FARMAKOPÉ far1makope4 l. -kå- l. -kω-, r. (f. Weste, Lundell); best. -n l. -en; pl. -er. Anm. Tidigast i lat. form o. med lat. böjn. (Stiernman Com. 4: 1053(1688), Hjelt Medicinalv. 3: 493(i handl. fr. 1762)).
Etymologi
[jfr fr. pharmacopée, nylat. pharmacopæa; av gr. φαρμακοποιΐα, läkemedelsberedning, av φάρμακον (se FARMAKO-) o. ποιεῖν, göra (jfr ONOMATOPOETISK,POET)]
(officiell) handbok innehållande dels uppgifter om de läkemedel (droger) som skola hållas i förråd på apoteken, dels föreskrifter o. formler vilka skola gälla till efterrättelse för apotekaren vid läkemedels beredning. JGWahlbom(1762) hos Hjelt Medicinalv. 3: 493. Edimburgska Pharmacopeen. GT 1788, nr 148, s. 3. Svenska farmakopén. (1901; boktitel; föreg. upplagor, den tidigaste ”Pharmacopoeja Holmiensis” 1686,äro skrivna på latin). bildl. Vatten, luft och renlighet äro de förnämsta artiklarne i min farmakopé. Frey 1850, s. 532 (yttrande av Napoleon).jfr MILITÄR-, VETERINÄR-FARMAKOPÉ.
