[fsv. ensträngdher, sannol. p. pf. till ett mot isl. einstrengja, ”vända i en viss riktning” m. m., svarande, i fsv. icke uppvisat vb (jfr EN-STRÄNGA); den först i nysv. anträffade formen -STRÄNG beror på anslutning till STRÄNG, adj.]
(†) eg.: vänd åt ett håll hela tiden; oavbruten; ihållande, envis, hårdnackad; egensinnig. O. Petri(1526) i Sthms tänkeb. 1: 98. Thet enstrenge vesten vädher .. haffver förhindret (skeppen länge). GR 26: 804(1556). Så snart .. (den döde Kristus) war stungen j sijn sijdha, rann hans blodh eenstrengdt så herliga och lijffligha, lijka som man hadhe vpslagit een ådher på en helsosam (dvs. frisk) Menniskia. A. Simonis Siäl. ört. H 7 a(1586). Wij (skola) icke .. ensträngt .. aff Gvdh .. begiära (hälsa, rikedom m. m.). Rudbeckius Kon. reg. 43(1614). Lenæus Delsbo 18(1764).
