publicerad: 1921
FAMLA fam3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br.; Möller (1745), Wallin 2 Pred. 1: 107 (1825), TurÅ 1914, s. 182 m. fl.); -ARE.
Ordformer
(famla 5 Mos. 28: 29 (Bib. 1541) osv. fambla Förspr. t. Rom. 2 b (NT 1526), RARP V. 1: 115 (1652), Tessin Bref 2: 361 (1755) m. fl.)
Etymologi
[jfr d. famle, nt. fammeln, famla, treva på, ä. eng. o. eng. dial. famble, stappla på målet, stamma, ävensom (med avljud) FUMLA o. sv. dial. fimla, fingra på, d. dial. fimle, treva på, mnt. vimelen, undersökande taga l. känna på, ä. eng. o. eng. dial. fimble, lätt beröra, m. fl. Ordet synes ej höra samman med isl. falma, famla (såvida ej detta uppkommit gm konsonantomkastning ur famla); mycket ovisst är vidare, om det, ss. antagits (E. Lidén i Språkv. sällsk. i Ups. förh. 1891—94, s. 63), är besläktat med FIM(MER). Möjl. har (en mer l. mindre omedveten) anslutning till FAMNA, v.1, bidragit till att stadga ordets huvudbet.]
1) göra osäkra, sökande rörelser (i luften) med (armarna o.) händerna (ofta under det att man samtidigt stapplar omkring l. tveksamt o. vacklande förflyttar sig framåt) för att leta sig fram (i mörker) l. söka få tag i ngt (som man ej kan se l. klart skönja); stundom till bet. mer l. mindre sammanfallande med l. åtm. ej tydligt skilt från TREVA (som i regeln betecknar att man mera metodiskt o. planmässigt känner sig för); ibland med tanken närmast riktad på de osäkra, vacklande stegen; ofta med prep. efter o. sbst. som angiver vad det är man vill hava tag i; äv. i förb. famla med handen l. händerna l. med ”hand” ss. subj. Han famlade efter dörren. Han tog några famlande steg i den riktning varifrån ljudet hörts. Tu skalt famla om middaghen såsom en blinder famlar j mörkret. 5 Mos. 28: 29 (Bib. 1541). (Den bländade) Resen famlade med händerna och wille gripa .. them. Verelius Götr. 181 (1664; isl. falmadi haundunum). De måste gå när dagarna äre korta och fambla i mörkret både till och från annexerna. VDAkt. 1709, nr 235. Jag (såg) honom .. famla åt bakfickan. A. Geijer (1845) i Solnedg. 2: 293. Han hörde Drake stiga upp från sitt läger, famla på en hylla, der elddonet stod, och .. slå eld. Rydberg Frib. 361 (1857). Katri .. Famlar (utmattad) till pålen och omsluter den krampaktigt. Wecksell D. Hjort 40 (1862). Vi trefvade oss (i mörkret) fram till ett bord .., och famlade der ett ögonblick efter glasen. Ödman Ungd.-m. 1: 146 (1874, 1881). Den sjukes händer famla oroligt på täcket, liksom om han sökte något. Fahlcrantz Kyrkoherden 215 (1907). — särsk.
a) i bild o. bildl. Then sådana (goda) gerningar icke gör, .. famblar och söker om cring sigh effter troona. Förspr. t. Rom. 2 b (NT 1526). Wij famle effter wäggenne såsom the blinde, och treffue såsom the ther ingen öghon haffua. Jes. 59: 10 (Bib. 1541). Fambla i wilfarelsens mörcker. L. Laurentii Nyåhrspr. F 4 a (1618). Du Herre äst vår Gud, fast vi i blindhet famla. Frese Verldsl. dikt. 12 (1715, 1726). Äfven en öfvad philosoph kan famla vid bestämmandet af det dagligaste ord. Lidbeck Anm. 301 (1798). Tanken famlar i den natt, som täcker / En svunnen verld. C. V. A. Strandberg 5: 88 (1862). ”Har du läst utkastet till mitt nya arbete?” sade han, i hast famlande efter ett nytt samtalsämne. Benedictsson Pengar 260 (1885). — särsk.
α) i p. pr. ss. adj.: trevande, sökande, osäker, ej (fullt) klar om mål l. medel o. d. Tessin Bref 2: 361 (1755). Den pedagogiska behandlingen af skolans nyare ämnen har .. stundom varit något famlande. Lärov.-kom. bet. 1884—85, 1: 259. I denna sak är somliga personers språkkänsla svag och famlande. Cederschiöld Framtidssv. 114 (1917).
β) (†) med prep. om: sväva i ovisshet l. vara villrådig l. tveka om, känna sig osäker om l. på (ngt). Hedningarna hafwa famlat om then sanne Guds kunskap. H. Spegel (c. 1680) i 2 Saml. 12: 68. Fambla om retta meningen. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 298 (1720). Midt på ljusan dag han famlade om vägen. Stiernstolpe Ob. 4 (1816).
γ) (†) med prep. efter, övergående i den enkla bet.: söka nå l. vinna, sträva efter (ngt). RA 3: 392 (1594). Förmodeligtt ähr, ded de (dvs. lybeckarna) skole .. fambla efter store privilegier. A. Oxenstierna 2: 228 (1615). (De från landet till städerna inflyttande) vilja .. försöka sin lycka och famla efter upkomst. Sv. saml. 5: 216 (1765).
b) (numera knappast br.) utan bibegrepp av strävan efter ett visst mål o. d.: vackla omkring, ragla, tumla, gå sin vingliga stråt o. d.; irra, irra omkring. The Druckne fyllehundar .. ragla (fambla, stapla). Schroderus Comenius 824 (1639). Vi til fördärfvet famla. Dalin Vitt. I. 1: 43 (c. 1745). Bäst jag gick och famla, / I en puss jag ramla. Bellman 5: 81 (1772). Det Altare, der, i skuggan af vidskeppelsens fordna magt, de villor ännu famla, hvilka Gustaf Wasa skingrat. Personal. v. G. III:s begrafn. B 1 b (1792). Jag är ej feg, om tusen spöken famla. MarkallsN 2: 37 (1821).
c) (†) tr.: med händerna treva l. taga på (ngn) o. d. To grope a wench, famla en piga, gantas med. Serenius (1734; under grope).
2) [jfr motsv. anv. i ä. eng. o. eng. dial.] för att beteckna att ngn ej kan tala l. uttrycka sig ledigt o. obehindrat, att de avsedda orden ej inställa sig l. att minnet sviker o. d.: fumla, fubbla; snubbla l. stappla (på målet); ”hacka” o. d.; numera bl. ngn gg i uttr. famla på målet, i talet. En utlefuat quinna om 80. åhr vngefähr .. som famlar nu i ålderdomen på minne och mål. VDAkt. 1692, nr 236. H(err) Ion .. har .. ett så tungt måhlföre, att han .. icke utan uppehåld och famblande i sitt tahl, kan föra sine ord. Därs. 1701, nr 235. Famla på målet. Lindfors (1815). Han famlade icke i talet. Lagerlöf Hom. Od. 139 (1908).
3) (†) tala (l. skriva) hit o. dit utan reda o. sammanhang o. utan att träffa sakens kärnpunkt, svamla. Om ett weltaligt och ifrigt tungfall gifwer honom ord wid handen at famla öfwer förswar til en annan mening. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 20 (1719). Behof, Arbete, Vinst .. svara så emot hvarannan, At jorden visserligen ej har en dåre som nekar det! Men hvad kan ej en Famlare? Thorild Gransk. 1: 29 (1784).
Särskilda förbindelser:
FAMLA FRAM10 4. till 1 (o. 1 a); jfr FRAMFAMLA. Den stackars Gubben all sin tid / I mörkret famlat fram sin bana. Kellgren 2: 151 (1792). Hans tankar började plötsligt famla fram, osäkra, hjälplösa. Hellström Kuskar 34 (1910). —
FAMLA OM10 4. till 1 (o. 1 a); jfr OMFAMLA. famla omkring. Spegel Öp. par. 34 (1705). Hon famlade om i ett mörker. Bremer Hem. 2: 156 (1839; i bild). —
FAMLA OMKRING10 04 l. (I)KRING(0)4. till 1; jfr KRINGFAMLA. Då vi således famlade omkring (i det mörka rummet), knuffade vi mot hvarandra. Riccoboni Catesby 122 (1761). särsk.
a) till 1 a. Nu spritter vinet, och ölet det fräser; / Ögonen spända de famla ikring, / Hjernan han dammar och hvirflar i ring. Bellman Skr. Ny saml. 1: 60 (1768); jfr b. V. Benedictsson (1878) hos Lundegård Benedictsson 58.
b) (numera föga br.) till 1 b. Skomakarn gamla (den vandrande juden), / Som måste famla / Kring med lästen. Bellman 4: 102 (1791). Thomander 3: 101 (1826). —
FAMLA SIG FRAM 10 0 4. till 1 (o. 1 a). G. Adlersparre i LBÄ 44—50: 84 (1801). En blind, som dömer med örat / Endast, och famlar sig fram med gissningar. Franzén Skald. 7: 196 (1822). Hon reste sig och famlade sig fram till dörrn. Lagerlöf Liljecr. 151 (1911). —
FAMLA SIG IGENOM10 0 040 l. 032, stundom GENOM40 l. 32. till 1. Han famlade sig igenom ett svart rum. Berger Ysaïl 251 (1905). —
FAMLA UT10 4. till 1. Stödd på hans arm, .. / hon famlar ut ur kyrkan, halfdöd. Sturzen-Becker 6: 44 (1868).
Avledn.: FAMMEL fam4el, n.; best. famlet.
1) (ngn gg tillf.) till 1: famlande.
Spoiler title
Spoiler content