ETYMON e4tymon l. 302, n.; i best. anv. utan slutart. Anm. Förr äv. med lat. böjning. Wallenius Proj. A 5 b(1682: vthan wist Etymo).
Etymologi
[jfr t., eng. o. lat. etymon, av gr. ἒτυμον, ett ords rätta betydelse enl. sitt ursprung, eg.: det sanna, n. sg. av ἒτυμος, sann (se d. o.)]
språkv. i fråga om ord: ursprunglig betydelse; härledning, etymologi (se d. o. 2). Etymon eller ordsens Root och Vrsprung. Stiernhielm VgL Ordel.(1663; under husl). Noreen VS 1: 48(1903).
