publicerad: 1945
MOT, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 1, 7) MOT-SE. se fram mot (ngt), tänka på (ngt) ss. kommande; avvakta; vänta (på), invänta; vänta sig, förvänta; hoppas på; bereda sig på, befara; emotse. Motse ngt med spänning, intresse, längtan, oro, fruktan, bekymmer. Regeringen kan motse en hård kamp i riksdagen, när den frågan kommer upp. Han har säkert en del besvärligheter att motse. HT 1922, s. 175 (1829). Motseende H. H:s benägna order, ha vi äran teckna (osv.). Smedman Kont. 6: 47 (1884). Med mycken spänning motses, huru Japan skall ställa sig till saken. PT 1902, nr 247 A, s. 2. Man motsåg dyrtid. Strindberg NSvÖ 1: 79 (1906). särsk. (numera föga br.) övergående i bet.: ana, förutse. Jag motser, att en Talare af frejd / Ni blir — en Demosthen, en Cicero. Atterbom LÖ 2: 288 (1827). Dalin Synon. 109 (1870).
(I 1) -SEGLA. (tillf.) segla emot (ngn l. ngt), segla (ngn l. ngt) till mötes. Schultze Ordb. 4071 (c. 1755). Gosselman SAmer. 103 (1842). —
-SIDA.
1) till I 5: motsatt l. motstående sida; frånsida, baksida, avigsida; i fråga om mynt: revers. Acrel Chir. 248 (1759). KarlstT 1895, nr 1712, s. 3.
2) till I 15 a β, i sg. best., bildl.: den motsatta sidan, motpartens l. motpartiets l. motståndarnas o. d. sida; äv. om motparten l. motpartiet osv. VDAkt. 1760, nr 451. Motsidans kandidat (vid riksdagsmannavalet). SmålP 1890, nr 106, s. 2. —
(I 5) -SIDIG. särsk. (†) bot. om blad, gren o. d.: motsittande, motsatt. Grenarne (äro) motsidige. VetAH 1788, s. 146. Euphrasén LinnéTermBot. 14 (1792). —
(I 5) -SITS. (numera bl. tillf.) förhållandet att (i kortspel) sitta mitt emot ngn. Meurman (1847). —
(I 5) -SITTANDE, p. adj. som sitter mitt emot ngn l. ngt. Retzius Djurr. 118 (1772). särsk. bot. om blad, grenar o. d. VetAH 1776, s. 67. —
(I 2) -SJÖ. sjöt. sjöhävning som har motsatt riktning i förh. till ett fartygs o. d. färdriktning; förhållandet att det råder dylik (ogynnsam) sjöhävning. Segla, gå i motsjö. Ha motsjö. Hög, svår, grov motsjö. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Engström Häckl. 53 (1913). —
(I 2) -SKALL. [jfr t. gegenschall] (†) eko. Mootskall gick aff högh berg. SalWijsh. 17: 19 (öv. 1536). Meurman (1847). —
-SKEN.
2) astr. till I 5: ljussken (av samma art som zodiakalljuset) som under vissa förhållanden visar sig på den punkt av himlavalvet som är rakt motsatt mot solen (o. hänger samman med zodiakalljuset medelst två smala ljusbryggor). Arrhenius Värld. 120 (1906). Bergstrand Astr. 388 (1925).
3) (†) astr. till I 5, om en planets läge i förh. till en annan: förhållandet att vara belägen på den motsatta sidan av himlavalvet (med en longitudskillnad av 180°), opposition. L. Paulinus Gothus Alm. 1598, s. 3. Herlicius Alm. 1634, Progn. s. A 7 a. —
(I 5, 15 a β) -SKENA, r. l. f. (numera mindre br.) järnv. ledskena. TT 1899, Byggn. s. 151. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 10. —
(I 13 d) -SKJUTA, -ning. (†) mil. beskjuta (artilleri o. d.) till besvarande av elden från detta. Ståhlsverd 43 (1755: motskiutning). KrigVAT 1845, s. 415 (: motskjutning). —
(I 1, 15 a β) -SKJUTS. (†) mötande skjuts som avlöser annan. PH 5: 3493 (1753). SundhetscollBer. 1855, s. 11. —
-SKOTT.
(I 13 a, d) -SKRIFT. skrift riktad emot ngn l. ngt; särsk. om svarsskrift. Linc. (1640; under contrascriptum). 3SAH 15: 356 (1900). —
(I 15 a β) -SKRIVARE. (numera knappast br.) handel. person som för kontrollbok, kontrollör. (Sv.) Motskrifware, (lat.) Antigraphus. Linc. (1640). Jungberg (1873). PT 1916, nr 251 A, s. 3. —
(I 5) -SKYMNING. astr. skymningsföreteelse som uppträder vid den del av horisonten som befinner sig mitt emot platsen för solnedgången l. soluppgången. VetAH 1760, s. 250. —
(I 13 a, d) -SKÄL. skäl som talar l. anföres mot ngt; särsk. om skäl som anföres till bemötande av ett tidigare framlagt skäl. Väga skäl och motskäl mot varandra. Anföra, andraga, komma med motskäl. Svaga, starka motskäl. JPersson (c. 1750) i HSH 1: 218. Alla mina inkast och ursäkter mötte han med motskäl. Nyrén Charakt. 114 (1780). 3SAH 4: 82 (1889). —
(I 2) -SLAG.
1) slag varmed ett föremål som rör sig i viss riktning drives åt motsatt håll, slag som kommer ngt att studsa tillbaka. Linc. (1640; under repulsus, sbst.; bet. icke fullt säker). UB 2: 502 (1873). Berger Katt 76 (1923).
(I 2) -SLUTTANDE, p. adj. som bär uppför. —
-SOL.
1) till I 2: förhållandet att ngn l. ngt har solen emot sig. FörslIUtbildnMätInf. 1916, s. 15.
2) astr. till I 5: bisol som uppträder på himlavalvet mitt emot solen (på ett avstånd av 180°). NF (1887).
(I 2) -SOLS, förr äv. -SOLES, adv. i riktning motsatt solens skenbara rörelseriktning, från väster till öster, mot solen; i riktning motsatt den vari visarna på en urtavla röra sig, från höger till vänster, moturs, baklänges (se d. o. 3 b); jfr ansols 1. VetAH 1801, s. 253. Tågverke tillverkas i allmänhet af hampa. Hampan spinnes motsols till garn. UFlott. 2: 50 (1881). Aldrig köptes där en ko, utan att mor Brita gick tre varv motsols kring ladugården med den. Väring Frost. 97 (1926). särsk. (tillf.) i adjektivisk ställning. Mot-soles gång. Lind (1749; under rückgang).
Ssgr: motsols-gängad, p. adj. (i fackspr.) om skruv, mutter o. d.: vänstergängad. TT 1895, Allm. s. 83 (1894).
-SPEL.
1) till I 12 a: handlingen att (i teaterpjäs o. d.) spela mot ngn ss. dennes partner l. moatjé (i sht med tanke på samspelet mellan de spelande). Huvudrollen spelades briljant av herr N. N., men det motspel som presterades av fröken N. N. var dåligt. Sundén (1887).
2) till I 13 a; i kortspel, tävling o. d.: spel mot en motståndare; särsk. om försvarsspel (i fråga om kortspel om det spel som presteras av den l. dem som icke ha(r) budet). Weste (1807). Lundgren Koppel AuktBr. 91 (1923). särsk. (†) i uttr. starkt motspel, i kortspel: förhållandet att vid försvarsspel sitta med goda kort. Weste (1807). Düben Talism. 2: 32 (1817). Dalin (1853). —
-SPELARE.
1) till I 12 a: person som (särsk. i teaterpjäs o. d.) spelar mot ngn ss. dennes partner l. moatjé; ofta liktydigt med: medspelare. Ekelund Fielding 247 (1765). Såsom motspelare var .. (skådespelaren N. W. Almlöf) en ibland de bästa — så vida man väl kunde sin roll. Hellander Teat. 117 (1898).
2) till I 13 a; i kortspel, tävling o. d.: person som spelar mot ngn ss. dennes motståndare; i sht om de spelare som bedriva försvarsspel (i kortspel gentemot dem l. den som ha(r) budet); motsatt: medspelare. Königstedt Schacksp. 20 (1771). Lindskog Spelb. 7 (1847; i kortspel).
Avledn. (till -spelare 1, 2): motspelarinna, f. kvinnlig motspelare. Hubendick FlickLek. 162 (1879).
(I 13 a) -SPJÄRN. handlingen att spjärna emot (eg. med foten); äv. konkret, om föremål mot vilket ngn tar spjärn, särsk.: fotspjärn; äv. oeg., om hinder l. stöd o. d. Ta(ga) motspjärn. Weste (1807). Valsarnes funktion (i mjölkningsmaskinen) möjliggöres genom ett motspjern, det s. k. taket, som i rätta ögonblicket föres an mot jufret. SDS 1896, nr 89, s. 2. (Björnhonan i snaran) Tog motspjärn i klippblocken. Berg Sjöf. 195 (1910). särsk. bildl.: motstånd o. d. Nyblom FantH 65 (1910). —
(I 13 a) -SPJÄRNA. göra motstånd mot (ngt), vara motspänstig mot, spjärna emot; utom tillf. numera bl. ss. vbalsbst. -ande o. i p. pr. SkrVSocLd 20: 73 (1697). Tvänne karlar .., hvilka stego fram och, oagtadt allt hans ursinniga motspjernande, drogo honom tillbaka in i hyddan. Gumælius Bonde 200 (1828). —
(I 13 a) -SPJÄRNIG. (†) som spjärnar emot, motspänstig; äv. bildl.: ogunstig. HSH 7: 221 (c. 1800). Jag (vill) hoppas att intet motspjernigt öde skall förhindra (dig) att komma till Årsta. Bremer Brev 1: 146 (1831). —
(I 13 a) -SPÄNNA. (†) spjärna emot; bereda svårigheter, hindra. Gallius KGyllenstierna B 2 a (1645). Annerstedt UUH Bih. 4: 379 (i handl. fr. 1775). —
(I 13 a) -SPÄNNIG l. -SPÄNDIG. (†) motspänstig, motsträvig, motvillig; äv. övergående i bet.: tredskande, uppstudsig, olydig, obstinat, genstörtig o. d.; äv. i uttr. vara ngn motspännig, vara motspänstig osv. gentemot ngn. UppsDP 4/6 1600. (Kejsar Fredrik Barbarossa) intogh någre Städher, som .. woro honom mootspännige. Schroderus Os. 2: 662 (1635). Om Föräldrarna spörja, at then vnga Dottren är mootspennigh, styff och halstarrigh, tå bör henne een sträng Agha. Dens. Albert. 1: 27 (1638). Een deehl af allmogen wijsa sigh wijdrige och mootspennige till at utgiöra dhen wanlige Capellans skieppan. VDAkt. 1681, nr 124. (Liksom) et oförnuftigt och motspännigt diur upreser sig at skada honom, som gifvit det foder. Bælter JesuH 6: 37 (1760). Meurman (1847). särsk. oeg., om sak.
a) som gm att utöva visst mottryck hindrar ngt; som bereder ngn svårigheter, svår att komma till rätta med, besvärlig. Gamla, .. motspänniga och ledsama kranckheter. Lindestolpe Frans. 109 (1713). Tiselius Vätter 1: 102 (1723).
b) motstridig (se d. o. 3), motsatt. Motspennige ting komma intet öfwerens. Muræus Arndt 1: 298 (1647).
Avledn.: motspännighet, r. l. f. (†) motspänstighet, motsträvighet, tredska, uppstudsighet o. d. PBenedicti Luther D 6 a (1588). Meurman (1847). —
(I 2) -SPÄNNING, sbst.2 spänning som värkar i motsatt riktning i förh. till annan spänning; särsk. fys. om den spänning i en elektromotor som spänningen i ledningsnätet har att övervinna. Rinman 1: 133 (1788). TT 1902, M. s. 95. —
(I 13 a) -SPÄNSTIG. [ombildning av det äldre, likabetydande mot-spännig (delvis i anslutning till spänstig) efter t. widerspenstig, vars senare ssgsled är bildad till t. span, strid, oenighet, eg.: spänning, rotbesläktat med spänna] som spjärnar emot l. gör motstånd l. svårigheter (med avs. på ngt visst l. i allm.), motsträvig, motvillig; stundom (i sht förr) övergående i bet.: tredskande, uppstudsig, olydig, genstörtig o. d.; äv. om ngns sinne o. d. Dähnert 305 (1746). Det var .. af nöden, att .. (Israels) hårda och motspänstiga folk med stränghet hölls till sina pligter. Ödmann StrFörs. 4: 162 (1822). Ensamheten åstadkommer en nästan ögonblicklig förändring i de motspänstigaste sinnen. Oscar I Straff 56 (1840). Mötte .. (kejsar Diocletianus) motstånd, krossades utan förbarmande den motspänstige. SvHumFörbSkr. 33: 101 (1923). särsk.
b) oeg., om sak: som bereder ngn svårigheter, svår att komma till rätta med. OafAcrel PVetA 1793, s. 23. Papiljotten, som krusar en motspänstig hårlock. UVTF 26: 116 (1880). Schück VLittH 1: 454 (1899).
Avledn.: motspänstighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara motspänstig. Dähnert 305 (1746). Wägner Lagerlöf 1: 28 (1942). —
(I 4, 13) -STEN. urmak. i ett ur: sten mot vilken ändan av orons axeltapp vilar. Tholander Ordl. (c. 1875). Ericsson Ur. 195 (1897). —
(I 1, 13 a) -STIG. (†) i uttr. lägga sig l. sätta sig l. ligga i motstig för ngn, lägga sig resp. ligga i vägen l. i bakhåll för ngn; äv. bildl.; jfr mot-väg 2. Phrygius Föret. 18 (1620; bildl.). Håkan lågh i mootstijgh för honom, och slogh ned honom medh een staake. VDP 1674, s. 490. Spegel Dagb. 112 (1680: settia sig i mootstj för). Dryselius Måne 219 (1694: lade sig .. i motstig för). —
(I 2) -STORM. (mera tillf.) stark motvind. Rudbeck Bref 202 (1684). Munsterhjelm SommarNIsh. 143 (1911).
(I 13 a) -STRETA. streta l. sträva emot; utom tillf. numera bl. ss. vbalsbst. -ande o. i p. pr. Schroderus Comenius 948 (1639). Bremer Dal. 216 (1845). —
(I 13 a) -STRID, r. l. f.
1) strid mot ngn; numera nästan bl. (med anslutning till I 13 d) om försvarsstrid. KrigVAT 1847, s. 183.
2) (numera bl. tillf.) bildl.: förhållandet att ngt strider mot ngt, motsatsförhållande, motsättning o. d.; särsk. i sådana uttr. som vara l. stå l. befinna sig i motstrid mot l. med l. till ngt, stå i strid med l. strida mot ngt o. d. Borelius Metaf. 20 (1883). Det (dvs. de bittra uttalandena mot Norge) stod i motstrid till Anckarsvärds hela föregående verksamhet. Warburg Richert 2: 361 (1905). —
(I 13 a) -STRIDA. [fsv. mot(e)stridha]
1) (numera bl. tillf.) om person: kämpa l. strida emot (ngn l. ngt), göra motstånd mot, bekämpa. CGripenhielm Vitt. 300 (c. 1690). BL 12: 29 (c. 1825).
2) (†) om sak: stå i strid med (ngt), icke vara förenlig med, icke överensstämma med, strida mot. Ambrosiani SvSkråämb. 184 (i handl. fr. 1794). Agardh BlSkr. 2: 177 (1853). —
(I 13 a) -STRIDANDE, p. adj.
3) = mot-stridig 3; äv. (numera bl. mera tillf.) i uttr. vara ngt motstridande l. motstridande mot ngt. Ekelund Fielding 606 (1765). Förvirrande och motstridande drag. SvRiksd. I. 4: 10 (1932). —
(I 13 a) -STRIDARE. [fsv. mot(e)stridhare] (numera bl. tillf.) om person som strider emot ngn l. ngt, (ngns) motståndare. Psalt. 81: 15 (öv. 1536; Bib. 1917: ovänner). Högberg Vred. 3: 137 (1906). —
(I 13 a) -STRIDIG.
1) om person, parti, sekt, skola o. d.: som strider emot l. uppträder ss. motståndare till ngn l. ngt; ofta ss. bestämning till pluralt huvudord: som bekämpa varandra, motsatta; om sekter o. d. äv.: som representera helt olika uppfattning o. d.; förr äv. i uttr. vara ngn motstridig. Effter thet han genom .. (etolernas) Rådh är worden them Romarom mootstrijdigh. Schroderus Liv. 541 (1626). I skriftforskningen tillhörde Tingstadius ej någon af tidehvarfvets motstridiga skolor. 2SAH 13: 154 (1828). Den slitning mellan motstridiga makter, som är så djupt karakteristisk för Strindberg. NordT 1931, s. 333.
2) om person: motsträvig, motspänstig; äv. övergående i bet.: tredskande, obstinat, ogin. Ekblad 300 (1764). När menniskorna synas eder vrånga, ogina, motstridiga (osv.). Wallin 1Pred. 1: 210 (c. 1830). Lagerlöf Mårb. 225 (1922).
3) om sak: som står i strid med ngt; som icke är förenlig l. överensstämmande med ngt; äv.: motsatt; förr äv. liktydigt med: (helt) olika; ofta ss. bestämning till pluralt huvudord: som stå i strid med l. äro oförenliga med l. icke överensstämma med varandra; äv. i uttr. vara ngt motstridig l. motstridig mot ngt; numera företrädesvis om berättelse, uppgift o. d. Kan man tvifla om det beslut, en älskare bör taga, då kärlek och förnuft visa honom, hvardera en motstridig väg? Ekelund Fielding 138 (1765). Lafbålens motstridiga skapnad och daning hos de tvänne sednare (lavsläktena). VetAH 1815, s. 254. Tvenne, hvarandra motstridiga vittnesbörd. Palmblad Fornk. 1: V (1843). Om denne mans lefnad och gerningar gå de mest motstridiga berättelser. Andersson Verldsoms. 1: 126 (1853). Risberg HorSat. 7 (1922).
(I 2) -STRÄCK. kir. vid sträckning av kroppsdel: sträckning i motsatt riktning (för att hålla fast kroppsdelen o. d.). LbKir. 1: 567 (1920). —
(I 13 a) -STRÄVA, v., -an, -else, -ning. (†) göra motstånd mot (ngn l. ngt), sätta sig l. stå emot, streta l. sträva emot, vara motsträvig mot; äv. övergående i bet.: motvärka, motarbeta; äv. abs.; äv. med saksubj. VgFmT II. 6—7: 114 (1587; abs.). Aff nöden gör en dygd, thet hielper ey mootsträfwa; / Hwart Gudh osz hafwa wil, tijt mostom wij och swäfwa. Palmchron SundhSp. 161 (1642). Triewald Bij 16 (1728; med saksubj.). Tung var öfvergången från glädje till bedröfvelse, .. Hjertat motsträfvade förändringen. Wallin Rel. 2: 240 (1827). Sundén (1887). särsk.
b) om sak, övergående i bet.: vara stridande mot, icke vara i enlighet l. förenlig med. Clösterlöfften och Stadhgar om åtskillieligh Maat och Dagar .. äro aldeeles onyttighe, och mootsträfwa thet helga Ewangelium. Schroderus Os. III. 1: 101 (1635). SvLitTidn. 1815, sp. 810. —
-STRÄVANDE, p. adj.
1) (†) till I 2: som strävar l. går i motsatt riktning. Dhen moothsträfwande Strömmen. RelCur. 174 (1682). Gosselman Col. 2: 155 (1828).
2) till I 13 a.
a) (numera bl. tillf.) som strävar emot, motsträvig (se d. o. 1). PErici Musæus 2: 309 a (1582). Några ledde motsträfvande får i rosenfärgade snören. Topelius Vint. II. 1: 34 (1850, 1881). Östergren (1932).
b) (†) om sak: motstridig (se d. o. 3), motsatt. I thet samma han vndflyr then ena Påfweske Willfarelsen, föll han vthi een annan mootsträfwande Meening. Schroderus Os. 2: 584 (1635). —
(I 13 a) -STRÄVARE. (†) person som gör motstånd mot ngt, motsträvig person. Schroderus Liv. 86 (1626). Schultze Ordb. 5109 (c. 1755). —
(I 13 a) -STRÄVIG. (-ig(h) 1563 osv. -og(h) 1655—1782. -ug 1681—1686)
1) som strävar l. spjärnar emot, som gör motstånd l. svårigheter (med avs. på ngt visst l. i allm.), motspänstig, motvillig; stundom (i sht förr) övergående i bet.: tredskande, uppstudsig, olydig, obstinat, genstörtig, ogin; äv. i utvidgad anv., om ngns sinnelag l. handling o. d. Vara motsträvig (e)mot ngt, förr äv. vara ngt motsträvig. Clagades .. att han .. giordhe meninge man i alle motte genstörtighe och mottsträffwighe. HH XIII. 1: 97 (1563). Sådana, som woro Gudz ord motsträffwighe. L. Paulinus Gothus Arch. 192 (1630). Itt fridsamt, och icke mootsträfwigt Sinne. Schroderus Os. III. 2: 121 (1635). Motsträfviga åsnor. Ödmann MPark 48 (1800). Han lydde, fast motsträvigt. Melin VikSaga 143 (1910). Manövern .. väckte vår motsträviga beundran. Hellström Malmros 102 (1931). särsk. oeg., om sak: som bereder ngn svårigheter, svår att komma till rätta med. VetAH 1743, s. 231. (Hon) ordnade några motsträfviga strån i luggen. Johnson NSkämth. 1 (1892). Avtvinga den motsträviga svenska jorden skördar. SvD(A) 1930, nr 69, s. 4.
2) (†) om sak: motbjudande. Them siukom är all Spijs bitter och mootsträfwigh. Schroderus HelsBegSkattk. 117 (1638). Warg 60 (1755).
3) (†) om sak: motstridig; motsatt; äv. i uttr. vara ngt motsträvig l. vara motsträvig (e)mot ngt. Bullernæsius Lögn. 289 (”239”) (1619). Thesze äre motsträfwige saker: Löye och Grååt: Skratt .. och Ylande (osv.). Schroderus Comenius 331 (1639). (Johan III o. hans gemål) sökte .. (liturgien) allment i Sverige införa, ehuru vilfarande och Guds Ord motsträfvig hon var. Rüdling 62 (1731). (Den augsburgiska bekännelsen) har .. en emot alla theologiska stridigheter temligen motsträfvig tydlighet. Thomander 2: 475 (1860).
Avledn.: motsträvighet, r. l. f.
1) till -strävig 1: egenskapen l. förhållandet att vara motsträvig l. (i sht förr) tredskande l. uppstudsig o. d. Schroderus Os. III. 2: 173 (1635). Beswärar sig fuller Krigs-Befählet öfwer en del förmögne Rusthållares tredsko och motsträfwighet wid Defectens completerande. Stiernman Riksd. 2381 (1720). Midsommardagen .. lämnade vi .. Boskulla; motsträvigheten hos gästerna var .. stor. Böök ResSv. 122 (1924). särsk. (†) konkretare, om en oangenäm l. olycklig händelse. Herlicius Alm. 1641, s. 42.
3) (†) till -strävig 3: motstridighet, motsats. Adlersparre HSaml. 2: 320 (i handl. fr. 1652). Hiärne Förb. 22 (1706). —
2) motstridig (se d. o. 3); äv. i uttr. vara ngt motsträvlig. Ernhoffer Ench. 44 b (1591). VDAkt. 1671, nr 11. —
(I 2) -STRÖM. ström som går i motsatt riktning i förhållande till riktningen av en annan ström l. rörelsen av ngt; särsk. om havsström o. d. som går i motsatt riktning i förh. till ett fartygs o. d. färdriktning; äv. om förhållandet att det råder dylik (ogynnsam) ström; äv. oeg. l. bildl. VetAH 1753, s. 197. Nyström Telegr. 164 (1869; om elektrisk ström). Ångbåtar vare tillåtet att i motström hafva på släp ända till fyra .. lodjor eller farkoster. FFS 1904, nr 12, s. 6. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 578 (om luftström).
-förvärmare, r. l. m. apparat för uppvärmning av vatten o. d. enligt motströmsmetoden. TT 1900, M. s. 38.
-metod. metod för ngts uppvärmning l. avkylning (särsk. kondensering av gas) l. utlakning o. d. enl. vilken den vätska l. gas som skall uppvärmas resp. avkylas l. destilleras ledes i motsatt riktning i förh. till det medium som åstadkommer uppvärmningen osv. SvUppslB (1934).
(I 2) -STRÖMNING. motström; ofta oeg. l. bildl. UB 7: 475 (1875). Frimurarmysticismen är den mondäna formen af den motströmning mot upplysningen, som jag ofvan sökt teckna. Lamm Oxenst. 255 (1911). —
(I 2) -STRÖMS, adv. i motsatt riktning i förh. till strömmen i en sjö, ett vattendrag o. d.; i fråga om vattendrag: i riktning uppför vattendraget; i fråga om färd på hav o. d.: i l. vid motström. TT 1881, s. 39. (Spåren efter uttern) följde stranden av en mindre bäck motströms. Munsterhjelm Trapperl. 1: 38 (1918). —
-STYCKE.
1) (mera tillf.) till I 4, 13: stycke (redskapsdel o. d.) mot vilket ngt vilar l. som tjänar att fasthålla ngt i dess läge o. d. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 527.
2) till I 15 a β: föremål l. händelse o. d. som i visst avseende (genom sin allmänna gestaltning, sitt framträdande o. d.) har en viss likhet med l. motsvarar ett annat föremål l. en annan händelse osv., sidostycke, pendang, motsvarighet.
a) i sht konst. om konstföremål, möbelpjäser o. d. som äga en viss likhet i stil o. form o. äro (avsedda att vara) placerade symmetriskt i förh. till varandra, ”sidostycke”, ”make”; äv. bildl. Almqvist Törnr. 1: 13 (1839; bildl.). Till höger spegelbord m. m. utgörande motstycke till spiseln. Wijkander OSam 27 (1875; i scenanvisning). En regelbunden plats .. i hvalfvet närmast koret hafva de båda motstyckena himmelsfärden och pingstundret. AntT XIV. 1: 52 (1899).
b) i allmännare anv. SC 1: 735 (1820). Carterets politik mot Sverige är ett motstycke till Engelska politiken af 1719. Geijer II. 5: 114 (1838). Ett kvinnligt motstycke till Jakob Knudsen är fru Marie Bregendahl. NoK 98: 76 (1931). särsk.
α) i uttr. som beteckna att det icke finnes l. att det är svårt att finna ngns like l. ngn l. ngt som liknar l. är maken till ngn l. ngt. Sakna, vara utan motstycke. Icke ha något l. sitt motstycke. Icke ha många motstycken. Ha få motstycken. Pallin NTidH 182 (1878). En korso, som i sin exotiska charm saknar motstycke på jorden. Mörner Hagenbeck 34 (1924).
Avledn.: motstyvhet, f. (†) motsträvighet, motspänstighet, halsstarrighet. Brask Pufendorf Hist. 67 (1680). —
-STÅ, förr äv. -STÅNDA, -stående, -ståndelse (†, RA), -ståndning (†, Schultze Ordb. 4945 (c. 1755)). [fsv. motestanda, mot(e)standilse]
2) (†) till I 13 a: göra motstånd mot, sätta sig emot, sätta sig upp mot, stå (ngn l. ngt) emot; uppträda emot. RA I. 1: 4 (1522). (I skolen tänka efter) huru sådane the omilde rydzers företagende motte medt högste flijtt motstondit varde. G1R 26: 117 (1556). Att så store män .. som en Oxenstjerna .. motstått Carl Gustafs upphöjelse. Gustaf III 1: 63 (1786). I fiendskap mot .. (Gud) motstå de (dvs. de onda änglarna) nu hans heliga vilja. Kat. 1878, nr 94.
3) till I 13 c: hålla stånd mot, uthärda, icke ge vika för; icke låta sig lockas l. bevekas av. (Icke kunna) motstå en frestelse, ngns böner. Det är alldeles omöjligt att motstå honom. Skogekär Bärgbo Wen. 84 (c. 1635). Den svåra konsten at motstå, at öfvervinna sina böjelser. Riccoboni Catesby 79 (1761). Skyddsrum skall vara så beskaffat, att .. det kan beräknas motstå den belastning som kan uppkomma, om byggnaden sammanstörtar. SFS 1940, s. 210. särsk. för att beteckna att ett föremål bevaras oförstört trots viss påfrestning l. skadlig invärkan av ngt. Hans stridsrustning .. har motstått seklen. Ramsay Skugg. 60 (1917). —
-STÅENDE, p. adj.
1) gymn. till I 1 c α: stående vänd med ansiktet mot ifrågakommande redskap l. person som deltager i rörelsen. Hartelius Sjukgymn. 25 (1870).
2) till I 5: som står l. befinner sig mitt emot ngt, belägen mitt emot. VDAkt. 1681, nr 141. Summan af motstående sidors rectanglar. Palmquist Alg. 2: 10 (1746). På motstående sida (i boken). Friesen o. Grape CodArg. 182 (1928). särsk. i fråga om räkenskaper, med tanke på det förhållandet att debet- och kreditposter införas på motstående sidor i räkenskapsboken. Mit Debet öfuergår mootstående Credit. VDAkt. 1681, nr 141. Smedman Kont. 2: 12 (1872).
3) (numera bl. tillf.) till I 13 a: som gör motstånd mot l. står i motsatsförhållande till ngt o. d. Schultze Ordb. 4944 (c. 1755). Vannérus Metaf. 57 (1914). —
(I 4, 13) -STÅL. tekn. stycke av stål mot vilket ngt vilar l. som utgör stöd för ngt o. d.; särsk. urmak. i ur: bricka av stål mot vilken ändan av orons axeltapp vilar. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 78 (1881).
Spoiler title
Spoiler content