EVERTEBRAT evær1tebra4t l. 10— (e1v- l. ev1-, -är- l. -er-), r. l. m., ngn gg n. (Hahnsson (1888), WoJ (1891)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. äv. =.
Etymologi
[jfr t. evertebraten, pl., eng. evertebrates, pl., av nylat. evertebratum (näml. animal), n., (djur) utan ryggrad, av lat. e, ut, från, äv. med upphävande bet. (se EX-), o. vertebra, led, ryggkota, av vertere, vrida, vända (se INVÄRTES, VARDA, VERTERA)]
zool. om djur som sakna det hos ryggradsdjuren förek. inre skelettet, ryggradslöst djur; i sht i pl. ss. sammanfattande benämning på dessa djur. Thorell Zool. 2: 283 (1865).
Ssgr: EVERTEBRAT-FAUNA. —
-GRUPP.
