SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPILEPTIKER ep1iläp4tiker l. e1p-, l. —302, m.||ig.; best. -n; pl. = l. (med lat. böjningsändelse) epileptici -tisi, äv. —302. Förr lat. form äv. i sg. Backman Lags. 6: 349 (1850).
Etymologi
[jfr t. epileptiker, lat. epilepticus; se för övr. EPILEPTISK]
person som lider av epilepsi, epileptisk person. Rydén Pontoppidan 476 (1766). Nilsson Prim. rel. 149 (1911).
Ssg: EPILEPTIKER-ANSTALT~20 l. ~02.
Spoiler title
Spoiler content