SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EXTREM äksträ4m, äv. -e4m, adj. l. sbst. r. (JournLTh. 1809, nr 75, s. 2, osv.) l. n. (Polyfem IV. 26: 3 (1811) osv.); ss. adj. -are, adv. -T; ss. sbst. best. -en l. -et, pl. = l. (ss. r. endast) -er. Anm. Lat. pl. extrema förekommer hos Rydén Pontoppidan 485 (1766), Rademine Knigge 1: 110 (1804).
Etymologi
[jfr t. extrem, eng. extreme, fr. extrême; ytterst av lat. extremus, ytterst, superl. till exter l. exterus, utanför befintlig, till lat. ex, ur, ut (se EX-). Substantivets växlande genus torde sammanhänga med att det övervägande användes i pl.]
I. adj.: som går ytterligt långt i ngn riktning, gående l. driven till ytterlighet, ytterlig; måttlös. Ett extremt fall. Sådanne extreme falskheeter. RARP 7: 175 (1660). Geijer I. 7: 302 (1840). De extrema reformivrarna. Verd. 1890, s. 93. — särsk.
a) meteor. i fråga om temperatur, klimat o. d. Skoglösa slätter torde hafva mera extrema såväl somrar som vintrar. Thelaus Skog. 24 (1865). Extrema temperaturer (ytterligheter i värmeväg). Hagman FysGeogr. 149 (1903).
b) (numera mindre br.) ss. adv.: ytterst, till ytterlighet, utomordentligt. Itt extremt förhärdat sälskap at fås wijd. HTSkån. 1: 243 (i handl. fr. 1659). Folkrättens extremt nödiga reformering. Steffen Krig 4: 256 (1917).
II. sbst.: det yttersta, ytterlighet; vanl. i fråga om tvenne föremål l. begrepp som ställas i motsats till varandra, ngn gg om de yttersta punkterna på samma föremål; i sht i pl. Polyfem IV. 26: 3 (1811). Det gudasända snillet synes liksom sväfva mellan två extremer, mellan ögonblick af obetydlighet och ögonblick af den högsta fulländning. Thyrén AkadTal 9 (1888, 1916). Kjellén SvGeogr. 95 (1900). — särsk. meteor. jfr I a. Det ena eller det andra extremet af vårt klimats temperatur. J. J. Nervander 1: 48 (1847). 2NF 16: 920 (1911).
Spoiler title