget torde vara den nedan under 1 d omnämnda anv. samt i affektbetonade förb. som: Du ska' göra det, antingen du vill eller ej. I båda fallen torde ej ha bevarats gm affektbetoningen.
2:o. Rörande ordets plats i satssammanhanget se under ICKE o. INTE samt J. A. Aurén i 3 SAH 22: 314 f. (1907).
1) uttr. för negation, tjänande att negera antingen en hel sats l. ett enstaka ord l. ett uttryck: icke, inte. Fattigom, blindom och lamom ther eij förmaa att komma i Spettal .. för theras armodh. G. I:s reg. 1: 34 (1522). The samma (hedningarna) (än thå the haffua ey lagh) äro the lekuel sigh sielffuom lagh. Rom. 2: 14 (NT 1526; Bib. 1541: än doch the icke haffua Laghen). Ej må någor sluta kiöp, eller skifte med öfvermaga, jungfru eller vanvettig om theras jord. JB 4: 7 (Lag 1734). Ej med klagan skall ditt minne firas, / Ej likt dens, som går och snart skall glömmas. Runeberg 2: 28 (1835). Ej så, att detta drama är .. storslaget ..; det är allenast en sorglöst lekande framställning af ett kärleksäfventyr. Andersson Ratnavali 5 (1892). Att indela förnimmelserna efter anatomiska förhållanden går helt enkelt ej. Öhrvall Populärvet. upps. 74 (1909). Ej under, att (Nya Elementar-)skolan från första början kom ”i ropet”. Almquist G. Wennerberg 119 (1917). — särsk.
a) med den nekande bet. av hela den av ej o. det negerade uttrycket bildade förbindelsen i ngn mån modifierad, vanl. försvagad l. förmildrad. — särsk.
α) framför ord l. uttr. som beteckna ett (en) mycket stor(t) l. mycket ringa antal l. kvantitet, varvid hela förbindelsen kommer att uttrycka ett (en) ganska ringa resp. ganska stor(t) antal l. kvantitet. Numera har kroppsarbetaren vanligen ej den minsta vinsten av ett företag (dvs. snarast den största). Ej (så) få (dvs. ganska många). Han bewiste eij mongom nåde. Hund E. XIV 1 (1605). Han blef .. ej så litet vredgad. C. D. af Wirsén i PT 1911, nr 167 A, s. 3.
β) framför annat nekande uttr., varvid hela förbindelsen får en (vanligen i ngn mån försvagad l. förmildrad) jakande bet. Ej utan skäl, på ganska goda skäl. Det vore ej alldeles otänkbart (dvs. ganska tänkbart). Det är ej utan att osv., det förhåller sig nog så att. Ej illa, tämligen bra. Det vore ej olikt honom (dvs. ganska likt). Hans sång var ej oäfven. Berzelius Reseant. 348 (1819). Det kan ej nekas, att författaren med en viss visionär styrka låtit oss ana hvad alla dessa qvinnor måtte hafva lidit. C. D. af Wirsén i PT 1910, nr 167 A, s. 3.
Anm. till a. Dylika konstruktioner användas ofta, då man ej vågar l. vill giva uttryck åt en fullkomlig visshet.
b) med ett följande, negationen förstärkande ord l. uttr. som angiver ngt ringa l. obetydligt, i sht framför en ss. räkneord l. obest. art.: icke (en l. ngn) enda, l. framför en superlativ. Ej ett dugg. Ej ett dyft. Ej ett grand. Ej ett (enda) öre. Ej det minsta. Man har ej sett den minsta skymt av honom. Det lider väl ej ringaste tvivel att ... Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i .. (Vesuvius') inre. Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Rydberg Sägn. 4 (1874). Han har ej sofvit en blund på natten. Wirsén Krit. 41 (1898, 1901). — särsk. i uttr. ej ens, se under ENS, ej en gång, se under GÅNG.
c) ställt sist i en icke ytterligare utförd sats, vars innehåll suppleras ur det omedelbart föregående, särsk. i förb. eller ej, varför ej, varom ej. Är thet .. rätt ath man giffuer keisarenom skatt eller ey? Mark. 12: 14 (NT 1526). Faust har undertecknat .. utan dold vån till frälsning. Hvarom ej skulle han redan nu trådt förnedringens väg. Rydberg 2: 353 (c. 1870). Hos .. de .. civiliserade nationerna finna vi sociala åtskilnader, hos de s. k. vilda ej. Fahlbeck Stånd 7 (1892). ”Nå litar tante på Schönfeldt?” ”Nå, hvarför ej?” Högberg Vred. 1: 93 (1906).
d) [jfr motsv. anv. i dan. o. i sv. dial. (Skåne)] (vard. i sydligaste Sv.) i slutet av en sats som inledes av ett kraftuttryck, oftast föregånget av nej. Vill du inte göra det? (Svar:) Nej minsann vill jag ej. — Gå din väg! (Svar:) Nej män l. Nej min själ gör jag ej. Vem är .. denna ..? .. Det Proteus' dotter är ... Nej, vid gudarna, är jag ej. Andersson Gr. dram. 287 (1885, 1910).
e) i vissa förb. som tjäna att mer l. mindre nära förbinda tvenne satser l. satsdelar; t. ex. i uttr. ej allena, se ALLENA 5 e, ej allenast, se ALLENAST 1 c, ej blott, se BLOTT, adv. 1 e, ej endast, se ENDAST, ej förty, se FÖRTY, ej heller, förr äv. ej eller, se HELLER o. ELLER, ej mindre, se MINDRE, ej nog, se NOG, ävensom (förr) ej .. ock, ej heller, se OCK.
Anm. till 1. Rörande förh. mellan ej någon, ej någonsin, ej någonstädes l. dyl. o. ingen, aldrig, ingenstädes l. dyl., se J. A. Aurén i 3 SAH 22: 375 f. (1907) samt under ALDRIG o. ICKE, INGEN, INGENSTÄDES, INTE, NÅGON, NÅGONSIN, NÅGONSTÄDES m. fl.
2) [jfr liknande konstruktioner i ä. d., holl., (ä.) t. o. ä. eng.] (†; se dock nedan under a o. b) i pleonastiska förb. tillsammans med ett i samma sats förekommande nekande l. inskränkande uttr. Att the osz .. eÿ undslippa ingalund. Holof. 22 (c. 1580). Smöret (smakade) så starkt .. (av lök), at det näppeligen ej kunde ätas. Kalm Resa 3: 79 (1761). Anna tänkte långt ifrån ej på någon olycka. Wetterbergh Penning. o. arb. 138 (1847). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av d. ej heller] (numera knappast br. utom i det fall att förb. står långt efter sitt komplement) i förb. ej heller, förr äv. ej eller, svarande mot ett föreg. varken o. föregående det l. de senare av två l. flera koordinerade nekande uttr.: eller. Schroderus Osiander 1: 783 (1635). Nohrborg Sal.-ordn. 223 (c. 1765). (Fabbe) såg hvarken doktor Svante .. ej heller lille Gunnar. Rydberg Vap. 39 (1891).
b) (ännu br.) före två (l. flera) koordinerade nekande uttr. av vilka det första inledes av varken o. det (l. de) senare av eller. Tessin Bref 2: 152 (1754). Jag .. förlorade dock ej hvarken hopp eller mod. Bååth-Holmberg Flickas dagb. 154 (cit. fr. 1808). Sparre Frisegl. 1: 188 (1832).
c) (†) efter två koordinerade nekande uttr. av vilka det första inledes av varken o. det senare av eller. Hwarken guldsmeden äller målaren fördrijsta eij hijtkomma och stå oss til swars. Consist. acad. Abo. prot. 4: 411 (1677).
Anm. till 2. Se anm. under 3.
3) [jfr liknande konstruktioner i (ä.) d., (ä.) holl., (ä.) t. o. (ä.) eng. samt i fr. o. lat.] pleonastiskt i bisats l. vid inf.
a) (†; se dock slutet) beroende av en sats vilken innehåller ett nekande l. inskränkande uttr. Dät hon skulle nekat sig eij wilia taga junker Casper .., dät hade M. Justander eij hört. Consist. eccl. Abo prot. 357 (1659). Ach käre far äy fort, att mig äÿ längre qwällia (dvs. plåga). F. T. Bergman (1689) i Lejonkulans dramer 88. I alla kyrkor uphördes att eij mer bidja före (konung August). M. Stenbock (1704) i Karol. krig. dagb. 12: 232. — särsk. (ännu br.) efter uttr. det är ej tu tal om, det lider intet tvivel, det kan icke nekas o. d. Man kan icke neka, att ju ej Onkel Adam sett sina småstadsbor från en mera omfattande synpunkt än (fru Lenngren o. Cederborgh). C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 275. Det är ej utan att (den holländske) målaren (Gari Melcker) ej visar någon slägtskap med sina danska yrkesbröder. AB 1897, nr 160, s. 3. Det lider väl ej ringaste tvifvel, att vi ej i dessa äldre delar (av kyrkan) ha att se rester af en föregående kyrka. Ekhoff S:t Clemens kyrka 164 (1912).
b) (numera knappast br.; se dock slutet) efter uttr. som betyda förbjuda, hindra, förebygga, förekomma o. d. Förbödz eij löpa på benkiebräderna in i (kyrk-)benken. Murenius Acta visit. 242 (1651). (Mig) blef nekat / Att Iag äÿ röra skull däss (dvs. askens) låkk. F. T. Bergman (1689) i Lejonkulans dramer 97. Min redlighet att söka hindra, / Att ej min herre rånas och bestjäles. E. Meyer i Världslitt. i urval 3: 260 (1902). — (mindre br.) efter uttr. akta sig (för) l. taga sig i akt (för). En Konung bör fram för alla andra akta sig, at ej rata någons lofliga lefnads-sätt. Tessin Bref 1: 126 (1752). Endast vi akte oss väl, att ej hoppet det hala bedrager. Runeberg 1: 84 (1832). Mördarne hade tagit sig noga i akt för att ej skada barnet. Hirn Hearn Exot. 1: 118 (1901).
c) (†) i bisats efter uttr. som betyda ’frukta' o. d. Liljestråle Kempis 4 (1798). (Magnus) var .. i beständig .. fruktan, att ej något uppror skulle utbrista mot honom. Fryxell Ber. 2: 65 (1826).
Anm. till 2 o. 3. Konstruktioner av det slag som här omnämnes undvikas vanl. ss. ologiska i mera vårdat skriftspråk; jfr G. Kallstenius i Språk o. stil 1909, s. 92 f.
4) [jfr motsv. anv. i fsv., ävensom liknande konstruktioner i d., holl., t. o. eng.] i s. k. retoriska frågor o. i nekande frågor på vilka väntas jakande svar samt i utrop inledda av frågeord l. sannerligen, minsann o. d. Huru många förnäma hafva ej at tacka Fänaden för sin höghet? Kellgren 3: 199 (1792). Vill du .. ej hafva den gracen för oss at underrätta oss om de lägenheter, som Du kunde finna för oss lämpeligast. Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 96. Sannerligen tror jag ej hon gråter! Melin Snöhvit 93 (1897).
Sammansättningar (till 1).
Anm. Ssgr med ej- förekomma numera icke; i stället användas ssgr med ICKE-.
EJ-FÖRDUBBLING. Konsonantens ejfördubbling i enstafviga partiklar och andra ord. Leopold (1824) i SAH 17: 140. —
-MÖRK. Begrepp, af hvilka jag ej omedelbart .. äger medvetenhet, kallas mörka ..; de åter, af hvilka jag omedelbart är medvetande, kallas ej-mörka. Tuderus Kiesewetter 22 (1806). —
-UTFÖRANDE, sbst. Var jag feg / Att göra det som mig betänkligt syntes / Och hvars utförande till slut gaf näpst / Åt ej-utförandet. Hagberg Shaksp. 8: 279 (1849).
Anm. Substantiverat förekommer ordet i följ. ex.: Ondt till det goda är blott / ejet, det negativa, / ondt är ett icke-lif. Fröding Gralstänk 29 (1898).
Spoiler title
Spoiler content