publicerad: 1920
EKO e4kω, i bet. 1 o. 3 n. ((†) m. Envallsson Mus. lex. (1802), Heinrich (1814)), i bet. 2 vanl. f., stundom m.; best. -t; pl. -n l. (förr vanl.) = ((†) -r Envallsson Mus. lex. 90 (1802). -s Dalin Vitt. 6: 120 (c. 1755), Almqvist Tre fruar 1: 101 (1842)). Anm. Med lat. böjning förekommer ordet i bet. ekodikt (jfr 3 c) hos Arvidi 17, 18 (1651).
Ordformer
(förr skrivet echo)
Etymologi
[jfr d. ekko, holl., t. o. eng. echo, fr. écho, lat. echo, av gr. ἠχώ, f., buller, ljud, genljud, äv. namn på en mytisk varelse, vanl. tänkt ss. bärgsnymf, med genljudet till röst]
1) förhållande(t) att, gm ljudvågornas (flerfaldiga) reflexion mot ett hinder (t. ex. en bärg- l. husvägg, ett skogsbryn), (sista delen av) ett ljud (flerfaldigt) upprepas; konkretare: på detta sätt uppkommet sekundärt ljud (serie av ljud); vanl. bl. om dylikt ljud(ande) som tydligt urskiljes från det motsv. primära ljudet; genljud, återljud, återskall; ngn gg oeg. om ekoliknande, på resonans beroende ljud (jfr EKA, v. 1); stundom om till ett bestämt ställe lokaliserat genljud; jfr DVÄRGA-MÅL, LJUM (LOM), sbst., MOTSKALL. Enstavigt, mångstavigt eko. Ett starkt, rent, skallande, svagt, dovt, mullrande, avlägset, bortdöende eko. Rudbeck Bref 36 (1664). Blåser, att berg och daal eder svara med treedubbelt Echo. A. Wollimhaus Vitt. 16 (1672). Ett echo mellan Prestgården och kyrkan (har) blifvit försämradt, sedan sjön skar ut och stranden därigenom förändrades. F. A. Burman (1799) i Norrl. saml. 107. (Viskrummet på Kina slott) är särskildt märkligt för det egna genljud eller eko, som finnes der. Carlén Drottningholm 118 (1861). För att ekot skall höras tydligt skildt från det talade ordet, måste en viss minsta tid förflyta, innan det återkastade ljudet kommer tillbaka till utgångspunkten. Moll Fys. 4: 14 (1901). — särsk.
a) i uttr. giva (ge) eko; opers. med formellt subj.: det ljuder l. höres eko (efter ngt); med saksubj.: åstadkomma l. framkalla eko (ngnstädes), giva genljud, genljuda; eka; svara med eko. Då skottet avlossades, gav det eko i hela byggnaden. Rydelius Vitt. 119 (c. 1710). Borgmästarens kraftiga röst gaf eko mot de små trähusen närmast tullen. Fahlcrantz Kyrkoherden 111 (1907). — särsk. mer l. mindre bildl. (jfr c). När tu har svarat väl til suppliquantens tröst, / Så låt titt Cancellie ge echo af tin röst. Reg. horol. 26 (1745; uppmaning till en konung). Månget hjerta ger eko derefter ännu (näml. efter I. Hwassers varnande o. tröstande ord). C. V. A. Strandberg 1: 360 (1862). Wikners bortgång har gifvit eko i hela Sverige. Fredrika Limnell (1888) hos Dahlgren Lyran 252.
b) i uttr. slå eko, framkalla eko, giva eko; med bibet. av skarpt, skrällande ljud. Ett döfvande dån slår eko mellan de lodräta (bärg-)väggarna. Hedin Gm Asien 1: 250 (1898). Hellström Kuskar 51 (1910). — i bild (jfr c). Jo, det skulle slå eko i fjällen (om norska nationen klandrades av utländska skriftställare)! P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1883, s. 541.
c) mer l. mindre bildl. (jfr under a o. b); i sht med särskild tanke på att ekot dröjer kvar efter, resp. är osjälvständigt i förh. till (i sitt svar rättar sig efter) det primära ljudet; stundom: instämmande, ”genklang”, ”resonans”. (Vår nåd o. onåd äro) det Echo .., hwilket gifwer behageligt Swar, när behageligt rop til Osz inkommer; men twärt emot gifwer intet angenämt genljud, när Osz något miszhageligt tilropat warder. Loenbom C. XI 6: 168 (1693). Och sanningens röst / Får echo från hundrade hjertan. Wallin Vitt. 2: 78 (c. 1810). (Premiärministern) anses .. vara blott ett echo af finans-ministern. Skogman Eug. 1: 193 (1854). Ekot af hvad .. (Rydqvist) sagt skall nog genljuda ända in i nästa århundrade. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 410 (1891).
2) med mer l. mindre utpräglad poetisk personifikation: (namn på) varelse (vanl. tänkt ss. kvinnlig) som har ekot till röst. Wivallius Dikt. 86 (1632). Vårt skratt nyfikna Eko dref ur hällen. Wirsén N. dikt. 99 (1880).
3) i fråga om efterbildning av eko i konstnärligt syfte.
a) mus. för åstadkommande av intryck av eko gjord tonsvag upprepning (ofta i högre l. lägre oktav) av en kort fras l. ett ackord. Man har .. i musiken et slags stycken, som innehålla flere echor, insatte med noter. Envallsson Mus. lex. 90 (1802). Norlind Musiklex. (1916).
b) mus. å orgel: anordning för åstadkommande av ekoeffekter; numera bl. om viss, vanl. till ekovärket hörande stämma med svagt, flöjtartat ljud; förr äv. om ekovärket i sin helhet. Möller (1745; under cornet). Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 115 (1912).
c) poet. om ett slags ekoimiterande konstgrepp i viss, numera föga odlad diktart; jfr GENLJUD. Kling Spectator T 2 a (1735). jfr: Echones eller Genliudh äre sådana Dickter, som vthi ändan på meeningarne, vpreepa på nytt igen the efftersta stafwelserne, eller och een aff them. Arvidi 17 (1651).
Ssgr: (jfr 3 b) EKO-BAS mus. å orgel: 16-fots täckt pedalstämma med svag, ekoimiterande ton. Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 115 (1912). —
(1) -EFFEKT. —
(jfr 3 b) -FLÖJT. mus. å orgel: 4-fots täckt trästämma med svag, ekoimiterande ton. Lagergren Orgelskola 1: 5 (1894). —
(1) -IMITERANDE, p. adj. —
(1) -LEK(EN). (i Finl.) lek vari en person med förbundna ögon, sedan han (hon) själv utropat ett ord (t. ex. kucku) samt en av de övriga deltagarna, som särsk. utpekats, svarat med samma ord, skall gissa vem den svarande är. Runeberg E. skr. 1: 39 (c. 1833). —
(1) -SALONG. salong som ger ett (mångdubbelt,) starkt (från det primära ljudet tydligt skilt l. med detta sammansmältande) eko; äv.: visksalong. Hahr Lustsl. 231 (1900). —
(jfr 1 c) -SYMTOM. patol. sjukdomssymtom (hos vissa idioter o. sinnessjuka) bestående däri att den sjuke automatiskt upprepar ord som han hör uttalas (”ekolali”) l. rörelser som han ser utföras (”ekokinesi”). 2 NF (1907). —
(jfr 3 b) -VÄRK. mus. å orgel med minst tre manualer: manual (med tillhörande stämmor) som särsk. är avsedd att användas för frambringande av ekoeffekter; fjärrvärk; äv. om annan anordning (krescendovärk, manual till dylikt) som tages i anspråk för samma ändamål. Första manualen (i orgeln i Lunds domkyrka) har 13 stämmor, andra 12, ekoverket 10. Brunius Metr. 330 (”230”) (1836). Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 50 (1912).
Spoiler title
Spoiler content