[jfr t. evidenz, eng. evidence, fr. évidence, av lat. evidentia, avledn. av evidens (se EVIDENT)]
(i sht log.) klarhet, tydlighet, påtaglighet, uppenbar visshet; numera i sht i uttr. till full evidens bevisa l. ådagalägga (ngt) o. d. Swedberg Schibb. 269(1716). Den vetenskapen, ur hvilken Smakens högsta grundregel med all evidence kan härledas. LittT 1795, s. 9.— särsk. log. En egentlig kunskapsprincip måste hafva egenskapen att omedelbart, utan allt bevis, inses vara sann; denna egenskap kallas evidens. Rein Log. 80(1882).
