publicerad: 1922
EPIKURÉ ep1ikɯre4 l. e1p-, l. -u-, l. 01—, m.||ig.; best. -en l. -n; pl. -er; förr äv. EPIKUR, m.; pl. -er.
Ordformer
(epikuré 1635 osv. epicureer, sg., 1674—1694. epikureer, pl., 1631 osv. — epicur 1734—1807. epicurer, sg., 1737. epicurer, pl., 1526—1695, ävensom hos Pfeiffer (1837))
Etymologi
[i formen epicur föreligger appellativ anv. av egennamnet lat. Epicurus, gr. Ἐπίκουρος, namn på en gr. filosof från 300-talet f. Kr.; formen epikuré motsvarar lat. epicureus, gr. ἐπικούρειος, adj. till egennamnet; jfr t. epikureer]
1) lärjunge av Epikurus, anhängare av Epikurus' filosofi. Ap. 17: 18 (NT 1526). Barr Världsförkl. 78 (1910).
2) i mer l. mindre överförd anv.
a) (numera knappast br.) person vilken, liksom epikuréerna (i bet. 1), förnekar att det finns (värkliga) gudar o. ett liv efter detta, o. vilken, liksom efter gängse, icke riktig, uppfattning epikuréerna, sätter den sinnliga njutningen som det högsta; person som hängiver sig åt omåttlighet i mat l. dryck l. åt liderlighet; lastbar l. liderlig l. ogudaktig person. P. Erici Musæus 2: 87 a (1582). Schroderus Os. 2: 32 (1635; om en liderlig munk). O i Epikurer! O i Druckne! Fernander Theatr. 476 (1695). (Eng.) A Belly-god, (sv.) en Epicur, matdyrkare. Serenius (1734; under belly). Sv. Merc. 1765, s. 37.
b) person som söker hålla borta från sig allt obehagligt o. oestetiskt o. som strävar efter förfining och raffinemang i livets alla förhållanden, särsk. i fråga om mat och dryck. Sedolär. Mercur. 1: nr 4, s. 7 (1730). Bland de förmögna samhällsklassernas kvinnor torde det ej vara ondt om sannskyldiga, om ock omedvetna, epikuréer. Verd. 1887, s. 200. — jfr SKÖNHETS-EPIKURÉ.
Avledn.: EPIKUREISK10040 l. 01—, äv. -räj4sk (- - -rä´jjsk Dalin), förr äv. EPIKURISK, adj. (-reisk 1737 osv. -risk 1597—1817, ävensom hos Andersson Frem. ord (1857))
1) till 1. L. Paulinus Gothus Rat. 544 (1633). En Epicurisk Philosoph af mine vänner. Dalin Arg. 1: 92 (1733, 1754). Ett epikureiskt liv i sann mening närmar sig mera skönheten, den fina måttan, den milda ron, som blir vackrare mot aftonen. Larsson Id. 41 (1908); jfr 2 b.
2) till 2.
a) (numera knappast br.) till 2 a: omåttlig i mat o. dryck, liderlig, lastbar, ogudaktig. P. J. Gothus Luther Scrifft. sent D 7 a (1597). Medh then Epicuriske Hopen, löpa vthi Brennewijns Bodhar. L. Paulinus Gothus Pest. 21 b (1623). Itt Bestialiskt och Epicuriskt lefwerne. Schroderus Uss. I 2 a (1626).
b) till 2 b: förfinat njutningslysten; förfinad, raffinerad. Kellgren Bref 79 (1787). (Creutz') epikureiska blick fångade de unga flickornas vackra ögon. Castrén Creutz 204 (1917). —
EPIKURISM l. EPIKUREISM, r.
1) till 1. Epikurus' lära; filosofisk riktning l. skola grundad på Epikurus' lära. LittT 1795, s. 16. Rydberg Rom. d. 58 (1877).
2) till 2 b: förfinad njutningslystnad, raffinemang. Thorild Gransk. 1: 21 (1784). Wirsén i 3 SAH 2: 175 (1887).
Spoiler title
Spoiler content