ENJAMBERA aŋ1ʃaŋbe4ra (ofta med fr. nasalvokaler), äv. -am-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.), ENJAMBEMANG (se d. o.).
Etymologi
[av fr. enjamber, eg.: skreva (över ett dike l. dyl.), av jambe, ben]
metr. låta ord som höra nära tillhopa o. ej i uttalet skiljas gm ngn paus fördelas på olika versrader; om vers: utan (logisk) paus övergå i nästa vers. Regeln, at man aldrig får låta verserne enjambera, utan at hvarje vers bör sluta en mening. SP 1779, s. 344. Kellgren (har) icke enjamberat (i sin blankvers). Polyfem V. 47: 3(1812).
