[jfr t. extrem, eng. extreme, fr. extrême; ytterst av lat. extremus, ytterst, superl. till exter l. exterus, utanför befintlig, till lat. ex, ur, ut (se EX-). Substantivets växlande genus torde sammanhänga med att det övervägande användes i pl.]
I. adj.: som går ytterligt långt i ngn riktning, gående l. driven till ytterlighet, ytterlig; måttlös. Ett extremt fall. Sådanne extreme falskheeter. RARP 7: 175(1660). Geijer I. 7: 302(1840). De extrema reformivrarna. Verd. 1890, s. 93.— särsk.
a) meteor. i fråga om temperatur, klimat o. d. Skoglösa slätter torde hafva mera extrema såväl somrar som vintrar. Thelaus Skog. 24(1865). Extrema temperaturer (ytterligheter i värmeväg). Hagman FysGeogr. 149(1903).
b) (numera mindre br.) ss. adv.: ytterst, till ytterlighet, utomordentligt. Itt extremt förhärdat sälskap at fås wijd. HTSkån. 1: 243(i handl. fr. 1659). Folkrättens extremt nödiga reformering. Steffen Krig 4: 256(1917).
II. sbst.: det yttersta, ytterlighet; vanl. i fråga om tvenne föremål l. begrepp som ställas i motsats till varandra, ngn gg om de yttersta punkterna på samma föremål; i sht i pl. Polyfem IV. 26: 3(1811). Det gudasända snillet synes liksom sväfva mellan två extremer, mellan ögonblick af obetydlighet och ögonblick af den högsta fulländning. Thyrén AkadTal 9(1888, 1916). Kjellén SvGeogr. 95(1900). — särsk. meteor. jfr I a. Det ena eller det andra extremet af vårt klimats temperatur. J. J. Nervander 1: 48(1847). 2NF 16: 920(1911).
