SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EXTREMITET äk1stremite4t l. 01—, r. (f. Lindfors (1815), WoJ (1891)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-tri- HSH 9: 188 (1640), Swebilius SGHelmfeldt P 1 b (1678))
Etymologi
[jfr t. extremität, eng. extremity, fr. extrémité; ytterst av lat. extremitas (gen. -ātis), till extremus (se EXTREM)]
1) (†) yttersta punkt(en) l. ända(n) (av ngt), yttre parti; utkant, kant. Hr. Gudmund är dher uthi extremiteten af Pastoratet. VDAkt. 1688, nr 107. En eldskärm, med hårda och hvassa extremiteter. Knorring Skizz. II. 1: 154 (1845). Levertin i StudSchück 75 (1905).
2) (numera i sht i fackspr.) om armar, ben (o. likartade organ) hos människor o. djur: lem; i sht i pl. Övre, nedre extremiteterna (hos människan). Guhl häst med hvita extremiteter. ÅgerupArk. Bouppteckn. 1743. Extremiteterna eller Lemmarna .. äro: ett par främre (armar, vingar, framfötter), och ett par bakre (fötter, bakfötter). Sundevall Zool. 18 (1858).
3) (†) ytterlighet, extrem (se d. o. II); ytterlighetsåtgärd. Att .. (staten) icke faller och utbrister till skadelige extremiteter. OxBr. 10: 341 (1632). Straxt skrijda till en extremitet. RARP 9: 344 (1664). 2RARP I. 1: 115 (1719). Var Philosoph och sky extremiteter. MarkallsN 2: 57 (1821).
4) (†) (ytterlig) svårighet; nöd(läge), olycka. Bringe migh ij (dvs. i) extremiteter hoos H. K. M:t. OxBr. 11: 474 (1632). Ekeblad Bref 2: 155 (1659). Berch Hush. 245 (1747).
Ssgr (till 2): EXTREMITET-BEN. jfr BEN, sbst.1 I 1. Quennerstedt Torfm. 31 (1896).
-PAR. Thorell Zool. 2: 404 (1865).
Spoiler title