FAKULTATIV fakul1tati4v l. fak1ul-, äv. fak4ulta~ti1v l. 300~2, stundom fakul4ta~ti1v l. 030~2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. fakultativ, eng. facultative; av fr. facultatif, till faculté (se FAKULTET), förmåga, makt osv.]
(i sht i fackspr.) som förefinnes till möjligheten; som vid behov står till förfogande; som man, om man så vill, kan begagna sig av, valfri, ”frivillig”; stundom: som bl. under vissa bestämda förutsättningar äger rum l. träder i kraft l. kommer till användning o. d.; äv.: som kan förekomma l. inträffa o. d.; motsatt OBLIGATORISK (stundom OBLIGAT). Fakultativt civiläktenskap infördes i Sverge 1908. Ord med fakultativ huvudbetoning på senare sammansättningsleden. G. Dalin (1871). Hvar och en elementarlärare känner alltför väl, hvilket trassel ett enda fakultatift läroämne kan medföra. Ped. tidskr. 1877, s. 17. Då i öfriga lagstiftningsfrågor referendum (i Schweiz) är fakultativt, d. v. s. beroende å begäran af ett visst antal röstägande, är det i alla grundlagsändringsfrågor obligatoriskt. Sv. alm. 1897, s. 47. Det finnes ett antal ord i riksspråket, där l regelbundet eller fakultativt uppträder som substitut för äldre rd. H. Pipping i Förh. o. upps. 16: 12 (1903). Hos våra bienner (förekommer) väl fakultativ, men mig veterligt aldrig obligat höstgroning. Bot. notiser 1905, s. 177.
