SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENKANNERLIG enkan4erlig l. eŋ-, l. 0302 l. e3n~kan2erlig (ennkànnärrligg Dalin, enkánnerlig A. Kock i Landsm. VI. 2: 36 (1886)), l. ENKANNELIG0400 l. 0302 l. 3~200, adj.; adv. se ENKANNERLIGEN.
Ordformer
(-elig(h) Tit. 2: 14 (NT 1526), A. Noreen i Landsm. 1: 197 (1879); -eleg GR 7: 526 (1531). -erlig(h) GR 1: 21 (1521) osv. — -lig(h)it (n.) Tit. 2: 14 (NT 1526), Schroderus Os. 1: 131 (1635))
Etymologi
[fsv. enkanneliker (enkanliker, enkannerleker, enkan(ne)likin m. fl. former), ende, särskild, synnerlig, motsv. ä. d. enkannelig, enastående, utmärkt, isl. einkanligr, särskild, utomordentlig. Ordet är en avledn. av en i sv. ej anträffad motsvarighet till isl. einkanna, utvälja (av EN, räkn., o. isl. kanna, utforska, sidoform till KÄNNA), o. betyder alltså urspr.: utvald l. dyl. I bet. d har ordet påvärkats av ENKANDE. Med avs. på inskottet av r i enkannerlig jfr EVINNERLIG (ä. sv. evinnelig) m. fl.]
(numera knappast br.) särskild, speciell. (Jesus Kristus) skulle .. rensa oss sigh sielffuom itt enkannelighit eghit folk. Tit. 2: 14 (NT 1526). Aname wij henne j worth enkanneligit forswar. GR 3: 245 (1526). Hvarje Landsort bör hafva nogon enkannerlig näring. Berch Hush. 185 (1747). Utom kretsen af hans enkannerliga ämbetsverksamhet. Atterbom Siare VI. 1: 296 (1852). — särsk.
a) (†) ngn särskild, ngn speciell, ngn viss, olika. (De) som fastade, och hade Återhold medh enkannerligh Maat. Schroderus Os. 1: 456 (1635). Sparre PVetA 1777, s. 19.
b) (†) utomordentlig, synnerlig. Bleff H. M.tt vthwald til en Konung i Swerige .. och medh enkannerligh Process och stoor Härligheet .. antagen och införd (i Sthm). GR 1: 21 (1521). Under denna inhemska jäsning var konungens enkannerliga uppmärksamhet fästad på utrikes ärendena. Adlerbeth Ant. 1: 33 (c. 1792).
c) [jfr y. fsv. (1527): förbod antige almänt eller enkannelikt (Bureus Suml. 50)] (†) som tillhör l. har avseende på ngn viss (ngra vissa) person(er) l. sak(er) l. förh., i motsats till det som har allmänt syfte: enskild, privat; äv.: egendomlig, utmärkande; äv.: som ngt egentligen gäller, egentlig, i egentlig l. inskränkt l. sträng bemärkelse. Wij vthslute ey heller Gudfruchtigheten i enkannerlige Huus. Schroderus Os. 1: 441 (1635; lat. in privatis domibus). Enkannerlige Flodher (i motsats till den allmänna floden, syndafloden). Därs. 2: 392. Hvarken vid de almenne Catechesmi förhören i Kyrkan, ey heller vid de enkannerlige Husförhören i Sochnen. VDAkt. 1754, nr 572. Det enkannerliga Idafjäll, som är beläget i Idre socken. Atterbom Minnest. 1: 154 (1847).
d) (†) uttrycklig, otvetydig, bestämd, definitiv; jfr ENKANDE 1. Bidie wi ider ad i vel göre oc geu[e] os her en enkanneleg swar igen ofortöweth huar vi skwle retthe os efther. GR 7: 526 (1531). Någen Biskop .., som för någen enkannerligh miszgerning skuld är rättmäteligen affsatt worden. Schroderus Os. 1: 50 (1635; lat. depositus iustò super certis criminibus).
e) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) besynnerlig, egensinnig. (Isl.) Einkadur .. (sv.) Enkannerlig, den som har särdeles Hufwud för sig. Verelius 57 (1681).
Spoiler title