b) (fullt br.) ridk. i p. pf. i adjektivisk anv., i fråga om gångart hos häst: som utmärker sig för stark lyftning av framdelen. (En häst,) som af naturen har eleverad och långsam galopp. Kuylenstjerna Hünersdorf 245(1830).
c) oeg., i p. pf. i adjektivisk anv., om röst: starkt höjd. Et kort tilhutande, sagdt med kraft och eleveradt. Thorild Gransk. 1: 70(1784). P. Genberg(1843) i KyrkÅ 1904, s. 12.
2) (numera föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: upphöjd (i fråga om tänkesätt o. d.), högsint; som utmärker sig för (sinnets l. känslans l. stilens osv.) lyftning, högstämd. (Karl XII:s) ädla hjerta hade för eleverade och tranquila känslor att reflectera på sådant (som anslag mot hans liv). HSH 7: 244(c. 1750). Förmåga att nyttja den eleverade stilen. Cronholm Små bref 76(1865).
