ENHARMONISK än1harmω4nisk (gm folketym. anslutning till EN, räkn., ofta e3n~harmω2-nisk, resp. en3~), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. enharmonisch, eng. enharmonic, fr. enharmonique; av gr. ἐναρμονικός, av ἐν (se I, prep.) o. ἁρμονία (se HARMONI)]
mus.
1) i fråga om den forngrekiska musiken, i förb. enharmoniskt tetrakord, tonföljd omfattande 2 1/2 tonsteg o. bestående av grundton, två fjärdedelstoner o. en stor ters; enharmonisk skala o. d., med en l. flere dylika tonföljder. Hülphers Mus. 35 (1773).
2) i fråga om den moderna musiken, om tonsteg: som är mindre än ett halvt; om toner: som på stråk- o. blåsinstrument äro sinsemellan skilda gm ett enharmoniskt tonsteg, men på pianot osv. sammanfalla o. angivas av en o. samma tangent (t. ex. ciss o. dess). Enharmonisk skala (t. ex. c, ciss, dess, d, diss, ess, e osv.). Enharmonisk förväxling, utbyte av en enharmonisk ton o. nottecknet för densamma mot en annan o. dess beteckning osv. Envallsson Mus. lex. (1802). En modulation kan ske diatoniskt, kromatiskt eller enharmoniskt. 2 NF 18: 786 (1912).
